Nyheter

2013-06-08

Spänd nattsudd med härlig fågelkonsert

Gunnar Eriksson och Gunilla Persson lyssnar spänt på nattfåglar, Foto: Rolf Hagström
Ååååh – morkullor! Vad roligt, suckade Kerstin (Signal), förtjust till sällskapet i bilen – Jonas (Blücher), Ingvar (Gustavsson) och mig. Vi var nu på väg från sjön med lommarna, där morkullorna hade roat oss med både spelflykt och en liten revirstrid. Nu skulle vi ge nattskärrorna på Hällsjömossen en chans. Det gick ju inte så bra i fjol …
 
Exkursionen började med en uppmjukning vid Södra Tysslingen – hur var det nu - är det skogssnäppa eller grönbena som går där borta bredvid fiskmåsen? I det sneda solljuset visade det sig vara nödvändigt med både tub och fågelbok för att klara ut detta. Alldeles framför oss kunde vi studera två gulärlor – var det måhända ett par? Och var de i så fall på jakt efter mat  till ungar? Den frågan fick vi lämna obesvarad. I övrigt tofsvipor, krickor, starar, sävsparv, mindre strandpipare … Och där kom det en skogsduva förbiflygande! Och där en tornseglare  – nej men, hallå – det var ju en lärkfalk som raskt flög förbi! Hmm – nattfågelslyssning var det ju frågan om – vi är inte riktigt där än.
 
En uppmjukning som sagt. Sångarna representerades här av lövsångare, törnsångare, trädgårdssångare och sävsångare. Hur var det nu med skogssnäppa och grönbena – naturligtvis både och! Bekräftelsen fick vi via ljud och flykt. Svalnässtugan nästa. Eftersom kvällen var lite blåsig, med ungefär sydvästlig vind, blev det svårt att höra så mycket utifrån vassruggarna. Ängspiplärka fanns det och buskskvätta syntes och hördes tämligen nära gruppen. Vidare till Rånnesta och fika. En brun kärrhökshane jagade här, men vassångaren som finns i närheten hörde vi inte, trots att vinden nu lugnat ned sig något. Tornseglare, ladusvala och hussvala fick vi se. Vildsvin kan man väl inte kryssa på en nattfågelslyssning, men titta går ju – och när någon fick syn på ett gäng strax bortom Norra tornet blev dessa raskt nästa mål för  utflykten. Fyra stycken var gällande observation tills det plötsligt kom en sugga med 5, nej 6,  nej 7 – men hur många är dom?! Kan det ha varit 10? Ja, ungar alltså, randiga saker! Och rådjur var det gått om.
 
Vi stannade vid Hälsingestugan och kollade på en tornfalk som jagade. Minsann om den inte fick tag i en sork! Mat åt ungar? Häckningskriterium 16 i så fall. Annars kunde det ju i alla fall bli ”par i lämplig miljö”, för dom var två. Nåväl, nog med slätten – upp till bergen! Efter att ha beskådat de två tysta lommarna i Stora Axsjön drog sällskapet, 14 personer inklusive Ronnie och mig, vidare upp i skjutfältet. Ett stopp före mossen, och i år skötte sig fåglarna. Gunilla (Lagesson) kunde föra in ytterligare en art i sin anteckningsbok, efter att som vanligt först ha efterfrågat lokalens benämning –  Hällsjövägen, har jag för mig att Ronnie sa.
 
Vi rullade vidare och kunde strax i sommarnattsljuset (eller skumrasket om man så vill – solen hade nu övergett oss sedan en tid) blicka ut över själva mossen. Minst tre, kanske fyra (eller var det ännu fler?) nattskärror surrade på, till och från ackompanjerade av en ljungpipare, som inte bara pep utan också bjöd på en liten spelsekvens. Ett konstigt läte hörde vi då vi gick tillbaka till bilarna. Anastasia (Valenta) hade läst på och menade att det var ett  flyktläte. Ett alternativ som föreslogs var att det var honans läte, men i så fall flög hon, för lätet rörde sig! Då var vi färdiga? Eller … ja, jo, det var ju det här med nattsångare och kornknarr och vaktel. 
 
In i bilarna igen, ner på slätten (kort stopp vid Dammsjön för att eventuellt kunna lyssna till lommens ödemarksljud, men icke …) – nästa anhalt dungen söder om vägen vid Tysslingen.  Det första vi hörde var en öronbedövande näktergal alldeles intill oss. För att kunna höra gräshoppssångaren fick vi röra oss en bit och med en viss möda kunde även de mera lomhörda i sällskapet (inklusive mig) uppfånga detta surrande läte. 
 
Dags för en liten lektion (kort referat av vad Ronnie sa där på stigen): Hur kan det komma sig att dessa fåglar kan låta på detta sätt timme efter timme? Måste dom inte andas? Förklaringen ligger i stela lungor och ben med plats för luft och en förmåga att förflytta luften inom detta system så att ena lungan sköter utgående luft och den andra ingående. Därutöver kan man ju undra över varför nattlåtande fåglar så ofta har surrande läten.
 
Nästa stopp – efter att ha åkt igenom Gräve by - lyssning efter hönsfåglarna, men inte ett crex och inte ett tjipptjivipp (nåja, försök själv!). Vi gjorde ytterligare ett par stopp. En flodsångare hördes på långt håll sades det, men nu fick jag ge upp – i mina öron hördes bara ett sus. Och innan vi till slut, utan vaktel och kornknarr, anträdde återfärden till Statoil bockade vi också av en kärrsångare. Omlastning och hemfärd cirka 01.00.
 
Trots vissa brister fick vi ihop en skaplig lista med flera årskryss för flera av deltagarna. Den som vill veta exakt besked om våra observationer - kolla Ronnies Lindqvists rapport på Svalan. Tranor?  Jo men visst hörde och såg vi tranor, men var var det? Och göken – jo men det var ju han som fanns lite här och där … och så hade vi ju tur med vädret, även om det blåste lite!
 
Av Rolf Hagström 
På spaning efter nattfåglar: Jonas Blûcher, Gunilla Lagesson, Anita Ahlberg, Kerstin Signal och Ronnie Lindqvist. Foto:Rolf Hagström