22 mars 2013

Lång väntan med sedan kom tre härliga och nya kryss på ugglelyssningen

   Ronnie Lindqvist och Karin Bro-Nygårdhs.
Ungdomsgruppen åkte på ungglelyssning på fredagskvällen. Så här skriver Karin Bro-Nygårdhs om kvällen tillsammans med ugglorna. 

"Det blev en ganska liten ungdomsgrupp som åkte på uggleexkursion den 22 mars. Gruppen bestod av mig och min pappa Anders Bro och exkursionsledaren Ronnie Lindqvist.
Ronnie hade planerat några stopp på vägen och vi började på ett industriområde utanför Örebro, där man ibland kan se och höra berguvar. Just den här kvällen såg vi givetvis inga! Vi spanade över området med våra kikare i nästan en halvtimma utan resultat. Eftersom det var ganska kallt åkte vi därför vidare till Kilsbergen för nästa stopp.  Vi stannade vid ett gammalt torp inte långt ifrån sjön Lekens östra sida. Vi kom dit vid 18-tiden och ställde oss bakom den gamla ladan och tittade ut över en avverkningsyta. Här skulle det finnas sparvuggla. Vi väntade och väntade, men ingen sparvuggla. Ronnie försökte locka fram den genom att härma dess läte, men ingen uggla kom fram. Jag började frysa om fötterna så vi bestämde oss för att gå och fika. Lite varm choklad brukar hjälpa. När vi höll på att plocka ihop våra termosar hörde vi plötsligt ett pipande läte. Vi sprang bort till ladan igen och såg på en gång sparvugglan sitta i toppen av en hög gran. Trots att solen började gå ner fick vi en bra koll på den i tubkikaren. Det var kvällens första uggleart och mitt 134:e kryss.
Klockan hade hunnit bli 18.45 och vi började plocka ihop. Solen hade nästan gått ner helt och Ronnie ville visa ett annat ställe där man ofta kunde höra pärluggla. Vi åkte i nordlig riktning och stannade till efter några kilometer. Vi gick upp till en lite höjd och nästan på en gång hörde vi en pärluggla riktigt tydligt. Det var ju nu helt mörkt så det var omöjligt att försöka se den, men det var den andra ugglearten den här kvällen och mitt 135:e kryss.
Ronnie föreslog att vi skulle åka en kort sträcka till för att lyssna av ytterligare pärlugglor och vi åkte iväg i mörkret. Nu hade månen kommit fram och det var nästan fullmåne och helt vindstilla. Termometern visade 10 minusgrader när vi stannade till på det sista stället och det var här som det riktigt spännande inträffade. När vi gick ur bilen var det helt tyst. Vi stod länge och lyssnade och vi hörde ingen pärluggla. Men plötsligt lät det på ett helt annat sätt, ett dovt hoande nånstans från skogen. Ronnie viskade att det där var definitivt ingen kattuggla. Lätet var kort och ”tvåstavigt”. Sen var det tyst under ganska lång tid. Vi gick utefter vägen ett antal hundra meter, men vi hörde inte så mycket bättre. Därför tog vi bilen och körde en halv kilometer in på en mindre skogsväg och stannade. Nästan omedelbart när vi hade stannat och gått ur bilen hörde vi ljudet igen och Ronnie sa:
– Det där är ju en slaguggla!
Nu hörde vi lätet flera gånger och Ronnie förklarade skillnaden med andra ugglor. Det blev alltså kvällens tredje uggleart och mitt 136:e kryss.
Vi var mycket nöjda när vi åkte hemåt!


Karin Bro-Nygårdhs