Dag-till-dagprogram, Spetsbergen

Dag 1: Vid flygplatsen på Spetsbergen sitter det ofta någon snösparv och sjunger i en antenn och i dess närhet ses tretåiga måsar vila eller bada. De första svalbardrenarna siktas. Det är mitt på eftermiddagen och vi åker bort till förläggningen i Longyearbyen. Vid byn flyger flockar med alkekungar längs bergssluttningarna, liksom några vittrutar. Fjällräv ses ibland, liksom fjällripa. Den senare står emellanåt på något hustak och spelar – en sällsam syn! Snösparven är här i byn ganska vanlig. Härligt att äntligen vara uppe i Arktis. Natt i Longyearbyen.

Det är varmt och isbjörnshonan och hennes två ungar söker svalka i snön. Foto: Curt Johnsson 

Dag 2: Efter frukost startar vi utforskandet av Longyearbyen och dess omgivningar och börjar med att kika på vegetationen. Här ”nere” på 78:e breddgraden kan vi hitta växter som är 15 centimeter höga – helt annat blir det på 80:e, uppe i norr! Bräckor fångar vårt intresse, med den allra härdigaste av dem alla - purpurbräckan - i spetsen. Här finns även karaktärsväxten spetsbergsvallmo, samt den mycket vackra polarblågullen. Chans på arktisk maskros. Så spanar vi av deltat i Adventälvens utlopp. Vid stranden finns ofta gott om vittrut och 2004 hade vi även vitvingad trut här. Någon av de ljusare silltrutarna är möjlig och ismås ses ofta. Vi riktar så tubarna mot själva deltat och dess omgivningar. Här är chansen att få se praktejder relativt stor, liksom fjällräv. Kustlabb finns ofta närvarande liksom smålom och på deltastranden står ibland större strandpipare och kärrsnäppa och kanske ytterligare någon Calidris-vadare. Vid hundgården ligger ejdrarna på bo i skydd från fjällräv, men inte från vittrut.


När vi sett oss mätta vid deltat siktar vi på att gå bort till Svalbard Museum där vi kan lära om Svalbards djur, kulturhistoria och geologi. Här har holländare, norrmän, ryssar, engelsmän, svenskar, danskar, polacker, tyskar, basker, amerikaner och italienare alla bidragit på sitt sätt. Eftersom inget tyder på att det fanns en ursprungsbefolkning på ögruppen började karusellen dra igång med val- och valrossfångster på 1600-talet. Vi får lära oss om Svalbardtraktaten från 1920 och kolbrytningen fram till idag. Vi får också lära oss varför Longyearbyen har ett så konstigt namn. Här finns monterade fåglar och däggdjur och gott om litteratur och affischer och mycket mer.

Efter gemensam lunch skjutsas våra packningar till expeditionsfartyget, medan vi själva tar en promenad dit, utmed Longyearbyens hamn.

Lite varstans i Longyearbyens omgivningar häckar alkekungar. Foto: Curt Johnsson 

Så är det äntligen dags att stiga ombord på den båt som längs Spetsbergens västra kust ska ta oss upp mot det arktiska norr. Notera att det inte går att säga på förhand hur framkomligheten är på norra och nordöstra sidan av Spetsbergen, men vi siktar på att kryssa även där och alla gånger utom en som reseledaren varit här uppe har det gått bra. En kryssningsdeltagare här uppe måste dock vara flexibel. Vi kommer att göra vårt yttersta för att fåglar och däggdjur ska förgylla vår väg såsom tänkt och vår rutt är normalt sett framkomlig, men vinden kan driva in is t.ex. i det stora sundet Hinlopen och korka igen det när som helst, även under den normalt isfria tiden juli–september. Vi har dock aldrig varit nära att fastna i isen. Vid allt för tät drivis väljer man alternativa farleder. Drivis kan också korka igen fjordar vi tänkt besöka, men ofta går det att hitta alternativ – kaptenen och expeditionsledaren kommer här tillsammans att vid behov visa prov på både energi och påhittighet. Slutligen kan vinden göra så att vi inte kan gå iland med våra gummibåtar, men då går det ibland att ta resmålet på återvägen – eller så tar vi ett annat. Det finns hur många fina platser som helst att välja på. Dimma är normalt inte något problem där vi ska uppehålla oss. Båtfärden kan alltså inte spikas i detalj eftersom det inte låter sig göras uppe i Arktis, men i stort kommer den att se ut som följer:

 
Vi åker på tidiga kvällen ut i Isfjorden, äter middag och styr sen norrut längs Spetsbergens västra kust. Chans på bredstjärtad labb, grönlandssäl och vikval – inte minst vid Isfjordens mynning – förutom mängder med stormfågel, tretåig mås, spetsbergsgrissla och alkekung, samt en del vittrut och lunnefågel. Chans på vitval vid kusterna längre in i fjorden. Här nedan följer under Dag 3 – Dag 8 exempel på resmål som kan komma att möta oss, men notera alltså att avvikelser från körschemat kan komma att ske p.g.a. isläge, väder och/eller isbjörnsförekomst.

Stormfåglar kommer att följa vår båt på nära håll. Foto: Curt Johnsson 

Dag 3–8: Exempel på upplägg: Under andra båtdagen åker vi in i Krossfjorden och tar en tur i gummibåtarna utanför häckfåglarna vid 14:e Juli-glaciären. På relativt nära håll får vi se spetsbergsgrisslor, men även lunnefåglar och vitkindade gäss. Längre upp i sluttningen häckar tretåig mås och stormfågel. Vittruten står på spaning. Vi håller utkik efter vitval.

Därefter åker vi till världens nordligaste by Ny-Ålesund på Kongsfjordens södra sida. Denna var förr en gruvby, men är nu delvis en spökby men framför allt ett forskningscentrum. Vi tar en promenad och har stor chans att möta fjällräv, förhoppningsvis med ungar. Här finns normalt även skärsnäppa, vitkindad gås och på lite håll praktejder ochstorlabb. I en pöl ligger ett par smålommar, chans på ismås och brednäbbad simsnäppa.
 
Längre upp i nordväst, på Amsterdamöya, ligger Smeerenburg, en av det största valstationerna under 1600-talet här uppe, med resterna av valkokeriet i behåll. Strax intill, på Dansköya, ligger Virgohamna där Andrée gjorde försök att stiga med sin ballong 1896, men fick ge upp p.g.a. dåligt väder. Försöket att komma iväg mot Nordpolen lyckades dock året därpå.

I Krossfjorden får vi en första chans att se storsäl. Foto: Curt Johnsson 

Vidare åker vi in i Liefdefjorden och detta är ofta platsen med stort V för vitval och vikval. Vi ser ofta även isbjörn och några ismåsar här. 2004 hade vi två isbjörnsfamiljer här, honor med två ungar var, liksom en tärnmås och en svartnäbbad islom. På Andöyane inne i fjorden såg vi isbjörn 2010 och här finns ofta spetsbergsgäss, praktejdrar, ejdrar och brednäbbade simsnäppor, men de större fåglarna återfinns istället på Rensdyrflya strax intill om isbjörnen gästar öarna. Storlabb brukar finnas i grannskapet. Här uppe får man leta efter vegetation som är högre än några få centimeter, men den fantastiskt vackra och eftertraktade trådbräckan ger vi lite tid så fort vi får chansen.
 
Så åker vi längre in i fjorden till den 5 km breda Monacoglaciären och bör här se storsäl  och vikare, förutom en god chans på ismås och isbjörn. Vi ägnar en stor del av dagen åt den storslagna Liefdefjorden och far först framåt kvällningen mot nordost.

Rester efter valkokeriet på Smeerenburg, med ett av de fartyg vi använt vid tidigare tillfällen i bakgrunden. Foto: Curt Johnsson 

Kanske gör vi då ett försök att komma nära Moffen, en rund revel med innanhav långt uppe i norr. Här ligger valrossar och jäser och tärnmås och ljusbukig prutgås brukar finnas på ön, liksom ibland isbjörn, men avståndet är tyvärr långt då vi måste hålla oss minst 300 meter bort från den skyddade ön.
 
Därefter går vi ner i Hinlopensundet och gör strandhugg vid Sorgfjorden. Här tar vi del av lite kulturhistoria, gravar från valfångstmän, samt någon gammal fjällrävsfälla. Här kan även ligga valrossar och vi kan stöta på t.ex. fjällripa, brednäbbad simsnäppa och spetsbergsgås.
 
Kanske gör vi så ett försök att gå in i Palanderbukta. Vid tidigare resor har vi här haft flera isbjörnar och grönlandsval har setts här rätt nyligen.
 
Såska vi besöka det vackraste och mest imponerande fågelberg reseledaren någonsin sett, Alkefjellet, hem åt cirka 200 000 spetsbergsgrisslor. I berget finns även en del tretåiga måsar, stormfåglar, tobisgrisslor och vittrutar, liksom fjällrävar. Reseledaren har även sett fjälluggla, vikval och sillval i detta område. Vi stannar kvar en bra stund och om det inte blåser upp gör vi en tur med gummibåtarna utmed fågelklipporna. Ute på havsytan ligger tusentals och åter tusentals med spetsbergsgrisslor och lika många flyger till och från sina klipphyllor i berget.

Ett gäng tretåiga måsar har hittat föda i Liefdefjorden. Foto: Curt Johnsson 

Om isläget är gynnsamt åker vi vidare söderut till Torellneset där vi gör en landstigning. Kanske närmar vi oss en grupp valrossar som vi vill få närkontakt med, utan att skrämma dem. För den skull närmar vi oss dem så att vinden ligger på från deras håll. Doftminnen lär etsa sig fast länge och här får var och en sin minnesbank väl fylld.
 
Om möjligt åker vi därefter ner till södra Hinlopen med god chans på isbjörn och viss chans på grönlandsval.
 
Så är det dags att vända tillbaka hemåt mot Longyearbyen och vi gör någon landstigning även på detta håll. Kanske tar vi en titt på den ryska gruvbyn Barentsburg i yttre delen av Isfjorden, nu med många ukrainska innevånare.

Vid Alkefjellet kan man komma spetsbergsgrisslorna riktigt nära. Foto: Curt Johnsson 

Dag 9: Tidigt på hela Spetsbergenresans nionde och sista dag kommer vi tillbaka till Longyearbyen. Efter att ha ätit en lätt frukost ombord åker vi till flygplatsen för hemfärd via Oslo. Kanske hinner vi, innan det är dags för flygresan hem, göra ett snabbt handkikarbesök vid en fågellokal vid flygplatsen, de s.k. Flygplatsdammarna.

En av växtklenoderna uppe i norr – polarblågull. Foto: Curt Johnsson 
 

© AviFauna / Sveriges Ornitologiska Förening 2011-.

    Ansvarig för innehåll: Göran Pettersson, AviFauna. 
    AviFauna har ställt resegaranti hos Kammarkollegiet.

    Webbplatsen använder cookies. Läs mer om cookies.
    SiteDirect admin