Är det för dyrt att skydda arter?
På sistone har debattartiklar undertecknade av LRF-företrädare publicerats i diverse nyhetstidningar. LRF förefaller rikta in sig på att skapa allmän opinion mot gällande naturvårdslagar och rättspraxis. LRF uppger omtanke om enskilda markägare och samhällsekonomin som skäl för kampanjen, men gynnar i första hand den storskaliga skogsindustrin. Det vore mycket mer konstruktivt att försöka hitta acceptabla lösningar för såväl skogsägare som skogens naturvärden.
LRF har tagit fram en rapport[1]med slutsatsen att artskyddet kostar Sverige 10 miljarder kronor per år och menar att naturhänsyn medför en alldeles för hög kostnad för samhället. Nuvarande regering har tydliggjort att naturvård ligger långt ner på prioriteringslistan. Med den bakgrunden kan LRF:s önskningar om mindre hänsyn vid skogsbruk ligga i tiden. Vi finner det emellertid anmärkningsvärt att LRF driver kampanj mot gällande lagstiftning och undrar om det framöver också kommer rapporter över kostnaderna för att följa exempelvis återbeskogningsplikten eller arbetsmiljölagstiftningen?
LRF lyfter i rapporten fram höga inventeringskostnader inför beslut om vilket skogsbruk som kan bedrivas på en specifik plats. BirdLife Sverige delar uppfattningen och har sedan länge drivit att staten bör ta ett stort ansvar för att kartlägga var det finns höga naturvärden, men frågan är om inte LRF egentligen förespråkar att det inte bör inventeras överhuvudtaget? Tidigare ställningstaganden mot nyckelbiotopsinventeringen samt anklagelser om ”aktivism” i sådana fall då ideella utför inventeringar istället för staten antyder definitivt en sådan önskan…
Vi är helt överens med LRF om att markägare som har utlovats ersättning från staten rätteligen ska få den (omgående). Problemet i LRF:s argumentation kring ersättning är att staten inte KAN ta hela ansvaret för att täcka upp för det ”inkomstbortfall” som markägare drabbas av vid inskränkning för kalhyggesbruk, då staten inte FÅR betala ut ersättning enbart för efterlevnad av gällande lagstiftning.
Således måste ekonomiska medel tillföras från annat håll för att lösa den situation som råder. Många är eniga om att den enda framkomliga vägen är att eliminera den upplevda konflikten mellan naturhänsyn vid skogsbruk och möjligheten för verksamhetsutövare att generera inkomster från naturresursen skog. Därför föreslår BirdLife Sverige ekonomisk vinning (bonus) för markägare som har och gynnar biologisk mångfald. Detta kan kombineras med ett ”försäkringssystem”, där markägare som måste avsätta betydande arealer för biologisk mångfald kompenseras av skogsindustrin och den del av markägarkollektivet som bedriver skogsbruk där höga naturvärden saknas.
LRF framhåller emellertid konsekvent att det är staten/samhället som måste stå för ALL ersättning till markägare som inte kan fortsätta bedriva kalhyggesbruk, medan regeringen med all önskvärd tydlighet visar att så inte kommer att ske. BirdLife Sverige anser att staten ska bidra, men också att skogsindustrin måste hjälpa till att skapa tillräckligt positiva incitament för att verksamhetsutövare ska VILJA bedriva skogsbruk som gynnar naturvärden. Ända till dess kommer naturen och enskilda markägare att drabbas hårt, alltmedan skogsindustrin tjänar pengar på att höga naturvärden går förlorade.
Daniel Bengtsson, BirdLife Sverige
