Nyheter

2014-12-22

Den nordiska mesen – veckans fågel (2)

Talltitan är en vanlig besökare vid fågelmatningar i stora delar av det skogklädda Sverige, men den har minskat under senare årtionden – alldeles särskilt i södra Sverige. Foto: Anders Wirdheim

 

Det är juletid, och sedan långt mer än 100 år sed att sätta ut mat till fåglarna. De allra flesta som matar fåglar har redan hållit på i några veckor, men ska vi följa de gamla traditionerna, är det nu fåglarna ska erbjudas mat. Om sedan denna vana bottnar i den kristna traditionen att vara snäll mot djuren i juletid är osäkert. Det kan lika gärna, som en del annat i julfirandet, vara en kvarleva av gamla nordiska (hedniska) senvänjor. Under vintern skulle det offras säd, och seden att sätta ut en havrekärve kan mycket väl komma därifrån. Hur det nu än är med det, är julen en tid då fågelmatandet når en topp. En av matgästerna i stora delar av landet är talltitan – eller den nordiska mesen som den också kallades förr.

 

Talltitan är en vanlig gäst vid fågelmatningarna i stora delar av det skogklädda Sverige. Däremot saknas den i jordbruksbygder, liksom i de allra flesta tätorter samt på Gotland. Det ska dock sägas att talltitan blivit ovanligare på många håll och att den försvunnit helt på andra. Denna tillbakagång speglar den minskning av det svenska beståndet som vi kunnat följa via häckfågeltaxeringar och vinterfågelrutter. Det är särskilt i den södra halvan av landet som talltitan minskat – längre norrut håller den ställningarna lite bättre, även om det kan skönjas en tillbakagång där också.

 

Talltitan är en barrskogsmes, men den trivs inte i odlade monokulturer av gran eller tall. Den vill ha en mera varierad skog, och för bobygget kräver den murkna lövstammar. Till skillnad från andra mesar är den nämligen inte särskilt begiven på holkar utan hackar i regel ut ett nytt hål varje år. Den murkna lövstubben ska helst stå gömd bland unga granar; Då blir boet mycket svårare att hitta för olika borövare. Därför är det inte ovanligt att talltitan häckar i lövstubbar inne i unga granplanteringar, men födosöket sker till allra största delen i mera högstammig skog med undervegetation.

 

Så även om talltitan finns i nästan hela landet är den en art med ganska speciella krav, och som specialist hör den till förlorarna i vår fågelfauna. Den har tveklöst missgynnats ganska kraftigt av det moderna skogsbruket med sina monokulturer av likåldriga träd. Mycket tyder också på att talltitan inte trivs med täta klövviltstammar. Med mycket klövvilt blir betet på unga lövträd så kraftigt att det knappast utvecklas någon undervegetation. Brittiska studier har visat att både talltita och entita försvinner när man planterar in dovhjort i skogsområden. Orsaken är att hjortarna betar bort det mesta av undervegetationen.

 

En annan brittisk studie kan sägas visa att det gamla uttrycket ”släkten är värst” även gäller i talltitans värld. Precis som i Sverige har blåmesen expanderat ganska kraftigt i Storbritannien. När man följde en population talltitor i en närmast optimal häckningsmiljö var det många par som tvingades avbryta sin häckning och börja om. Orsaken var att blåmesar helt sonika stal deras bohål när det var klart. Blåmesen är tuffare och framför allt aggressivare än talltitan.

 

Den som har förmånen att få besök av titor vid fågelmatningen, noterar nog förr eller senare att de kommer fram till matningen med tätare intervall än blåmesar och talgoxar. Orsaken är att titorna, likt några andra mesar, gärna hamstrar mat när tillfälle bjuds. Blåmesar och talgoxar flyger däremot iväg med varje frö och sätter sig att bearbeta det för att komma åt kärnan. Men titorna gömmer istället fröet för kommande behov. De har dessutom en fantastisk förmåga att minnas var de har sina hundratals gömmor. Förr trodde man att hamstring var en kollektiv syssla, det vill säga att talltitor hamstrade på ”talltiteplatser” för hela artkollektivet. Idag vet man att hamstringen sker för de egna behoven. Nästan alla frön hittas av den individ som gömt dem.

 

I stora delar av Sverige ingår också talltitan i de meståg som drar runt i skogarna under vinterhalvåret. Dessa meståg innehåller ofta flera arter, och förutom mesar kan man träffa på bland annat trädkrypare, kungsfågel och mindre hackspett. Liknande grupper av fåglar drar runt i skogarna i andra delar av världen, och särskilt i tropikerna kan en sådan här ”bird-wave” innehålla hundratals fåglar av åtskilliga arter. Orsaken till att småfåglar samlas i flockar som drar runt är att det ger ett visst skydd mot rovdjur. Dels ser och hör många par ögon respektive öron mer än ett par (vilket innebär att eventuella faror upptäcks lättare), dels blir risken för den enskilda individen mindre om den ingår i en stor flock än om den drar runt ensam.

 

(AW)

Talltitan är betydligt talrikare i norra Sverige än i södra. Diagrammet visar det genomsnittliga antalet talltitor per rapport till fågelräkningen Vinterfåglar Inpå Knuten. Notera att det rapporterats ett litet antal talltitor även från Gotland trots att talltitan inte finns på ön.
 
KONTAKTA OSS

BirdLife Sverige
Telefon: 0485-444 40, 09:00-16.00 måndag-fredag.
Postadress: Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga

Medlemsfrågor (adressändring m.m.)

Telefon: 0485-444 40
E-post: medlem@birdlife.se

Press
Niklas Aronsson, presskontakter och redaktör Vår Fågelvärld

Telefon: 073-915 60 99
ÖVRIGA VERKSAMHETER

Naturbokhandeln

Telefon: 0485-44440
E-post:
info@naturbokhandeln.se

AviFauna Naturresor
Telefon: 0485-44445
E-post:
admin@avifauna.se

Ottenby fågelstation
Telefon: 0485-661093
E-post:
ottenby@ottenby.se

naturum Ottenby
Telefon: 0485-661200
E-post:
naturum@ottenby.se
 
REGIONALFÖRENINGAR