Nyheter

2015-03-02

Vårens första budbärare – veckans fågel (6)

Tofsvipan är en av de allra tidigaste vårfåglarna. Här en hanne med kontrastrik och glänsande dräkt. Foto: Mikael Arinder/Skånska bilder

 

Flyttfåglar har i långa tider hälsats som vårens budbärare. Vissa av de allra tidigaste arterna har dock bemötts med viss skepsis i de södra och mellersta delarna av landet. Där har inte deras ankomst varit att lita på. En sådan art är sånglärkan, en annan är tofsvipan. Båda är trots detta folkkära, och inte oväntat har de båda tagit sig vidare till andra omgången av vår omröstning om en svensk nationalfågel.

 

Tofsvipan övervintrar regelbundet i större antal så nära som vid den danska Vadehavskusten. Därifrån är det inte mer än cirka 30 mil till sydvästra Sverige, så det är inte så konstigt att det ofta dyker upp vipor med de första milda sydvästvindarna i februari månad. Man kan nästan tala om att viporna ”hänger på låset” och kommer hit så snart detta lås öppnas. Men det har sina sidor att vara tidigt ute. Många är de vårar då viporna tvingas vända tillbaka mot sydväst eftersom det blir bakslag i vårvädret. Det kan nog hända att pionjärerna får flyga fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige flera gånger innan vädret stabiliseras.

 

En viktig orsak till att tofsviporna är så tidigt ute är att de är beroende av fuktig mark. De lever på daggmaskar och diverse larver som de plockar ur det översta marklagret. Under vårens första delar är marken fuktig, men ju längre tiden lider, desto torrare och hårdare blir marken. Därför lägger viporna sina ägg ofta runt 1 april i södra Sverige, och ungarna kläcks ungefär tre veckor därefter. Boet ligger ofta på en torr plats, till exempel ute på en åker, men efter kläckningen lotsas ungarna iväg till fuktigare områden i närheten.

 

Precis som tidig ankomst har tidig äggläggning sina risker. Det händer att den ruvande honan blir täckt av snö. Oftast smälter denna undan snabbt, men vid några tillfällen i modern tid har bakslag i våren verkligen slagit hårt mot tofsviporna. Det värsta exemplet i den vägen inträffade 1966. Efter en relativt tidig vår kom vintern tillbaka den 7 april med både snö och åtskilliga minusgrader i södra Sverige. Då ruvade mängder av vipor redan på fullagda kullar. Eftersom bakslaget inte var tillfälligt, utan höll i sig i nästan två veckor, frös mängder av vipor ihjäl på sina bon. Det tog åtskilliga år innan den sydsvenska stammen återhämtade sig från denna katastrof.

 

En bit in på 1970-talet var tofsviporna tillbaka i ungefär den numerär de hade haft före katastrofvåren. Då var den stora rationaliseringsvågen inom jordbruket ännu i ett tidigt skede och några större effekter hade inte märkts på de svenska jordbruksfåglarna. Men andra halvan av 1970-talet och början av 1980-talet var en mörk tid för landets vipor. På bara ett årtionde halverades beståndet enligt den häckfågeltaxering som startades 1975. Därefter planade minskningstakten ut och beståndet såg ut att stabiliseras fram till millennieskiftet. Men sedan har det gått utför på nytt, och beståndet har minskat med uppemot en tredjedel under 2000-talet.

 

Likt flera andra jordbruksfåglar har tofsvipan missgynnats av såväl intensifiering som nedläggning inom jordbruket. I dagens intensivodlade jordbruksmarker är det för torrt och för enahanda för viporna. I de trakter där jordbruket lagts ner eller övergått till en mera extensiv drift, har vegetationen helt enkelt vuxit viporna över huvudet. En miljö som borde passa tofsviporna är de sydsvenska strandängarna. Men även där har de minskat kraftigt, möjligen som en följd av ökad predation från främst rävar och grävlingar.

 

Tofsvipan är för övrigt symbolfågel för den danska BirdLife-partnern Dansk Ornitologisk Forening. Två vipor som tumlar omkring i luften har varit en del av denna mer än hundraåriga förenings logotyp under lång tid. Men när danskarna röstade om en ny nationalfågel 1984 kom tofsvipan först på tredje plats, klart distanserad av knölsvanen men ganska tätt i bakklorna på tvåan sånglärka.

 

(AW)

 

 

Fuktig mark med rik tillgång till maskar och larver är en förutsättning för att tofsvipan ska kunna häcka framgångsrikt. Foto: P-G Bentz/sturnus.se
 
KONTAKTA OSS

BirdLife Sverige
Telefon: 0485-444 40, 09:00-15.00 mån-fre (lunchstängt 12-13) 
Postadress: Stenhusa Gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga

Medlemsfrågor (adressändring m.m.)

Telefon: 0485-444 40
E-post: medlem@birdlife.se

Press
Niklas Aronsson, presskontakter och redaktör Vår Fågelvärld

Telefon: 073-915 60 99
ÖVRIGA VERKSAMHETER

Naturbokhandeln

Telefon: 0485-44440
E-post:
info@naturbokhandeln.se

AviFauna Naturresor
Telefon: 0485-44445
E-post:
admin@avifauna.se

Ottenby fågelstation
Telefon: 0485-661093
E-post:
ottenby@ottenby.se

naturum Ottenby
Telefon: 0485-661200
E-post:
naturum@ottenby.se
 
REGIONALFÖRENINGAR