16 februari, 2021

Fortfarande mycket okunskap om artskyddet

När får vi se en tillämpning av artskyddsförordningen?

 

 

Den som följt debatten om artskyddsförordningen i skogen kan förledas att tro att förordningen inneburit en stor belastning för svenskt skogsbruk. Verkligheten är dock en helt annan, vilket BirdLife Sverige beskrivit tidigare[1]. Faktum är att artskyddet inte ens berör en promille av alla avverkningsanmälningar och i princip endast har aktiverats, efter det att ideell naturvård lämnat information om fridlysta arter. Dessutom är det inte sällan som ideell naturvård behövt överklaga till domstol för att få myndigheterna att korrekt tillämpa artskyddsförordningen.

 

 

Det blir därmed närmast patetiskt när skogsmedia och annan media[2] fortsatt påstår att artskyddet skapar problem för skogsbruket, när det stora problemet är att artskyddet inte tillämpas mer än undantagsvis. Rättsosäkerheten ligger således inte i att artskyddet tillämpats för mycket utan tvärtom att det tillämpats för lite och därmed drabbat vissa markägare, men inte andra.

 

 

Vi är dock förhoppningsfulla om att tillämpningen äntligen kan börja gälla på allvar under 2021. Detta eftersom tydliga signaler kring tillämpningen väntas från EU under 2021. Skogsutredningen[3] lämnade 30 november förslag kring ett kunskapskrav i skogsvårdslagen, som skulle betyda att den ojämlika tillämpningen av artskyddsförordningen, som hittills slumpmässigt bara drabbat ett fåtal markägare, skall kunna axlas av alla de drygt 300 000 som bedriver verksamhet i skogen. Vi menar att ett delat ansvar för biologisk mångfald i skogen, mellan stat och markägare är det enda sättet att nå framgång kring artskyddet.

 

 

 

Nedan bemöter vi tre av de påståenden som ofta framförts i debatten kring artskyddet och biologisk mångfald i skogen. Lavskrikan blir vår exempelart.

 

Det första påståendet berör artens bevarandestatus, där kritiken ofta handlar om varför hänsyn skall tas till arter som inte är rödlistade eller hotade. Det är sant att lavskrikan är livskraftig i stora delar av sitt utbredningsområde, men i utkanterna av sitt utbredningsområde, t.ex. i södra Hälsingland, saknar arten god bevarandestatus. I dessa områden kräver arten därmed särskild hänsyn, i enlighet med myndigheternas bedömningar[4].

 

 

Är det då bara i de områden där arten, t.ex. lavskrika saknar god bevarandestatus som arternas livsmiljöer behöver värnas? Vad händer på sikt om artens livsmiljö urholkas i de områden där de idag har god bevarandestatus? Det förefaller ganska orimligt att artens livsmiljö skall tillåtas försämras på de platser där den idag har god bevarandestatus. Det är ju i dessa landskap arten kan reproducera sig framgångsrikt och kunna stå emot naturliga förändringar, som påverkar arten, såsom variationer i födotillgång och väderförutsättningar från år till år. Det är också i dessa områden som ett överskott av populationen kan ge tillskott av individer till områden där arten är ovanligare. Teorin kallas source-and sink-habitats. Sker en försämring av livsmiljöer genom skogsbruk som saknar hänsyn till artens behov kommer arten snabbt att tappa gynnsam bevarandestatus över betydligt större områden. Detta kommer i sin tur kräva större eftergifter från skogsbruket alternativt att arten blir än mer hotad i landet över större områden.

 

 

BirdLife Sverige menar att här måste man göra ett val. Kan vi tillämpa de skogsbrukshänsyn som lavskrikan kräver i alla dess livsmiljöer, blir skogsbruket inte längre det hot mot lavskrikan som det idag är. Kraven på den hänsynen finns mycket väl formulerad i de artvisa vägledningar[5] som finns för våra hotade skogsfågelarter, bl.a. för lavskrikan. Tillämpas vägledningen fullt ut över hela lavskrikans utbredningsområden, inte bara där arten saknar god bevarandestatus är vår övertygelse att lavskrikan och andra hotade arter kommer att kunna finnas kvar i livskraftiga populationer inom hela sina nuvarande utbredningsområden. Lavskrikan tillhör en av de arter som kräver mest av skogsbruket i form av hänsyn, men på intet sätt förbud mot skogsbruk. Däremot behöver den mer inslag av hyggesfria skogsbruksformer och skiktade skogar. Detta har lavskrikan gemensamt med flertalet fågelarter, som är hotade av skogsbruket i Sverige, vilket du kan läsa mer om här[6].

  • Inom kort får vi i Sverige ett klargörande från EU-domstolen hur vi skall se på frågan kring ovanstående. Mycket tyder på att EU-domstolen kommer välja den linje som ger arterna rätt till hänsyn inom hela sina utbredningsområden och inte bara (som idag) där de saknar god lokal eller regional bevarandestatus
Förfoganderätten ger stor frihet att utveckla skogen som man vill, t.ex. som blandskog. Foto: Christer Johansson

Det andra påståendet handlar om inskränkning av äganderätten. Vad frågan egentligen handlar om är inte äganderätten utan förfoganderätten, dvs vilka inskränkningar skogsägaren måste tåla i sitt handlingsutrymme. Här kan konstateras att skogsbruket, till skillnad från i princip allt annat ägande, idag har en gräddfil.


I princip kan man säga att skogsbruket fått ett fribrev. Detta fribrev stavas ”Allt skogsbruk är pågående markanvändning”. Det spelar ingen roll om varken nuvarande eller tidigare ägare gjort något i skogen på över 100 år. När det är dags att slutavverka så är verksamheten pågående. Det enda som krävs är en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen senast 6 veckor före slutavverkning om området överstiger 0,5 hektar.


Om det finns naturhänsyn att ta, kan Skogsstyrelsen endast besluta om sådana begränsningar att ”pågående markanvändning inte avsevärt försvåras”. Vilket är kopplat till det enskilda objektets ekonomi, inte till hela fastighetens. Blir den ekonomiska belastningen stor för markägaren, och om denne inte går med på frivilliga begränsningar, så måste Skogsstyrelsen (eller Länsstyrelsen) antingen betala markägaren eller släppa kraven.

 

Detta liknar inget annat verksamhetsområde i Sverige. Oavsett vad du äger och vilken verksamhet du bedriver så är förfoganderätten betydligt mer beskuren, genom tydliga krav på kunskap, de s.k. kunskapskraven som gäller enligt miljöbalken. Du skall ha den kunskap (kunskapskravet) för att bedriva en verksamhet och kunna visa att din verksamhet inte skadar miljön (bevisbördesregeln) gentemot myndigheterna.


För att tydligare illustrera detta kan man jämföra de svaga kunskapskrav och bevisbördekrav som gäller skogsbruket jämfört med vindkraftsetablering idag. För att etablera vindkraft krävs idag en tillåtlighetsprövning som kan ta flera år, kunskapskrav enligt miljöbalken vilket ofta innebär att en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) skall upprättas. I miljökonsekvensbeskrivningen krävs omfattande inventeringar, ofta under flera år av t.ex. fåglar och fladdermöss. Det krävs även samråd med intressenter samt det ges möjlighet att överklaga besluten som tas. Detta är i linje med miljöbalkens kunskapskrav och bevisbörderegel.


Inom skogsbruket, krävs endast en avverkningsanmälan sex veckor innan avverkningsdatum. Där förekommer inget kunskapskrav, ingen miljökonsekvensbeskrivning (MKB), inga krav på inventering eller samråd med utomstående och dessutom ett oklart rättsläge kring möjlighet att överklaga domar.

Innebörden av detta är att det för fågelarter i samband med vindkraftsetableringar finns ett artskydd, mot t.ex. störningar, som helt saknas när det kommer till skogsbruk, trots att det berör samma lagstiftning (artskyddsförordningen). BirdLife Sverige menar att detta är orimligt då arterna kan beröras lika mycket oavsett verksamhet.


I skogsvårdslagen är förfoganderättsfrågan kopplad till ekonomin, dvs till att pågående markanvändning inte avsevärt får försvåras. Det anser man att skogsägaren drabbas av, när det förekommer en hänsynskrävande art, t.ex. lavskrika. Man menar att den markägare som så kräver, antingen ska ha ersättning för att spara, eller fritt få avverka skogen utan den hänsyn arten kräver. Det finns inte tillstymmelse i propagandan till att ansvaret skulle gå utöver skogsvårdslagens krav. Rent krasst driver man en äganderättskampanj som helt oblygt menar att den som för tillfället har glädjen och förmånen av att äga ett stycke skog är i sin fulla rätt att utrota arter om inte samhället betalar.


Vi måste ställa frågan: Är det värt att riskera Sveriges politiska trovärdighet internationellt när det gäller att skydda hotad biologisk mångfald och för de som är miljöcertifierade, riskera skogscertifieringens trovärdighet på internationella skogsproduktmarknaden, genom att blunda för och acceptera avverkning av skog med hänsynskrävande arter, såsom lavskrika?


Eller är det klokare att tillämpa det lagstadgade kunskapskravet och kräva inventering av arter och miljöer och sedan tillsammans (stat och skogsnäring) t.ex. genom en avgiftsfinansierad fond ge ekonomisk ersättning till de fastigheter med höga artskyddsvärden eller de som har många nyckelbiotoper på sin fastighet?

  • Hur artskyddet skall hanteras och bedömas ekonomiskt när det handlar om t.ex. hänsyn till lavskrika saknas det idag vägledande domar för. BirdLife bidrar aktivt till konstruktiva förslag till detta inom den pågående artskyddsutredningen. 
  • Den nyligen presenterade skogsutredningen konstaterar att skogsvårdslagen idag saknar tillämpning av såväl kunskapskrav som bevisbörderegel. Detta trots att utredningen tydligt slår fast att skogsbruksåtgärder omfattas av miljöbalkens krav, däribland kunskapskravet och bevisbörderegeln. Skogsutredningen föreslår därför att ett kunskapskrav förs in i skogsvårdslagen, vilket BirdLife välkomnar.
Kräver våra skogar skötsel? För vem och för vad? Foto: Christer Johansson

Det tredje påståendet handlar om skogsägarnas förtjänst att livskraftiga miljöer uppstår och att skogsbruket ger tillbaka det man tar från naturen.

 

Påståendet är i huvudsak falskt, men det finns undantag. Vi börjar med undantaget. I våra gamla jordbruksbygder har övergivna ängar och betesmarker som vuxit igen kvar rester av den hävdberoende floran och faunan. Många av dessa arter var helt beroende av hävden, andra starkt gynnade av den. När de gamla brukningsmetoderna inte länge var lönsamma att fortsätta med har hävden upphört. En del har planterats med skog, medan andra arealer allteftersom fått växa igen. Hävdberoende och hävdgynnade arter har därmed fått allt svårare att klara sig och hamnat på våra rödlistor. Genom att hugga bort inväxande gran och glesa ut eller hålla undan kraftig lövuppväxt, kan man återskapa möjligheterna för flera av de hotade hävdberoende arterna att fortleva. För sådana skogsbestånd kan man säga att det fallit på skogsbrukets lott att bevara de gamla ängs- och betesmarkernas flora och fauna på ytterligare arealer med hjälp av en genomtänkt skötsel.

 

För nästan all annan skog är påståendet falskt, en ren lögn, som faller på sin egen orimlighet. Runt klotet har under 10-tals miljoner år olika skogsekosystem utvecklats helt fritt. Klimat, jordmån, markfuktighet och en rad andra faktorer har spelat roll för hur olika arter i alla möjliga kombinationer tillsammans bildat mer eller mindre stabila och komplexa ekosystem. Allt detta har skogarna klarat alldeles utmärkt utan människans inblandning. Sådana skogar behöver inte skötas för att klara sig, tvärtom. De klarar sig bäst genom att lämnas ifred. Det är dessa skogar som har dominerat i Sverige.

 

När vi talar om skogsskötsel är det således inte för skogens skull utan för människans skull den ”måste” skötas. För att vi ska kunna dra ännu mer nytta av vissa av de tjänster skogen producerar. Det är självklart inget fel i att vi utnyttjar skogarnas alla tjänster, men både för vår egen och skogens skull måste vi göra det uthålligt.

 

När vi tar ut enstaka träd eller träämnen, eller för all del, plockar ut lite fler träd utan att rubba ekosystemet, så klarar sig även de mest kräsna arterna. Därifrån har vi hela skalan med allt intensivare uttag ur skogen, för att i andra änden ha kalhuggning där hela ekosystemet slås ut totalt.

 

När vi avverkar ett 250 år gammalt träd så tar det, just det, minst 250 år innan ett lika gammalt träd växer där igen. Men när vi hugger ner en hel skog, skiktad med allt från småplantor till 250-åriga eller mer träd, då tar det inte 250, utan kanske det 10-dubbla innan vi får tillbaks det skogsekosystem med dess arter som fanns vid kalavverkningen. Detta under förutsättning att det runt avverkningen finns skogar kvar med all de arter som måste kunna återinvandra.

 

Många av de verkligt kräsna och hotade arterna kräver orörda miljöer och/eller träd som har nått åtminstone 200 års ålder eller mer. Det säger sig själv, att när vi sköter skogen med flera ingrepp på ett plantageliknande sätt och slutavverkar redan vid 60 – 80 år, att alla dessa arter är chanslösa. Ju intensivare vi anser att vi måste sköta skogen för att få ut maximal virkesproduktion, desto viktigare blir det att skydda ännu mer areal och att ännu mer hänsyn tas i den intensivt brukade skogen. Dagens skogsbruk lever inte alls upp till kraven på ett hållbart skogsbruk. Den mångfaldsspillra vi trots allt fortfarande har kvar utarmas just nu i ett förfärande tempo, inte minst uppe i nordvästra Sverige.

 

Skogsutredningen har lämnat förslag på hur våra mest unika skogsmiljöer bör hanteras. Man föreslår att:

  • De stora sammanhängande naturskogarna med mycket höga naturvärden med angränsande improduktiva skogar, myrar och fjäll, bör långsiktigt avsättas för naturvård. Sammanlagt cirka 500 000–525 000 hektar produktiv skogsmark omfattas av förslaget. Alla beräkningar av kostnader och konsekvenser utgår dock från 525 000 hektar.

BirdLife Sverige instämmer[7] i skogsutredningens konstaterande att: ”Att tillåta att dessa skogar fragmenteras och därmed tappar sin betydelse för biologisk mångfald på ekosystemnivån som ett bevarat intakt landskap där naturliga processer kan råda, skulle kunna skada Sveriges trovärdighet i de internationella sammanhangen. Att inte staten bevarar de skogar som har i särklass högst naturvärden i Sverige och Västeuropa kan medföra att Sveriges anseende i dessa sammanhang sjunker. Det kan i förlängningen även påverka Sveriges internationella inflytande.”

  • Regeringen bör besluta om vad Sveriges internationella åtaganden innebär och ställa upp ett långsiktigt mål för hur dessa åtaganden ska uppfyllas i skogen.

Birdlife Sverige menar att regering och riksdag redan beslutat att uppfylla dessa åtaganden genom de nationella och internationella avtal man slutit inom dessa områden. Vi menar att det som återstår nu är att uppfylla dessa mål och ange en tydlig färdplan mot när detta skall ske[8].

 

 

 

 

 

Källhänvisning:

[1] https://birdlife.se/birdlife-sverige-granskar-artskyddsforordningen/

[2] ATL 11 december, https://www.mariestadstidningen.se/2020/12/15/skogsbruket-bygger-lavskrikans-hem/

[3] https://skogsutredningen.se/

[4] https://birdlife.se/senaste-domen-om-lavskrikan/

[5] https://www.skogsstyrelsen.se/lag-och-tillsyn/artskydd/

[6] https://birdlife.se/hur-gar-det-egentligen-for-vara-skogsfaglar/

[7] https://www.altinget.se/artikel/birdlife-laangsiktigt-skydd-av-unika-naturskogar-kraver-vilja-och-samarbete

[8] Nyhet BirdLife Sverige granskar Tillräckliga skogsarealer har skyddats