Ringmärkning - hur och varför?

På ringen finns ett unikt nummer och en adress.

Metoden att ringmärka fåglar med aluminiumringar påbörjades i Danmark i slutet av 1800-talet. Orsaken var att man ville ta reda på vart fåglarna flyttar, hur gamla de blir och om de kommer tillbaka till samma platser mellan olika år. Ottenby fågelstation startades 1946 och alltsedan dess har ringmärkningen varit grunden i verksamheten. För de flesta europeiska fågelarter finns idag svaret på de inledande frågorna, men fortfarande finns många frågetecken att reda ut. Under årens gång har givetvis nya frågor uppkommit och numera studeras fåglarnas strategier för fettupplagring, ruggning och orientering i samband med ringmärkningen.

 

Ett annat viktigt syfte med dagens ring-märkningsverksamhet är att undersöka om fågelarternas populationer ökar eller minskar, och i så fall ta reda på orsaken till detta. Fångst-en på Ottenby har därför bedrivits på samma sätt och på samma platser varje år sedan 1972, och på så vis kan man bättre jämföra fångstsiffrorna och avgöra huruvida populations-storlekarna förändras. Förhoppningen är att vi genom kunskap om fåglarna ska kunna hjälpa dem att klara sig bättre i framtiden. Ottenby fågelstation ståtar idag med världens längsta obrutna fångstserie. Den inleddes när fågelstationen grundades 1946 och har sedan fortgått varje vår och höst fram till idag.

 

Ringmärkningen vid Ottenby fågelstation på Ölands södra udde pågår, bortsett från ett kort sommaruppehåll, mellan 15:e mars och 15:e november. De flesta småfåglar fångas i specialgjorda slöjnät, som är tillverkade av en tunn och mjuk nylontråd. När fågeln flyger mot nätet trillar den ner i en ficka som bildas av fågelns tyngd. Under våren används nio nät och under hösten tretton. I fångstträdgården finns även två "Helgolandsfällor". Dessa är byggda som stora nätstrutar med träd och buskar i. Fågeln flyger allt längre in och hamnar till slut på en "fallucka", som öppnas av personalen som går genom fällan regelbundet. Både nät och fällor vittjas en gång varje halvtimme från gryningen och fram till kl. 11, då fångsten i trädgården avslutas. 

 

Under juli och augusti flyttar stora mängder arktiska vadare förbi Öland. Många stannar för att lagra upp nya fettreserver för att orka fram till övervintringskvarteren i Västeuropa och Afrika. Med hjälp av specialgjorda burar, som ställs ut i kombinationer på de bankar av tång som omger udden, kan vadare fångas in för ringmärkning. Burarna fungerar som labyrinter, där fåglarna går in för att leta mat och sedan inte hittar ut igen.

 

Vissa höstar fångas även rovfåglar. Kött läggs då i en liten voljär med öppning i taket, varigenom fågeln kan komma ner. När fågeln ätit sig mätt kommer den inte upp genom den strutformade öppningen, utan blir kvar och kan hämtas av ringmärkarna.

 

Efter fångst transporteras fåglarna direkt till ringmärkningslaboratoriet. När fågeln artbestämts får den sin ring, som är noga anpassad efter tjockleken på benet. Småfågelringarna är gjorda av aluminium och motsvarar vikten av ett armbandsur för oss människor. Fågelarter som håller till i vatten, exempelvis vadare och änder, förses med ringar av stål, som bättre står emot slitage. Så långt det är möjligt bestäms sedan fågelns kön och ålder. Mätdata som vikt och vinglängd registreras och speciella data som fågelns ruggning (byte av fjäderdräkt) och mängden lagrat fett noteras. Fågeln återbördas sedan till friheten, oftast bara ett fåtal minuter efter fångst. 

 

Varje ring har sitt eget nummer, som blir fågelns id-nummer, och en adress dit man ska skicka upphittad ring. I Sverige finns ringmärkningscentralen på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm. Den som skickar in en ring får svar på vilken fågel som bar ringen samt när och var fågeln ringmärktes m.m. Så långt det är möjligt bestäms fågelns kön och ålder. Genom att sammanställa större antal av dessa åter fynd erhålls en bild av var en art häckar, var den övervintrar, vilka vägar den använder till och från övervintringsplatserna, hur snabbt de kan förflytta sig, hur gamla de kan bli och annan grundläggande kunskap som är viktig för det långsiktiga bevarandet och skyddet för våra fåglar.