Nyheter

2016-09-29

Tajgasångarnas mysterium

Tajgasångaren är liten, mindre än våra gran- och lövsångare, men något större än en kungsfågel. Foto: Krister Carlsson

 

Nu i september har Skandinavien och övriga Västeuropa närmast invaderats av tajgasångare. Bara i Sverige har fler än 500 individer rapporterats under september, och då handlar det nog ändå om endast en bråkdel av det verkliga antalet. På den ganska isolerade ön Værøy i Lofoten i norra Norge sågs det 300 tajgasångare under en vecka! Frågorna hopar sig: Varifrån kommer tajgasångarna, vart är de på väg och, framför allt, varför har de ökat så kraftigt i antal de senaste åren.

 

Tajgasångaren har ett mycket stort utbredningsområde som omfattar Sibirien och delar av Centralasien. Den förekommer från Uralbergen ända bort till Ochotska havet och är lokalt mycket vanlig. De normala vinterkvarteren finns i södra och sydöstra Asien, exempelvis är den talrik i Thailand vintertid.

 

Den första tajgasångaren i Sverige sågs så sent som 1961 vid Ottenby på södra Öland. Därefter ökade antalet långsamt, men det var först under 1980-talet som årssummorna blev tvåsiffriga och först 2005 som det sågs fler än 100 under ett och samma år. De senaste tre åren (2013–2015) har det rapporterats respektive 385, 415 och 450 individer, och i år pekar mycket på att även 500-vallen sprängs. Utvecklingen är likartad i våra grannländer, och i Norge handlar det som redan antytts om ännu större mängder.

 

Nästan alla tajgasångare som påträffas i Sverige, ses under hösten, och då främst i september. Det finns ett litet antal vårfynd, även av sjungande fåglar, och några få fynd av fåglar som uppenbarligen försökt övervintra. Men höstfynden utgör mer än 99 procent av alla observationerna.

 

En teori som lagts fram och som skulle kunna förklara ökningen är att tajgasångaren i sen tid utvidgat sitt utbredningsområde västerut. Det har också spekulerats i att detta kan ha lett till att den så smått börjat utveckla en ny flyttningsriktning, mot väster och sydväst istället för åt söder och sydost. Det skulle då vara förklaringen till det kraftigt ökade antalet som ses i norra och västra Europa.

 

Mot detta talar möjligen det faktum att det nästan enbart är årsungar som fångas på de svenska fågelstationerna under höstarna (i fält är det svårt att avgöra åldern). Den traditionella förklaringsmodellen har istället varit att de tajgasångare som ses i Europa på höstarna utgörs av ungfåglar som fått fel på sin inbyggda ”kompass”, dvs. på de sinnen som styr orienteringen under flyttningen. Detta antas kunna ske om de växer upp i områden med störningar i jordens magnetfält, exempelvis i områden med mycket malm i berggrunden. En studie som fick stort genomslag under 1900-talet föreslog att de felflygande fåglarna fått magnetsinnet ”spegelvänt”, dvs. att de under hösten flög åt rakt motsatt riktning mot den normala. Detta har senare ifrågasatts, och en del rön tyder på att felaktig flyttning kan ske åt snart sagt alla håll.

 

I enlighet med teorin om felflyttning, har det också varit en spridd uppfattning att de ungfåglar som flyttar fel är hopplösa förlorare. De flyger i en riktning som förr eller senare leder till att de drunknar i Atlantens vågor. Så är det säkert också för så gott som alla de tajgasångare som lämnar öarna i Nordnorge med en västlig eller sydvästlig riktning. De har knappast reserver som är tillräckliga för att i ofta dåligt väder nå Island, Färöarna eller Shetlandsöarna.

 

För de tajgasångare som passerar södra Skandinavien är förutsättningarna dock betydligt bättre. Deras rutt pekar istället mot sydvästra Europa och västra Afrika. Det finns också enstaka vinterfynd av tajgasångare från dessa områden liksom ett mindre antal fynd från Europa under våren.

 

En idé som lagts fram är att återfärden mot Sibirien kan gå på en sydligare rutt och att fåglarna därmed undgår fågelskådarnas blickar. De tajgasångare som ändå ses under våren skulle kunna vara individer som överlevt vintern någonstans i sydväst och som är på väg tillbaka mot häckningsområdena. Om deras flyttningsriktning är ärftlig, kommer i så fall även deras avkomma att flytta mot Europa. Det finns också några enstaka fynd av adulta tajgasångare i Sverige på hösten, något som skulle kunna stärka teorin om en ny, sydvästlig flyttningsrutt.

 

Frågorna är som sagt många kring mysteriet tajgasångare, och kanske skulle en större samordnad insats mellan fågelstationer och flyttfågelforskare kunna skingra dimmorna. Det är ganska frustrerande att vi ser denna invasion utan att vi förstår orsakerna och bakgrunden.

 

(AW)

Antalet tajgasångare som setts i Sverige har ökat kraftigt under åren 2000–2015. Figuren hämtad från "Fågelåret 2015" som publiceras senare i höst.
 
KONTAKTA OSS

BirdLife Sverige
Telefon: 0485-444 40, 09:00-15.00 mån-fre (lunchstängt 12-13) 
Postadress: Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga

Medlemsfrågor (adressändring m.m.)

Telefon: 0485-444 40
E-post: medlem@birdlife.se

Press
Niklas Aronsson, presskontakter och redaktör Vår Fågelvärld

Telefon: 073-915 60 99
ÖVRIGA VERKSAMHETER

Naturbokhandeln

Telefon: 0485-44440
E-post:
info@naturbokhandeln.se

AviFauna Naturresor
Telefon: 0485-44445
E-post:
admin@avifauna.se

Ottenby fågelstation
Telefon: 0485-661093
E-post:
ottenby@ottenby.se

naturum Ottenby
Telefon: 0485-661200
E-post:
naturum@ottenby.se
 
REGIONALFÖRENINGAR