Nyheter

2014-05-19

Den förtalade skarven – veckans fågel (2)

Storskarv av rasen mellanskarv på bo. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

 

Som ingen annan fågel kan skarven väcka känslor, och när det handlar om känslor hamnar förnuftet lätt i bakvattnet. Det har nu även kommit att gälla den pågående EU-valrörelsen. I den är det inte mycket som handlar om natur och miljö, men i de få fall naturen kommer på tal, används bland annat skarvarna som ett slagträ. Men det är inte särskilt väl övertänkt.

 

Storskarven förekommer i Europa med minst två olika underarter (raser). Det är dels den atlantiska storskarven som häckar i Norge, på Kolahalvön, Brittiska öarna och Island och dels den så kallade mellanskarven som häckar i insjöar och vid brackvattenhav i en stor del av Europa. Både formerna lever på fisk och är opportunister. Det innebär att de i första hand fångar den fisk som förekommer i störst mängd och är lättast att komma åt. Så gott som alla studier som gjorts av födovalet, visar att storskarven inte konkurrerar med människan i någon nämnvärd grad ute i naturen. Däremot kan skarvar göra skada på fiskodlingar liksom på fisk som fångats i garn eller ryssjor. Å andra sidan drunknar stora mängder skarvar varje år efter att ha fastnat i fiskeredskap.

 

Den 25 maj är det val till EU-parlamentet. Det har väl knappast kunnat undgå någon. I den debatt som pågår inför valet handlar det då och då om vad EU ska och inte ska besluta om. Bland annat sägs det ofta att EU inte ska lägga sig i jaktfrågor. Att hävda detta är inte särskilt väl övertänkt, för att inte säga riktigt korkat. För vi måste ha gemensamma regler när det gäller fåglar som obehindrat flyttar över nationsgränser. Samma sak kan faktiskt sägas om flera däggdjursarter. Nere på kontinenten rör även dessa sig utan hinder över nationsgränser.

 

Att de flyttande fåglarna är en gemensam resurs som måste förvaltas gemensamt är en av grundpelarna i EU:s fågeldirektiv. Det beslutades 1979. Sedan dess har storskarven ökat kraftigt i antal i många EU-länder, även om uppgången nu brutits och ersatts av en tillbakagång på flera håll. Det är den kontinentala rasen mellanskarv som ökat, medan den atlantiska rasens numerär inte förändrats nämnvärt.

 

Den närmast explosionsartade ökningen hos mellanskarven har lett till många myter. Bland annat har den ansetts vara införd från Kina, vilket kan ses som en god historia men likväl är alldeles fel. Det finns gott om belägg att mellanskarven häckade i Europa långt innan europeiska sjöfarare började åka till Kina. I Sverige häckade mellanskarven fram till sekelskiftet 1800/1900, men utrotades därefter. Det dröjde sedan cirka 50 år innan den kom tillbaka och etablerade en liten koloni i Kalmarsund. Länge var det bara ett mindre antal fåglar som häckade där, men från 1980-talet kom en kraftig ökning och spridning. Denna spridning hade sina motsvarigheter i de flesta europeiska länder, bland annat i Holland och Danmark.

 

Spridningen sammanföll med att både sötvatten och kustområden blev övergödda. Sannolikt hade denna gödning stor betydelse för många fiskbestånd som ökade och i sin tur utgjorde grunden för skarvarnas expansion.

 

Men nu ökar inte längre antalet skarvar i Sverige (även om det finns lokala undantag i vårt avlånga land). Kulmen nåddes troligen omkring år 2006, och därefter har beståndet minskat. I Holland och Danmark kom toppen tidigare, vid millennieskiftet, och där har antalet skarvar nu minskat kraftigt. Detta mönster ser vi för övrigt hos många fågelarter som expanderar in i ett nytt område (t.ex. grågås, turkduva, björktrast och rosenfink). Efter en mycket snabb uppgång följer en utplaning och därefter en minskning till en betydligt lägre nivå än under toppåren.

 

När skarven används i EU-debatten sägs det ofta att EU:s fågeldirektiv är för stelbent och inte medger några undantag. När direktivet infördes 1979 var storskarven fortfarande en ganska fåtalig art i många länder, och det beslöts därför att den skulle ha starkt skydd. Sådana är reglerna fortfarande, men EU har hanterat den kraftiga expansionen genom att ge mycket generösa villkor för skyddsjakt på skarv. Det är nog till och med så att det i Sverige idag skjuts betydligt fler skarvar under skyddsjakt än om vi haft en ”allmän” jakt med fastställd jakttid.

 

Eftersom den ”allmänna” jakten äger rum på hösten (från slutet av augusti och framåt), skulle den också till stor del komma att gälla de i Sverige övervintrande atlantiska skarvarna. Dessa har inte ökat utan snarare minskat i antal längs svenska kusten. De anses inte heller utgöra något problem och finns i huvudsak i ytterskärgårdar vintertid. Merparten av de omdebatterade mellanskarvarna flyttar söderut under vinterhalvåret och skulle därmed till stor del undgå en ”allmän” jakt.

 

(AW)

 
KONTAKTA OSS

BirdLife Sverige
Telefon: 0485-444 40, 09:00-15.00 mån-fre (lunchstängt 12-13) 
Postadress: Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga

Medlemsfrågor (adressändring m.m.)

Telefon: 0485-444 40
E-post: medlem@birdlife.se

Press
Niklas Aronsson, presskontakter och redaktör Vår Fågelvärld

Telefon: 073-915 60 99
ÖVRIGA VERKSAMHETER

Naturbokhandeln

Telefon: 0485-44440
E-post:
info@naturbokhandeln.se

AviFauna Naturresor
Telefon: 0485-44440
E-post:
admin@avifauna.se

Ottenby fågelstation
Telefon: 0485-661093
E-post:
ottenby@ottenby.se

naturum Ottenby
Telefon: 0485-661200
E-post:
naturum@ottenby.se
 
REGIONALFÖRENINGAR