Seminarium ortolansparv 2 dec 2014

Inspelning från seminariets föredrag        
Program

Tisdagen 2 december arrangerade Sveriges Ornitologiska Förening, BirdLife Sverige, ett seminarium om hoten mot ortolansparven i Norden. Mötet inleddes med att Svein Dale från Norge konstaterade att den norska förekomsten nu sjunkit till katastrofala 20 sjungande hannar. Från Finland rapporterade Markus Piha att den finska populationen nu sjunkit till ca 20 000 par medan Martin Green uppskattade den svenska till ca 4 000 par, en nedgång bara sedan 2008 med 33 %. Minskningen i Sverige är alltså kraftig och berör nu också jordbruksmark i Norrland.

 

År 2013 genomfördes flera inventeringar av hyggen i Norrland. En sammanfattning av dessa visar att arten starkaste fäste finns i Västerbotten. Ortolanen attraheras inte av de hyggen som skogsbruket bränner i naturvårdssyfte, främst för att elden inte varit tillräckligt intensiv. Bäst trivs ortolanen på frisk mark där blandskogar av tall och gran har avverkats och där grupper av träd lämnats av hänsyn till naturen. Markberedning och spårbildning är positivt. Tyvärr är ett visst hygge en optimal häckningsbiotop under ganska få år. Sedan måste förstaårshäckarna etablera sig på ett nytt hygge, något som kan var svårt att hitta om avstånden är stora mellan hyggena. Herman Sundqvist från Sveaskog menade att här borde skogsbruket kunna hjälpa till genom att i stället för att avverka ett hygge på 15 hektar i ett svep ta först 7 hektar och sedan vänta 5 år innan resterande 8 hektar avverkas.

 

Gunnar Selstam redovisade data från sju ortolansparvars flyttning och övervintring som tagits fram inom ramen för SOFs ortolanprojekt. Fåglarna vistas ca fem månader i Afrika och fyra månader på häckningsplatsen. Resten av tiden är de på flyttning eller på rastplatser längs vägen. De följer i stort sett storcirkeln från Afrika till Sverige och tillbaka igen. Ingen av fåglarna kan med säkert sägas ha valt en annan flyttningsväg än genom det franska jakt- eller fångstområdet i Les Landes i sydvästra Frankrike.

 

Ove Jonsson berättade om blodprovtagning på gamla ortolansparvar och även på ungar av sånglärkor och gulsparvar i Kvismaren för analys av förekomst av bekämpningsmedel. Halterna var dock överlag låga vilket gör det möjligt att åtminstone preliminärt avföra förgiftning som en orsak till artens nedgång. En ytterligare positiv faktor var att det går att återfå ortolansparven till ett område (Angarn) genom att locka överflygande fåglar att stanna och häcka. Mats Gothnier berätta om detta projekt som också presenterats tidigare i Vår Fågelvärld.

 

Deltagarna i seminariet var eniga om att kunskapen om artens habitatkrav nu är tillräckig och det är hög tid att genomföra stödåtgärder för den krympande populationen i Sverige och då inte bara i Svealand. Därför var intresset stort att höra vad Naturvårdsverket hade för planer. Inger Holst, som är ansvarig för att en åtgärdsplan (ÅGP) tas fram, berättade att en sådan är på gång sedan flera år. Hon kunde dock inte lämna någon tidtabell för när planen är klar. Fortfarande råder osäkerhet om vilka konkreta åtgärder som kan föreslås, allt är beroende på kostnaderna. Läget är mycket osäkert när det gäller hur mycket pengar man har att röra sig med. Detta oklara besked gjorde många på mötet besvikna.

 

Ett lite udda inslag i programmet var informationen om att man på Nordens Ark nu undersöker möjligheterna att föda upp ortolansparv – de har ju erfarenheter från många andra fågelarter.

 

Seminariet kunde summera att främst två faktorer har betydelse för ortolansparvens nedgång – biotopförsämringar i Sverige och jakt i Frankrike. Jan Sondell gjorde en beräkning som visar att så mycket som 10 procent av höstflyttarna från Norden (10 000 fåglar) kan dödas i Frankrike, ett alldeles för stort uttag på den krympande populationen.  Alla de 45 deltagarna var eniga om man måste göra något åt den olagliga jakten i Frankrike. Naturvårdsverket kommer dock inte att ta några initiativ, utan ska något hända måste de ideella krafterna i de nordiska ornitologiska föreningarna agera, helst då samordnat. Gunnar Selstam framhöll att ett sådant agerande måste vara välplanerat och måste följas upp under en tidsperiod om det ska få någon effekt. Han efterlyste en arbetsgrupp med ett sekretariat som kan sammanställa och föra ut olika typer av fakta. Man måste nå massmedia med stort genomslag så att alla fransmän t.ex. nås av budskapet att i Sverige planerar man att föda upp ortolansparvar som sedan, illegalt, ska ätas upp i Frankrike – en ny form av EU-samarbete.

 

Jan Sondell