Nyheter

2014-01-28

Gulsparv – veckans fågel (2)

Gulsparvarna lyser upp vid fågelmatningarna. Särskilt hannarna har klart gult huvud. Denna gulsparvhanne ser dock inte helt frisk ut där den sitter på fågelbordet med uppburrade fjädrar. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

 

Nu har årets stora fågelräknarhelg passerat. De allra flesta rapporterna har kommit in, men ännu återstår bland annat alla brevrapporter att registrera. Vi kan emellertid redan se en hel del resultat, bland annat att talgoxen åter blir den som ståtar högst upp på topplistan samt att det i år är fler medverkande rapportörer än något år tidigare. Det är naturligtvis roligt, men mindre trevligt är att gulsparven fortsätter sin nedgång, om än ganska marginellt jämfört med förra året. Det allvarliga är att antalet gulsparvar halverats under de nio åren med Vinterfåglar Inpå Knuten. Det är en mycket snabb minskningstakt.

 

Gulsparven hör framför allt hemma i det svenska jordbrukslandskapet. Man kan även träffa på den i andra marker under häckningstid, exempelvis på hyggen eller i kraftledningsgator, men det är jordbruksbygderna som traditionellt hyst flest gulsparvar. Det är också där i princip alla landets gulsparvar finns under vinterhalvåret. Tidigare utgjorde stubbåkrarna en viktig födosöksmiljö under vinterhalvåret. Där fann gulsparvarna både spillsäd och ogräsfrön. Idag finns i stort sett inga stubbåkrar kvar. Dessa plöjs upp på hösten och besås därefter ofta med höstsäd. En vinter som denna är dessutom större arealer än normalt bevuxna med höstsäd eftersom det var mycket gynnsamt väder i höstas.

 

När vi ställde samman ett preliminärt resultat av årets räkning i söndags, såg det mycket dystert ut för gulsparven. Det genomsnittliga antalet räknade gulsparvar hade sjunkit ytterligare från fjolårets bottennotering. Men kanske var det så att de första 5000 rapporterna i huvudsak kom från större städer (där gulsparven normalt är fåtalig). Därefter har nämligen genomsnittsantalet ökat något, så att det nu är strax under förra årets nivå. Det handlar ändå om i princip en halvering jämfört med åren 2006 och 2007.

 

Det finns säkert flera orsaker till att gulsparven gått tillbaka, men jordbrukets strukturomvandling är förmodligen en av de viktigaste. Det handlar inte enbart om en storskalig övergång från vårsådd till höstsådd. Det har även skett andra rationaliseringar som att många dikesrenar, gärdsgårdar och annat röjts bort. Det var ofta just där gulsparvarna hade sina bon, medan födosöket skedde ute på åkern. Det moderna, storskaliga och högeffektiva jordbruket passar helt enkelt inte gulsparven.

 

Men det finns även andra faktorer som kan påverka gulsparvarna negativt i jordbrukslandskapet. Användningen av bekämpningsmedel i jordbruket har, tvärtemot vad många tror, ökat stadigt sedan 1990-talet, och det har även introducerats nya medel. Detta kan ha påverkat gulsparvarna genom att de helt enkelt fått mindre föda (insekterna har dödats av insektsmedel), men det finns även teorier om att vissa gifter kan påverka fåglarna mera direkt. Det handlar då främst om den typ av insektsgifter som kallas neonikotinoider. Dessa är relativt nya på marknaden och har på senare tid hamnat i fokus eftersom de tros vara en orsak till massdöd bland bin. Nu finns det även de som hävdar att gifternas verkan inte stannar hos insekterna de är avsedda för, utan att de även påverkar fåglar som äter dessa insekter.

 

Om det skulle visa sig vara så, är det inte första gången gulsparven drabbas av jordbruksgifter. Den gjorde det i ännu högre grad under 1950- och 1960-talen, då man behandlade utsäde med kvicksilverpreparat och bekämpade insekter med bland annat DDT. Då dog mängder av gulsparvar och andra jordbruksfåglar, liksom även rovfåglar högre upp i näringskedjan. Länge hävdade både kemiföretagen och jordbrukets företrädare att gifterna var harmlösa för högre liv, men till slut förbjöds både kvicksilverpreparat och DDT i större delen av västvärlden.

 

Tillbaka till gulsparven och dess uppträdande vid våra fågelmatningar. Den är en av ganska få arter som verkligen gillar det havre och vete som ofta utgör huvudmängden i så kallade viltfågelblandningar. Det är också den fågel som rätteligen borde vara den som sitter uppflugen i julkortens havrekärvar. De domherrar, som oftast finns på julkorten, besöker nästan aldrig havrekärvar. För dem är havre knappast ens att betrakta som nödproviant.

 

När vi nu är framme i månadsskiftet januari/februari, dröjer det inte länge innan man i södra Sverige kan höra de första gulsparvarna sjunga. Dess ramsa är karaktäristisk, och vi brukar säga att den räknar till sju: ”ett, två, tre, fyr, fem, sex, sjuuuuuuu”, där den sista tonen är lång och utdragen. Brittiska gulsparvar sjunger något annorlunda. Deras tonräcka är inte lika rak utan går något mera upp och ner och brukar beskrivas som: ”A little peace of bread but no cheeeeese”.

 

(AW)

 

 

Det genomsnittliga antalet gulsparvar vid fågelmatningarna i Sverige enligt resultatet av Vinterfåglar Inpå Knuten 2006–2014. Årets resultat är ännu så länge preliminärt och kan komma att ändras något.
 
KONTAKTA OSS

BirdLife Sverige
Telefon: 0485-444 40, 09:00-15.00 mån-fre (lunchstängt 12-13) 
Postadress: Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga

Medlemsfrågor (adressändring m.m.)

Telefon: 0485-444 40
E-post: medlem@birdlife.se

Press
Niklas Aronsson, presskontakter och redaktör Vår Fågelvärld

Telefon: 073-915 60 99
ÖVRIGA VERKSAMHETER

Naturbokhandeln

Telefon: 0485-44440
E-post:
info@naturbokhandeln.se

AviFauna Naturresor
Telefon: 0485-44445
E-post:
admin@avifauna.se

Ottenby fågelstation
Telefon: 0485-661093
E-post:
ottenby@ottenby.se

naturum Ottenby
Telefon: 0485-661200
E-post:
naturum@ottenby.se
 
REGIONALFÖRENINGAR