Nyheter

2016-10-02

Invasion av tajgasångare men var kommer de ifrån?

Det har varit många observationer av tajgasångare den senaste tiden, även i Närke. Men det är fortfarande ett mysterium varför observetionerna ökat kraftigt de senaste åren. Foto: Krister Carlsson

Nu i höst har Skandinavien och övriga Västeuropa närmast invaderats av tajgasångare. Bara i Sverige har fler än 500 individer rapporterats under september, och då handlar det nog ändå om endast en bråkdel av det verkliga antalet.

I Närke har det varit flera observationer den senaste veckan av tajgasångare.

Men frågorna hopar sig: varifrån kommer tajgasångarna, vart är de på väg och, framför allt, varför har de ökat så kraftigt i antal de senaste åren?

 

Tajgasångaren har ett mycket stort utbredningsområde som omfattar Sibirien och delar av Centralasien. Den förekommer från Uralbergen ända bort till Ochotska havet och är lokalt mycket vanlig. De normala vinterkvarteren finns i södra och sydöstra Asien, exempelvis är den talrik i Thailand vintertid.

 

Den första tajgasångaren i Sverige sågs så sent som 1961 vid Ottenby på södra Öland. Därefter ökade antalet långsamt, men det var först under 1980-talet som årssummorna blev tvåsiffriga och först 2005 som det sågs fler än 100 under ett och samma år. De senaste tre åren (2013–2015) har det rapporterats respektive 385, 415 och 450 individer, och i år pekar mycket på att även 500-vallen sprängs. Utvecklingen är likartad i våra grannländer. På den ganska isolerade ön Værøy i Lofoten i norra Norge sågs det 300 tajgasångare under en vecka! 

 

I Närke finns det ett antal observationer av arten. Den första ringmärktes på Äsön den 30 september 2009. Den 20 september observerade Benny Fredriksson ett exemplar i Flyhagen utanför Ånnaboda. Förra veckan, den 24 september noterades ett ex i Kvismaren och det finns rappoerter om ytterligare ett ex i Mariedamm i helgen.

 

Nästan alla tajgasångare som påträffas i Sverige, ses under hösten, och då främst i september. Det finns ett litet antal vårfynd, även av sjungande fåglar, och några få fynd av fåglar som uppenbarligen försökt övervintra. Men höstfynden utgör mer än 99 procent av alla observationerna.

 

En teori som lagts fram och som skulle kunna förklara ökningen är att tajgasångaren i sen tid utvidgat sitt utbredningsområde västerut. Det har också spekulerats i att detta kan ha lett till att den så smått börjat utveckla en ny flyttningsriktning, mot väster och sydväst istället för åt söder och sydost. Det skulle då vara förklaringen till det kraftigt ökade antalet som ses i norra och västra Europa.

 

Mot detta talar möjligen det faktum att det nästan enbart är årsungar som fångas på de svenska fågelstationerna under höstarna (i fält är det svårt att avgöra åldern). Den traditionella förklaringsmodellen har istället varit att de tajgasångare som ses i Europa på höstarna utgörs av ungfåglar som fått fel på sin inbyggda ”kompass”, dvs. på de sinnen som styr orienteringen under flyttningen. Detta antas kunna ske om de växer upp i områden med störningar i jordens magnetfält, exempelvis i områden med mycket malm i berggrunden. En studie som fick stort genomslag under 1900-talet föreslog att de felflygande fåglarna fått magnetsinnet ”spegelvänt”, dvs. att de under hösten flög åt rakt motsatt riktning mot den normala. Detta har senare ifrågasatts, och en del rön tyder på att felaktig flyttning kan ske åt snart sagt alla håll.

 

Läs mer om tajgasångaren här.