Ortolansparv -  Emberiza hortulana 

Ortolansparven trivs i odlad mark med dungar av träd och öppna hagmarker. Eftersom sådana marker är mindre vanliga än förr och eftersom de tidvis drabbats av användningen av biocider har ortolansparven minskat i antal och utbredning sedan mitten av 1900-talet. Nu kan man hitta den i lämpliga marker i Svealand och längs Norrlandskusten.
Under någon buske eller vid en dikesren bygger den boet av gräs, fodrat med hår och tagel. Honan ruvar de 4-6 äggen men hanen hjälper till med matningen.
Ortolansparven flyttar i augusti-september till Västafrikas tropiker och återvänder i maj. Födan är frön och insekter som den gärna söker på torra marker, inte minst kreatursbetade.
Här i Sverige är bruket att äta så kallad ”kramsfågel”, det vill säga småfåglar av allehanda slag, lyckligtvis bortlagt. I sydliga länder förekommer det däremot alltjämt och just ortolansparven är sedan gammalt en särskild förment delikatess. Det berättas att de gamla romarna gödde ortolansparvar i burar som upplystes nattetid och i Alfred Brehms berömda fågelbok från 1884 finns en ganska förfärande beskrivning: ”Detta förfarande lär ännu i dag användas i Italien, södra Frankrike och i synnerhet på de grekiska öarna. Därstädes infångas ortolanen i massor, dödas så snart han blivit tillräckligt fet, förvällas i kokhett vatten, inpackas i ättika och kryddor och försändes i små fat, två- till trehundra i vartdera. För på detta sätt tillredda ortolaner betalas ganska högt pris av finsmakare

Trender för ortolansparv

Nationell trend 30 år:

Nationell trend 10 år:
Trend i Närke 30 år:
Trend i Närke 10 är:
Antal par i Sverige:
Antal par i Närke:

Fakta ortolansparven

Ortolansparven är en slank fältsparv, med ganska lång stjärt, ganska litet rundat huvud och en rätt lång och svagt krökt näbb. Den mäter 15-16,5 cm på längdenoch väger 17-28 gram. I alla dräkter har den en tydlig gulvit orbitalring, kraftigt mörkstreckad mantel på gråbrun botten, och gråbrun rygg och övergump.
Atlasinventering i Närke