Tips till atlasinventerare – när, var och hur?

av Ola Erlandsson
 

Nedan följer artgenomgångar för att du som atlasinventerare ska hitta fåglarna du söker lite lättare. Glöm ej att fåglar – lyckligtvis – inte håller sig efter regler, utan ibland kan ses i helt andra biotoper och ha ungar under andra perioder än de som nämns i texten. Råden ska ses som en hjälp på vägen och grundar sig på arternas normala beteenden.

 

Doppingar: Doppingarna är generellt ganska lätta att hitta höga kriterier på, inte minst ruvande individer. Annars är det kriterium 13 –dunungar tillsammans med föräldrar –man lättast införskaffar, och juni och juli är oftast månaderna som gäller.

Gråhakedoppingen håller tillgodo med dammar eller mindre vassjöar och förlägger boet i vasskanter på ett sätt så man med skarpa ögon lätt hittar det. Notera locklätet som avslöjar arten tidigt på våren i lämpliga biotoper– det låter mycket likt vattenrallens, så förväxla inte utan leta reda på arten.

Skäggdoppingen kräver betydligt större öppen vattenyta än gråhaken - minst 2 hektar - för att trivas under häckningen, så större sjöar är att rekommendera när man letar efter den. Familjen stannar i häcksjön i hela 10-11 veckor efter bolämningen, och ungarna tigger högljutt och frekvent.

Att hitta smådoppingens bo kan vara en tuff uppgift, men tålamod ger ofta resultat. Den lägger 2 kullar, kan ha ungar ända in i september och trivs - tvärtom mot skäggdoppingen - i grunda och ofta mycket små gölar eller sjöar där gäddan saknas.

Gäss: Dessa arter kan simma/vandra lång väg med sina ungar, så det gäller att säkra kriterium 13 så tidigt som möjligt, inte minst gällande observationer i rutans utkanter. Grågåsen lägger ägg redan i början av april och kan ses med ungar tidigt i maj, kanadagåsen i senare delen av månaden. Vitkindade gåsen får man oftast vänta på en bra bit in i juni eller juli för att se ungar av.

Snatterand:

Kricka: Häckar på ställen man ofta inte förväntar sig av en and – ofta vid småtjärnar i skogsmark. Att få se krickor med ungar mitt inne i skogen är alltså inte så konstigt, och håll extra koll vid lämpliga tjärnar. Under juni månad kläcks krickans ägg.

Gräsand: Arten är tidig med äggläggning ­- i paritet med grågåsen - och kan ses med ungar samtidigt som denna från början av maj. Honan kan vandra ganska långt med sina ungar, men kräver inga stora vattenytor för sina små, så de brukar hålla sig inom rutan.

Årta:

Skedand: Små ungar hålls ofta väl dolda men större ungar är lättare att se. Senare delen av juni är en bra tid. I Närke är arten sparsam häckare, men kan ses vid lämpliga sjöar och strandängar, inte sällan vid de s.k fågelsjöarna.

Brunand: Arten häckar sällsynt i Närke med ca 10 par, oftast vid slättsjöar. Ungarna är mycket lika gräsandsungar, och ses bäst i juni då de följer tätt efter honan.

Vigg: Häckar mycket sent, ungarna kläcks ofta inte förrän i slutet av juni eller i juli. Ungarnas svarta dundräkt avslöjar dem.

Knipa: Vanlig, men se upp här – kniphonorna är kända för att lägga boet avsides, inte sällan i rena skogsbygder med upp till 1 km till närmsta vatten. I rutans utkanter har man belägg för att vara misstänksam såvida man inte vet var honan häckat. Äggen läggs under första hälften av maj, och i juni är det lätt att se ungar i lämpliga vatten.

Småskrake: Mycket sen häckare, ungarna kläcks inte förrän i juli. I Närke är det lättast att se ungar i norra Vätterns skärgård samt i Mellanfjärden/Storhjälmaren.

Bivråk: Mycket sen, lägger inte ägg förrän i juni. Spelflygning pågår ofta under stora delar av säsongen, men annars häckar arten i det dolda och märks inte av mycket. Under juli-början av augusti hörs de skrikande ungarna från revirets centrala delar. Bivråken häckar i skogsmark, ofta i tät, ogallrad skog med flera trädslag.

Brun kärrhök: Ses ofta gå ner på boplats, men kom ihåg att hanen ofta har ett eget bo där han vilar ibland. Honor som landar med byte, eller bytesöverlämning är de säkraste kriterierna. De mörkt bruna ungarna ses ofta väl synliga i reviret strax efter bolämning. Detta sker ofta i slutet av juli.

Sparvhök/duvhök: Ropar i reviret och spelflyger ofta (mars-april) inför häckningen. Boet är svårt att hitta och fåglarna är försiktiga under häckningstid. Dock varnar dom när ungarna är kläckta, och ungarna själva tigger högljutt under senare delen av uppväxten. Eftersom arterna är tystlåtna i vanliga fall, ska alla slags läten i skogarna följas upp. Boet ligger ofta högt upp i en gran eller tall, och är ofta utsmyckat med dun från byten. Ungarna stannar i reviret under några veckor efter att dom lämnat boet (oftast handlar det om juli) och är då ganska högljudda.

Ormvråk: Var observant på spelflykt i mars-april. Som övriga rovfåglar har den en lång häckningsperiod. Redan i slutet av april kan man få se ormvråk ruvande i boet. Har man arten i rutan som permanent, men misslyckats med att hitta boplatsen, kan man reparera det under veckorna runt midsommar, just då ungarna lämnat bobalen. Ungarna finner man då oftast på marken i en glänta eller kalhygge, skriande och tiggande efter föda i närheten av de vuxna.

Fiskgjuse: Ge akt på gamla fåglar som flyger med fisk från fiskesjöar mot häckningsplatsen. Dylika transportsträckor kan dock vara mycket långa och visar i sig inte att arten häckar i rutan. Även icke-häckande fåglar transporterar ibland fisk. Flertalet bon ligger i direkt anslutning till vatten, men de kan också placeras i ren skogsmiljö långt från vatten. Ungarnas tiggläten hörs långt, och efter bolämningen i juli-augusti kommunicerar familjen ofta med varandra intill boplatsen; ”yilp-yilp-yilp...”.

Tornfalk: Kan jaga tämligen långt från boet. Häckar numera allt mer i holkar, och ungarnas spillning syns på holkens utsida från och med senare delen av juni. Ungarnas tigger högljutt när de närmar sig flygg ålder.

Lärkfalk: Sitter ofta och ropar i anslutning till boplatsen. Ungarna tigger med högljudda skrik i augusti.

Rapphöna:

Fasan: Konstiga skarpa pip i hög vegetation härrör ofta från fasanungar. De flyger fr.om. en knapp veckas ålder! Ganska lätt art att notera små ungar av från och med mitten av juni.

Vattenrall: Tålmodigt spanande längs kantvegetation i lämpliga vatten kan ge resultat. Juni-juli är en bra månad.

Rörhöna och sothöna: Har båda en utdragen häckningssäsong och speciellt rörhönan lägger ofta 2 kullar. Sothönans bo kan ligga ganska öppet varpå ruvande fåglar noteras från maj månad. Ungarna är lätta att se av båda arter och tigger högljutt och ihärdigt.

Trana: Häckar helst i otillgängliga myrmarker, men familjen ses ibland på åkermarker när ungarna blivit lite äldre.

Mindre strandpipare: Nyanlagda våtmarker, dammar, industriområden, grustag och andra vegetationsfattiga miljöer är rätt miljö att hitta de mindre strandpiparna i. Ta fasta på föräldrar som spelar skadade, det tyder oftast på att dunungar finns i närheten. Dessa är ofta färgade precis som omgivningen, men tålamod ger resultat. Kriterium 11 eller 13 är alltså lättast.

Tofsvipa: Säkras lättast som ruvande i april-maj, missar man detta ses ganska lätt de små ulltussarna till ungar från och med senare delen av maj.

Enkelbeckasin: Svår art, och ofta fastnar man vid kriterium 5, permanent revir. Håll utkik i lämpliga våtmarker eller våta hyggen i juni då kan man om man har tur få se ungar eller föräldrar som är oroliga/spelar skadade.

Morkulla: Hanarna spelflyger i gryning och – som intensivast – i skymning, i april till början av juli. Kommer man i lämplig skogsmark för nära hona med ungar spelar hon skadad och rultar iväg med släpande vingar. Känner hon sig än mer hotad tar hon ofta med sig en unge när hon springer iväg.

Storspov: Häckar på fuktiga strandängar, myrar, mossmark, ängar och hedar. Hanen spelflyger under högljudd drill i reviret under våren. Ungarna kan ses från senare delen av maj, men familjen är ofta väldigt försiktig för att inte säga skygg under denna tid.

Rödbena: Svår att finna ruvande. Ungarna är också ganska svåra att se, dock inte omöjliga om man ger sig tid. De är ganska mörkt färgade. Intensivt varnande vuxna i lämplig biotop innebär som regel häckning men ger bara kriterie 8. Kläcker från slutet av maj.

Skogssnäppa: I lämpliga, våta skogsmarker är det i senare delen av juni/början av juli lätt att höra hanens eviga vassa varningsläte när ungarna lämnat boet. Kommer man för nära spelar han skadad och då ska man vara uppmärksam, för då finns de tryckande ungarna NÄRA!

Drillsnäppa: Drillsnäppan häckar utmed lämpliga floder och åar, liksom vid sjöar. Föräldrarna är ständigt på sin vakt under häckningen och varnar tidigt. Varningslätet är en kortversion av spellätet, och upprepas ivrigt. Har man ögonen med sig ser man ganska lätt dunungar eller halvvuxna ungar från juni månad. De tenderar att gömma sig ganska väl, men kan ses på stenar utmed strandkanten om det är tät växtlighet i närheten.

Måsar: Det är lätt att få kriterium 18, ruvande fågel, på de flesta måsarter. Dunungarna är också lätta att se. Se dock upp med större, flygga ungar som rör sig över stora områden. Flygga ungar är olämpliga att sätta kriterium på av denna anledning, leta efter dunungarna. Dessa kläcks fram under juni månad.

Tärnor: Bör säkras som ruvande eller genom dunungar i maj-juni. Mat i munnen (16) på vuxna tärnor duger inte eftersom föräldrarna ofta flyger lång väg för födosök. Flygga ungar följer de vuxna och går inte att knyta till häckningslokalen. Kriterie 13 ska därför bara användas för oflygga ungar.

Skogsduva: Den svåraste duvan. För höga kriterier gäller att hitta bohål och vänta på en in- eller utflygning. Eller att hitta en nyflygg unge. Juni är en bra månad.

Ringduva: Säkras som ruvande, mest under april till augusti. Häckar numera i de flesta biotoper och även allmänt i städer där det enkla risboet ofta läggs förbluffande öppet i träd.

Turkduva: Gömmer sitt bo bättre än ringduvan. Det ligger oftast i täta barrväxter nära mänskliga boningar. Flera kullar från april till långt in på hösten. Turkduvor som krånglar sig in i tujor, cypresser eller liknande barrväxter bör kontrolleras. Flygga ungar kan snabbt röra sig över stora områden och är därför olämpliga som kriteriebevis.

Gök: Göken är notoriskt svår att få mer än kriterie 5 på. Men med lite tur hittas stora och fortfarande tiggande gökungar på eller nära marken från mitten av juli och framöver. Ungarna är förvånansvärt orädda och ett skarpt orangerött gap tyder på lokal unge.

Sparvuggla:

Kattuggla: Kattugglan säkras först genom spellätet, som hörs mest frekvent i mars månad strax efter skymning t.o.m strax innan gryning. Arten är ganska flexibel i valet av boplats beroende på tillgången. Naturliga, stora trädhål i äldre lövskog är favoritboplatsen liksom större holkar, men även loft, hålrum i avbrutna träd etc godkännes. Ungarna är högljudda efter bolämningen i maj-juni, lyssna efter ett hest, lite väsande ”pssiie”.De håller ihop med föräldrarna ända in i september.

Hornuggla: Ropar i mars-april, mest frekvent strax efter skymning t.o.m midnatt, samt strax innan gryningen, men ljudet bär oftast inte längre än några hundra meter. Stilla försommarnätter kan ungarnas tiggläten höras vida omkring, ett klagande piiii-e”.

Nattskärra:

Tornseglare: Kriterium 14 är lättast – inflygning till boet går ofta snabbt, men inte sällan tar det några försök innan de krånglar sig in. Från början av juli hörs ungarnas pip från boet när föräldrarna flygit in, och då har man kriterium 19 som i en ask.

Kungsfiskare:

Hackspettar: Trummar flitigt i mars-april (utom gröngölingen) och kan säkras med låga kriterium då. Annars är kriterium 19 lättast, under senare delen av juni, då ungarna av samtliga hackspettarter är mycket högljudda strax innan bolämning. Var försiktiga med ungarna EFTER bolämning, eftersom de snabbt kan röra sig långt ifrån boet. Det är bättre att säkra ungarna medan de är i boet.

Göktyta: Ganska svår art om man inte vet vilket hålrum arten häckar i. Ungarna frambringar ett syrsaliknande läte när de stora, men man missar det ganska lätt. Efter bolämning kan man dock lättare se dem i grenverk men också ofta på marken, då de följer föräldrarna som skaffar stora delar av födan (myror) just där.

Trädlärka: Här bör man lära sig artens säregna biotopval först och främst; tallrika sandtag, -moar etc. Arten sätter igång snabbt med häckning efter ankomsten i början av april, och ungar kan ses från maj månad.

Sånglärka: Är lättare än man tror att hitta höga kriterium på. Satsa på att följa enskilda fåglar i lämplig biotop från mitten av maj-juli, så får du tids nog se dem med mat i näbben. Notera att de även kan bära med sig mat när de drillar, men lågt flygande eller sittande fåglar är de bästa att följa.

Backsvala: Finns sand-, grustag eller strandbrinkar i rutan kan man lätt hitta backsvala och få höga kriterium. Från slutet av juni ses stora ungar i ingångshålen, och missar man det tar man igen det senare på säsongen – många honor satsar på att lägga både två och tre kullar innan de ger upp. Så sent som i slutet av augusti/början av septemer finns enstaka häckande par kvar.

Ladusvala: Har ändrat häckningsvanor på senare tid, och anpassat sig till nya miljöer. Förutom de kända häckningsplatserna på gårdar med lantbruk, finner man nu ladusvalan häckande lika allmänt i hamnar, vid åar och floder under broar men även på UTSIDAN av byggnader under takskäggen.

Hussvala: Häckar för det mesta i större kolonier och är lätta att upptäcka. Båda föräldrarna ruvar och är lätta att se vid ruvningsbyte i sina lerbon som fästes under takskägg, under lämpliga broar, på båtar etc. Ungarna ses lätt i boöppningen från juni, och stannar i boet upp till en månad, så det finns gott om tid att säkra kriterium 20...

Träd- och ängspiplärka: Ängspiplärkan kan ses med mat i näbben ganska tidigt i juni på lämpliga våta ängsmarker, strandängar, hedar etc. Trädpiplärkan kommer igång något senare och ses i öppna skogsmarker, hagmarker och gläntor med mat i näbben under framför allt juli månad. Det är vidare omöjligt att plocka bär i skogen en julidag utan att höra trädpiplärkans envisa varnande när man är för nära bo/ungar: ”sytt....sytt....sytt”...

Gulärla: Strandängar och andra fuktiga, öppna biotoper är populära gulärletillhåll, men jag har på senare tid noterat allt fler häckande par även på åkermark, inte minst rapsfält och åkrar med havre- och vetesådd. Från och med slutet av juni ser man ganska lätt de blekt bruntonade ungarna. Mat i munnen på de vuxna är också ett bra kriterium.

Forsärla: Arten har ökat explosivt det senaste årtioendet i Närke, och har parallellt med det också blivit mer flexibel i valet av häckningsplats. Förutom favoritplatsen vid forsar och andra platser med rörligt vatten, kan de ses även utefter mer stillagående åar och småvatten. Ses ofta i juni och juli med mat i näbben. De förlägger boer bakom vattenfall, under broar, i stenrösen och andra hålrum när vatten. Ungarna ses lätt under hela sommaren, då arten lägger 2 kullar.

Gärdsmyg: Arten är ganska svårinventerad. Den häckar som tätast i fuktiga granskogar med rik undervegetation men kan ses i de flesta skogsrelaterade biotoper. Ungfåglarna skiljer sig från de vuxna genom att vara jämnbruna till färgen. Från början av juni kan man med tålamod inskaffa höga kriterium.

Järnsparv: Häckar i barr- och barrblandskog och ses sjungande i grantoppar från slutet av mars. Gömmer dock ungarna förbluffande väl, tålamod gäller. Lägger två kullar mellan slutet av april-juli.

Rödhake: Rödhaken är mycket allmän och häckar ganska utspritt över hela sommaren, mellan slutet av maj och slutet av augusti kan man ganska lätt hitta matande föräldrar, och ungfåglarna bär en karakteristiskt spräcklig dräkt. Rödhakens mycket speciella, sylvassa varningsläte ger en god hint om att man kommit nära ägg eller ungar.

Näktergal: En av de svårare arterna att inventera, gömmer både sig själva och boet väl. Kommer man in i reviret hör man emellertid ett arttypiskt gnisslande ”iihp”. Lyckas man få syn på den irriterande föräldern ser man ofta mat i näbben. Fuktig, tät lövskog hyser flest näktergalar, men relativt öppna marker med tät undervegetation är också populär. I Närke kläcks näktergalens ägg ofta under första hälften av juli.

Rödstjärt: En av Sveriges mest flexibla arter gällande boplatser. Där det finns föredrar arten öppen tallskog, där den mest häckar på marken under stora rötter, i rotvältor eller i murkna stubbar. I trädgårdar och parker föredras holkar med stort ingångshål samt diverse håligheter i byggnader. Rödstjärten varnar flitigt och är närgången när man närmar sig boet, och då ser man, från början av juni – slutet av juli, ofta mat i näbben.

Stenskvättan häckar i stenrika, öppna marker samt på industriområden. Ungarna lämnar boet före flygg ålder och kan då vara förbluffande orädda och ses öppet.

Buskskvättan häckar talrikast i öppet landskap, ofta vid åkerkanter och i hagmarker. Den uppmärksammas lätt på varningslätet när den har ägg/ungar: ”ju-teck-teck”och sitter ofta i toppen av små buskar. Efter ungarnas bolämning visar familjen ofta upp sig på ganska nära håll.

Koltrastoch björktrast ses mycket lätt i tätortsmiljöer och åtminstone i koltrastens fall också i de flesta skogsmiljöer. Matande föräldrar ses under perioden maj-juli.

Taltrasten sjunger från slutet av mars i barr- och barrblandskog. Arten är vår vanligaste trast, och ungarna, som lämnar boet före flygg ålder, ses lätt från slutet av maj. Lägger ofta 2 kullar.

Dubbeltrasten är vår skyggaste trast, och häckar mest i tallskog och nära hyggen, men numera lokalt i hagmarker. Sången är ibland förvillande lik koltrastens, men är kortare och snabbare. En av få arter som tycker om att sjunga i blåsigt och regnigt väder! Lägger två kullar från maj-juli. Föräldrarna dämpar skyggheten under en kort period efter ungarnas bolämning.

Nattsångare: Svåra! Många gånger får vi nöja oss med låga kriterier men upp till 5 ska man kunna komma utan allt för mycket besvär.

Härmsångare: Anländer under maj och revirhävdande hanar sjunger ihärdigt åtminstone tills de har parat sig. Förvånansvärt svår att observera under häckningen. Det enklaste sättet att få säkerställd häckning är att lyssna efter ungarnas högljudda och envisa tiggläten under juli och eventuellt tidigt i augusti.

Svarthättanoch trädgårdssångaren häckar inte sällan i samma biotoper – dock mycket sällan nära inpå varandra. Löv- eller blandskog med tät undervegetation är populär hos båda arter. Sången är i det närmaste likadan hos båda arterna, men svarthättan har i de flesta fall ett flöjtande avslut.

Törnsångaren återkommer ofta ganska långt in i maj. Hanen ses då snabbt sjunga i toppen av buskar i öppet landskap, ofta vid dikesrenar etc. Inte sällan utför han den korta, sträva sången i en sångflykt.

Ärtsångaren är betydligt skyggare än törnsångaren och hörs ofta bara. Sången låter som en ärtskallra. Har en förkärlek för enbuskmarker, men ses numera också inne i tätorterna, på lämpliga ställen.

Lövsångaren är Sveriges vanligaste häckfågel, och kan med lite tålamod ses med mat i näbben i de flesta miljöer, från juni månad. Boet läggs ofta i marknivå, skyddat av en grästuva eller liknande och är format som en rund liten boll med tak.

Grönsångarens bo ser likadant ut och läggs på samma plats. Här ska man direkt släppa ”myten” att arten håller sig till lövskog - öppen barrblandskog är minst lika populär. Håll koll på varningslätet, ett vemodigt ”tyyh”, som indikerar att du är nära ägg/ungar. Arten är förvånansvärt orädd vid boet, själv har jag stått bara några meter från det.

Kungsfågel: Man fastnar ofta på kriterium 3 gällande kungsfågeln. Boet ligger UNDER tjocka grangrenar och är inte lätt att se, inte heller förälder med mat i näbben hittar man ofta. Men när ungarna lämnat boet i juni resp. Juli hittar man lättare familjen då de drar fram i granskogarna. Ungarna tigger ivrigt och letas då ganska lätt upp. Får du se ungar – håll ögonen på dem så ser du också snart matning. I lämplig biotop har jag ofta bara behövt vänta 10-15 minuter på att se matning rätt tidpunkt.

Svartvit-och grå flugsnappare vållar inga stora problem eftersom de ofta söker upp människan när de ska häcka. Den senare arten förlägger ofta boet i hålrum på husväggarna och kan ses ruva och mata ungar i juni-juli månad. Den svartvita arten å sin sida häckar gärna i trädgårdens holkar och kan hållas god koll på den vägen. Notera att båda arterna häckar talrikt även i skogsmark, så hittar du ingen häckning i trädgårdsmiljö – bege dig in bland träden! Grå flugsnapparen häckar där väldigt ofta på avbrutna träd.

Skäggmes:

Talgoxeoch blåmes är lätta att hålla koll på vid holkarna, och införskaffa åtminstone kriterium 19 då ungarna blir högljudda vid matningstillfällena, i slutet av maj och början av juni.

Svartmesen kan vara knivigare, men äldre barrskog är den säkraste biotopen, likaså trädgårdar med omedelbar närhet till barrskog. Holkar, trädhål, diverse hål i marken samt ibland stenmurar är häckningsplatserna, nästan alltid under knähöjd. Högljudda ungar i boet finns från skiftet maj/juni, och familjer med ungar ses i granarna från början av juni.

Entitan och tofsmesen är tidigast ute bland mesarna, de ligger ofta på ägg redan i mitten av april med flygga ungar som följd i senare delen av maj-början av juni. Entitan bor i trädhål/holkar i lövskogsbiotoper/gamla trädgårdar, tofsmesen oftast i självuthackat hål i lövträdsstubbar i tallskog, ibland annan barrskog. Notera att tofsmesen är Sveriges mest stationära fågel, paret håller sig inom reviret hela sitt liv! Talltitan finner man i samma biotop som tofsmesen, och matning av ungar i det självuthackade bohålet i stubbar sker i början-mitten av juni. Talgoxe, blåmes och svartmes lägger ofta 2 kullar och ungar kan hos de två första arterna ses långt in i augusti!

Nötväcka: Startar bobygget mycket tidigt, varma vårar redan i senare delen av mars-början av april. Honan ligger på ägg senast i början av maj med följden att ungarna lämnar holken/hackspetthålet senast i början av juni.

Trädkrypare: Liksom nötväckan en tidig häckare, föräldrar med mat i näbben kan ses i skogsområden av diverse slag från mitten av maj. Boet ligger bakom lös bark på äldre träd. Från slutet av maj/början av juni ses och hörs ungarna tigga mat och följa föräldrarna längs stammarna. Arten lägger ofta 2 kullar.

Pungmes:

Törnskata: Denna art plockar man säkrast in i slutet av juni och inte minst i juli då föräldrarna syns med mat i näbben och ungfåglarna tigger högljutt efter bolämningen. Törnskatan har anammat de allt fler hyggena på ett utmärkt sätt. Denna biotop samt hagmarker och skogsbryn är de säkraste platserna att finna henne på.

Korpen är en av våra tidigaste häckare, bobygge och äggläggning sker ofta redan under februari/mars, extrema vintrar något senare. När ungarna hoppat ur boet och familjen visar sig i de mest varierande biotoper, är det bara maj månad...innan någon annan kråkfågel fått ut ungarna!

Kråkan är lätt att hitta häckande i det bastanta boet i en trädklyka, och honan ser man lätt ruvande på boet.Arten häckar i de fletsta biotoper.

Skatan gömmer sig som bekant i ett slutet bo, men den långa stjärten ofta ut mellan grenarna om man tittar noga. Ruvning pågår under maj månad.

Kajan tar man bäst på kriterium 14 under senare delen av maj/juni, då den far som en skottspole in i tädhålet eller ner i skorstenen. Varning är härmed utfärdad, eftersom arten flockas direkt efter ungarnas bolämning, så se till att fånga in kriterium innan dess! test och genomkörare inför den verkliga hårdsatsningen i juni månad.

Nötskrikan får man ofta ge sig in i skogen för att inskaffa kriterium på. Boet är inte alldeles lätthittat, så vänta till början av juni, då ungarna lämnat boet och föräldrarna drar omkring med dem (kriterium 13).

Stare: Arten bör inte vålla stora problem, eftersom den häckar i närhet av människor överallt. Ungarna visar sig frekvent i ingången till boet redan vid 14 dagars ålder –lätt som en plätt att få kriterium 20! Lita INTE på att flygga ungar tillhör din atlasruta...de far vida omkring direkt. Införskaffa kriterium under botiden!

Gråsparv: Efter de senaste årens minskning har gråsparven sina högaste tätheter i stadsbebyggelse, men bestånd finns kvar på viss landsbygd också ännu. Arten lägger upp till tre kullar varje sommar, och säkraste kriterierna får man genom att lyssna efter ungarnas tiggläten vid bona från slutet av maj-augusti, liksom genom att titta efter deras karakteristiskt bleka fjäderdräkt och ljusa mungipor efter bolämningen.

Pilfink: Pilfinken är inte lika trogen bebyggelse som gråsparven, men håller sig likväl oftast till den. Häckning sker dock såväl i städerna, på landsbgden som vid enstaka hus i skogsbygd. Använder sig till stor del av holkar och trädhål, men häckar också likt gråsparven under takpannor etc. Lägger 2-3 kullar, och de typiskt ”suddigt”tecknade ungarna ses från slutet av maj.

Bofink: Gällande bofinken inväntar man lättast ungarnas bolämning från slutet av maj-juli. Deras arttypiska tiggläte ”tjirp” låter ungefär som en gråsparv – men inifrån skogsområden är det lätt att urskilja vilken art det handlar om. Leta upp var lätet kommer ifrån (inte sällan från marken), så får du snart se ungen, inte sällan med komiska små duntofsar kvar på huvudet. Håller du dig på behörigt avstånd, ser du snart också matning.

Grönfink,hämpling, domherre och grönsiska är speciella av anledningen att de oftast matar ungarna med föda från krävan! Leta alltså inte efter vuxna fåglar med mat i näbben här. Vänta istället tills att ungarna lämnat boet och deras streckade fjäderdräkt avslöjar dem. Grönfinken är lätt att hitta, eftersom ungarna är högljudda efter bolämningen. Ett ständigt upprepat ”juj-juj” hörs från dem uppe i träden.

Steglits:

Grönsiska: Grönsiskan är en av de svåraste arterna att hitta häckningskriterium för. Boet förläggs ofta i toppen av en tät gran och ses så gott som aldrig från marken. Ungarna färdas dessutom efter bolämning vida omkring med föräldrarna och kan snabbt lämna den atlasruta de vuxit upp i. Men ser man ändå ungfåglar (liknar honan men med en mer streckad, spräcklig dräkt) i lämplig häckningsbiotop – hög granskog –ska man ändå misstänka häckning och sätta kriterium 13.

Hämpling: Biotopmässigt följer hämplingen i stort grönfinken, numera dock betydligt fåtaligare. Har en utdragen häckningssäsong och har ungar under perioden maj-augusti.

Mindre-/större korsnäbb: Se upp här. Häckningstiden är oftast förlagd till februari-mars, men detta gäller bara under år med rik frösättning från granarna/tallarna. Under dåliga fröår kan de häcka mitt i somrarna. Bona är svårhittade, men matning efter bolämning kan ses med lite tålamod. De självständiga ungarna drar vida omkring och kan- och ska inte knytas till en speciell atlasruta.

Rosenfink:

Stenknäck: Boet förläggs uppe i lövträdens takkronor och är mycket svåra att hitta. Vänta till ungarna lämnat boet i juni, de syns då ofta tillsammans med föräldrarna. Deras bröst är tecknat i grågult med en grovt mörkfläckig buk, och skiljer sig därmed kraftigt från föräldrarna.

Gulsparv: Har anammat hyggen på ett utmärkt sätt och hittas lättast här, liksom i skogsbryn och åkerkanter. Sjungande hannar hörs från mars månad och arten lägger oftast två kullar från maj-juli. Min egen erfarenhet är att förälder med mat i näbben är det lättaste kriteriet att snappa upp på, lämpliga hyggen. Notera tidigt på säsongen var arten sjunger så du vet var du ska leta senare..

Sävsparv: Förälder med mat i näbben vid lämpliga vassar är det klart lättaste kriteriet att få även gällande sävsparven. Matning sker från slutet av maj och framåt.

Atlasinventering i Närke