På uppdrag av den internationella naturvårdsunionen IUCN har BirdLife International gått igenom och uppdaterat den internationella rödlistan. Det är ganska stora förändringar till det sämre – och de fåglar som drabbats värst är Afrikas gamar och vadare i östra Asien. Men även några välkända arter i vårt närområde uppgraderas: Såväl strandskatan som tofsvipan klassas nu som nära hotade (Near Threatened).
Sex av Afrikas elva gamarter har uppgraderats och fyra av dessa anses nu vara akut hotade (Critically Endangered). De främsta orsakerna till gamarnas tillbakagång i Afrika anses vara förgiftning genom att fåglarna dras till förgiftade beten, användning av kroppsdelar från gamar i traditionell medicin och avsiktlig förgiftning från tjuvjägare eftersom gamar kan leda poliser och parkvakter till illegalt dödade stora däggdjur.
– Förutom att beröva den afrikanska himlen en av dess mest spektakulära fågelgrupper, kan den snabba minskningen av gamar få allvarliga konsekvenser för folkhälsan. Gamarna hjälper nämligen till att stoppa spridningen av sjukdomar genom att städa upp ruttnande kadaver, säger Julius Arinaitwe som leder BirdLifes Afrika-program.
Åtta olika arter vadare får sin hotstatus höjd. För sex av dessa gäller det i första hand försämringar längs den ostasiatiska flyttningsvägen, från nordöstra Sibirien via bland annat Kina till Australien. I deras fall utgörs hoten främst av den mycket omfattande exploateringen av tidvattenstränder i Kina, Korea och andra länder. Men för arter som myrspov, kustsnäppa och spovsnäppa har villkoren även försämrats för de populationer som flyttar från västra Sibirien via Europa till Afrika.
När det gäller strandskatan och tofsvipan klassa de alltså nu som nära hotade. Orsaken till det är i tofsvipans fall försämringar av häckningsmiljöerna genom att arealen av lämpliga strandängar minskat kraftigt. I strandskatans fall handlar det istället om ett närmast industriellt överutnyttjande av musslor.
Ytterligare två i Sverige ganska välkända arter får sin hotstatus höjd. Det gäller turturduva och lunnefågel. Turturduvans europeiska bestånd har minskat med drygt 30 procent de senaste 16 åren och utbredningsområdet har krympt. Orsakerna finns, precis som för tofsvipan, framför allt inom jordbrukets rationalisering. När det gäller lunnefågeln är dess världsbestånd fortfarande mycket stort, men i många viktiga kolonier har häckningsframgången minskat dramatiskt under senare tid.
(AW)
Kustsnäppa och myrspov är två av flera vadararter vars bestånd minskat markant i östra Sibirien. Den viktigaste orsaken till minskningen tros vara exploatering av viktiga rastområden i östra Asien. Foto: John Larsen
