Nyheter

2013-12-19

SOF:s fågelkalender – 19 december(5)

Grönfink, hanne. Honan är överlag lite mattare i färgerna. Foto: Ulrik Bruun

 

Från 1 december fram till jul presenterar vi en aktuell fågel varje dag. Samtliga är arter som gärna dyker upp vid fågelmatningar. En del är vanliga, andra ses mera sällan. Många hör till de klassiska fågelbordsgästerna, andra är ganska nya i denna miljö. Idag är det grönfinkens tur att bli synad lite närmare i fjäderfanen.

 

Grönfinken hör till de allra vanligaste besökarna vid fågelmatningar runt om i landet, det gäller såväl i Skåne som i Norrbotten. Under de åtta år vi organiserat den stora fågelräkningen ”Vinterfåglar Inpå Knuten” har grönfinken pendlat mellan andra och sjunde plats på topplistan. Det ska dock sägas att trenden varit sjunkande. Under de fyra första åren var den genomsnittliga placeringen trea, under de fyra senaste var genomsnittet i stället sjätte plats. Bakom denna tillbakagång ligger en sjukdom, men mera om denna lite senare.

 

Grönfinken hör till de fågelarter som det gått mycket bra för i Sverige sett över en lite längre period. Ända sedan mitten av 1970-talet har den ökat i antal, långsamt men stadigt. Den har även spridit sig, och detta gäller särskilt mot Norrlands inland och fjälltrakterna. En orsak till denna spridning har säkert varit att grönfinken numera finner sig väl tillrätta i våra samhällen med trädgårdar och planteringar, en annan är kanske fågelmatandet som ju ökat markant under senare decennier.

 

När det gäller planteringar, finns det faktiskt en särskild växt som grönfinken är särdeles förtjust i. Det är vresrosen som är införd i Sverige, härstammande från östra Asien. Den har länge planterats i offentliga miljöer. Den fick stor spridning på många håll under det så kallade miljonprogrammet, då stora bostadsområden anlades i de flesta svenska städer. Vresrosen ansågs vara särskilt lämplig i områden som man vill hålla gröna men där man ville förhindra att folk gick.

 

Det är kärnorna inne i vresrosornas stora och ganska platta nypon som grönfinkarna äter. Denna förtjusning i vresrosnypon kan också vara en viktig anledning till grönfinkens olycka under senare tid. Ofta sitter nämligen flera grönfinkar och äter ur samma nypon. Det innebär stor risk för spridning av sjukdomar från ”näbb till näbb”. Och det är just en sjukdom som sitter i gapet och svalget på grönfinkarna som är orsak till minskningen de allra senaste åren. Det handlar om en liten mikroorganism som har det vetenskapliga namnet Trichomonas gallinaeoch som orsakar en sjukdom som kallas gulknopp. Denna sjukdom kan drabba alla fåglar, men spridningen i Sverige har främst skett bland grönfinkar. När domherrar, grönsiskor, bofinkar och andra drabbats, har spridningen förmodligen skett vid fågelmatningar genom att en smittad grönfink tappat frön som andra fåglar sedan plockat upp.

 

Sjukdomen har varit känd i flera hundra år, men i den senaste versionen upptäcktes den först på Brittiska öarna år 2006. Även där var det främst grönfinkar som drabbades. Två år senare hade sjukdomen spridit sig till Skandinavien. Det finns dock knappast några grönfinkar som flyttar mellan Brittiska öarna och Skandinavien; i den mån våra svenska grönfinkar flyttar, är det snarare rakt söderut, mot Tyskland och Centraleuropa. Man tror i stället att det var bofinkar som förde med sig smittan över Nordsjön. De olika svenska övervakningsprogrammen gällande fåglar antyder att antalet grönfinkar i stort sett halverats sedan 2008. Men arten är fortfarande minst lika talrik som då inventeringarna startades i mitten av 1970-talet.

 

Förmodligen och förhoppningsvis kommer det omsider att utvecklas resistens mot sjukdomen. Redan idag är det ovanligt att se smittade fåglar i vissa delar av landet. De smittade fåglarna avslöjar sig genom att de sitter stilla med uppburrad fjäderdräkt. De är ofta också ganska kladdiga runt näbben.

 

Vid fågelmatningen äter grönfinken allehanda fröer. Den är särskilt förtjust i solrosfrön och hampfrön men ratar havre och vete.

 

(AW)

En grönfink som drabbats av gulknopp sitter ofta stilla med uppburrade fjädrar. Drabbade fåglar är i regel även kladdiga runt näbben. Foto: P-G Bentz/sturnus.se
 
KONTAKTA OSS

BirdLife Sverige
Telefon: 0485-444 40, 09:00-15.00 mån-fre (lunchstängt 12-13) 
Postadress: Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga

Medlemsfrågor (adressändring m.m.)

Telefon: 0485-444 40
E-post: medlem@birdlife.se

Press
Niklas Aronsson, presskontakter och redaktör Vår Fågelvärld

Telefon: 073-915 60 99
ÖVRIGA VERKSAMHETER

Naturbokhandeln

Telefon: 0485-44440
E-post:
info@naturbokhandeln.se

AviFauna Naturresor
Telefon: 0485-44445
E-post:
admin@avifauna.se

Ottenby fågelstation
Telefon: 0485-661093
E-post:
ottenby@ottenby.se

naturum Ottenby
Telefon: 0485-661200
E-post:
naturum@ottenby.se
 
REGIONALFÖRENINGAR