11 december, 2020

Fältbestämning då och nu

Fältbestämning, det vill säga att korrekt avgöra vilken fågel det är som man ser, har varit en omhuldad fråga bland svenska fågelskådare under lång tid. Efter en pionjärinsats av Gustaf Rudebeck redan 1945, kom det att dröja nästan 25 år innan ämnet blev regelbundet förekommande i Vår Fågelvärld. Kort därpå bildades också Raritetskommittén.

 

text Anders Wirdheim

 

 

När vi idag ser tillbaka på fågelskådandets moderna historia i Sverige, måste vi ha i minne att väldigt mycket förändrades på 1950-talet. Det var först då som bra kikare började bli tillgängliga till något så när rimliga priser, och som boken Europas fåglar närmast revolutionerade fågelskådandet. Med detta som bakgrund är det kanske inte så underligt att avancerad fältbestämning länge lyste med sin frånvaro i Vår Fågelvärlds spalter. De enda undantagen var en artikel om hur man skiljer de svenska vråkarna åt, skriven av Gustaf Rudebeck och publicerad redan 1945, samt två bildserier 1963 om småvadare med tillhörande kommentarer om deras kännetecken, författad av P-O Swanberg. Men så gjorde en man vid namn Lars Svensson entré. Hans medverkan i spalterna inleddes med två kortare artiklar om bestämning av bergsångare och videsångare (1969) respektive att det första fyndet av sydnäktergal i Sverige gällde den östligaste underarten (1970). Dessa följdes i nummer 2/1971 av en lång och djuplodande artikel om problemet att skilja stäpphök och ängshök. Detta var något helt nytt inom svensk fågelskådning. Dessutom var artikeln rikt illustrerad, dels med foton och dels med författarens egna, detaljrika teckningar. Det är nog ingen överdrift att påstå att denna artikel var epokgörande.

 

VID SAMMA TID tog Lars Svensson också över redaktörskapet för Vår Fågelvärld och initierade dessutom bildandet av den svenska Raritetskommittén. Idén kom från Storbritannien, där en ”Rarities Committee” funnits sedan 1958. En av ledamöterna i den nya kommittén var Gustaf Rudebeck, och han motiverar i Vår Fågelvärld nummer 1/1972 bildandet av den svenska motsvarigheten bland annat med följande rader: ”… fältbestämning av fågel och andra djur är intet enkelt psykologiskt eller kunskapsteoretiskt förlopp, långt därifrån” och vidare ”Hur stor kunskap om ruggning, om normala färgvariationer m.m. har egentligen intresserade ungdomar när de börjar fältbestämma fågel? Felkällorna vid fältbestämning är många.

 

SYFTET MED KOMMITTÉN var att kvalitetsgranska fågelobservationer, och den första rapporten i Vår Fågelvärld från Raritetskommittén var en genomgång av ett antal äldre fynd som det tydligen fanns skäl att granska. Några ansågs vara tillfredsställande dokumenterade och godkändes, medan andra underkändes. Det sistnämnda gällde bland annat tidigare publicerade fynd av islandsknipa, hökörn och skrikstrandpipare, arter som ännu – 45 år senare – inte setts i Sverige. Den första årliga raritetsrapporten gällde 1975, och i år publiceras den 45:e i ordningen. Från och med 1992 återfinns dessa i årsboken Fågelåret. Samtidigt som Raritetskommittén började sitt arbete fortsatte Lars Svensson att producera nya artiklar om fältbestämning. Det gällde bland annat tundrapipare (1972), större och mindre skrikörn respektive dvärgsparv och sävsparvhona (båda 1975), dvärgörn och ormörn kontra ljusa vråkar (1976) och hur man skiljer ung citronärla från andra ärlor (1977).

DESSA ARTIKLAR HÖJDE den allmänna kunskapsnivån bland svenska fågelskådare och stimulerade samtidigt intresset för svåra områden. Ett sådant, som länge betraktades som närmast hopplöst av många, gällde de allra minsta Calidris-vadarna. Europa besöktes inte enbart av småsnäppa och mosnäppa utan även av amerikanska och östsibiriska arter. Redan under 1970-talet hade Lars Jonsson låtit tala om sig genom en serie fågelböcker under samlingsnamnet Fåglar i naturen. I Vår Fågelvärld 5/1984 publicerades hans rikt illustrerade och 23 sidor långa artikel Fältbestämning av små Calidris-vadare. Ganska plötsligt insåg nog många fågelskådare att problemet med de minsta vadarna inte var oöverstigligt, något som kan sägas ha blivit bekräftat av de två första fynden av rödhalsad snäppa och det första av tundrasnäppa i Sverige de följande åren.

 

FÄLTBESTÄMNING AV FÅGLAR hade vid denna tid blivit ett regelbundet inslag i Vår Fågelvärld, och till författarna av bestämningsartiklar sällade sig Erik Hirschfeld (större turturduva) och Per Alström (bland annat om hur storskarv och toppskarv skiljs åt). Det bör kanske betonas att toppskarven var en stor raritet i landet på 1980-talet. Att man kan gå ett steg längre än att bara skilja arter åt visade Martin Tjernberg med en artikel om åldersbestämning av kungsörn 1988. Med den kunde fågelskådare lära sig att inte enbart dela in kungsörnar i juvenil, subadult och adult utan i sju olika dräkter. Ett år senare kom Björn Helander och hans medarbetare med en motsvarande artikel om havsörn. .

I takt med att fågelböckerna fortsatt att bli bättre och även kompletterats med appar har det under de senaste åren inte funnits lika många nya rön att skriva om som under slutet av 1900-talet.

AMBITIONSNIVÅN HÖJDES ALLT mer, och när Lars Jonsson i början av 1990-talet skulle skriva om lommar visade det sig att Vår Fågelvärld inte räckte till, långt därifrån. Det blev i stället en bok på 80 sidor som gavs ut som ett supplement till tidningen! Några år senare (1996) kom nästa epokgörande bestämningsartikel av Lars Jonsson. Det hade då under några år talats om att bryta ut ”gulfotad trut” från gråtrut och ge den artstatus. Men Lars Jonsson visade att gulfotad trut inte var en art utan två: medelhavstrut och kaspisk trut. En annan artikel samma år som också fick stor betydelse för många fågelskådare var när Hans Larsson redde ut svårigheterna med att skilja vattenpiplärka från skärpiplärka. Precis som i fallet med trutarna handlade det om att det som tidigare betraktades som underarter nu ansågs vara goda arter. Dessutom uppträdde även vattenpiplärkan regelbundet i Sverige.

 

I TAKT MED att fågelböckerna fortsatt att bli bättre och även kompletterats med appar har det under de senaste åren inte funnits lika många nya rön att skriva om som under slutet av 1900-talet. Men det går ju alltid att prata om arter som bjuder på svårigheter. Sedan ett par år finns podcasten Pjodden som publiceras av BirdLife Sverige. I den hörs Jonas Bonnedahl, Magnus Hellström och Mats Waern dyka djupt bland fjädrar och andra subtila karaktärer hos företrädesvis ovanliga fågelarter.

 

 

 

Gilla gärna