Bevingade globetrotters – veckans fågel

Den senaste tiden har både fågelskådare och andra kunnat njuta av färgprakt vid grunda stränder såväl längs våra kuster som i insjöar. Ovanligt stora mängder arktiska vadare har gått ner för att rasta istället för att flyga vidare i dåligt väder. En av de allra mest iögonfallande arterna är kustsnäppan – en fågel som är något av en bevingad globetrotter och som kan påträffas i nästan hela världen.

Det ska dock sägas att det sista påståendet är en sanning med modifikation. Kustsnäppan delas upp i sex olika underarter med skilda häcknings- och övervintringsområden. Inom underarterna finns det dessutom i några fall olika populationer med olika flyttningsvanor. De fåglar som ses i Sverige nu under sensommaren tillhör exempelvis nominatformen Calidris canutus canutus som häckar på Taimyrhalvön med angränsande områden i arktiska Sibirien och som övervintrar i västra och södra Afrika. En annan population av samma underart flyttar från samma häckningsområde till södra Asien.

För kustsnäppan, liksom för många andra arter vadare, gäller att de under flyttningen i regel flyger i långa etapper. Det gör dem också mycket beroende av särskilda rastplatser som utnyttjats under mycket lång tid. Om dessa rastplatser exploateras, eller skadas på något annat sätt, skulle det kunna få ödesdigra konsekvenser.

Detta beroende av särskilda rastplatser har också lett till utvecklandet av mycket fascinerande flyttningsmönster. Underarten C. c. islandica häckar på öar i nordöstra arktiska Kanada samt på norra Grönland och övervintrar i Västeuropa, främst på tidvattenstränder i Nordsjön. En av populationerna flyttar på våren från Nordsjön till Island, där de rastar en längre tid innan de flyger vidare mot Grönland och upp över den mäktiga grönländska inlandsisen till Baffinön och Ellesmereön i Kanada. En annan population flyger från Nordsjön till några få fjordar i norra Norge, där de rastar flera veckor och äter sig feta på bland annat strandsnäckor. Därifrån går sedan resan vidare över Nordatlanten till norra Grönland och Kanada!

De kustsnäppor som ibland ses i flockar i södra Sverige i slutet av april och början av maj tillhör förmodligen den sistnämnda populationen. Men framför allt är det alltså sibiriska häckfåglar som passerar oss. Deras vårsträck går också i långa etapper. Från vinterkvarter längs Afrikas kuster flyger de via Banc d’Arguin i Mauretanien till Vadehavet i Nordsjön. Där tillbringar de några veckor innan färden går vidare, förmodligen i ett svep, upp till häckningsplatserna. Eftersom de häckar i de allra nordligaste delarna av Sibirien, dit våren kommer mycket sent, passerar de våra trakter först en bit in i juni månad. Då kan det nog hända att de möter skogssnäppor, svartsnäppor och storspovar som redan är på väg söderut.

Långt upp i norr kan villkoren vara mycket tuffa för fåglarna. Det berättade ett par kanadensiska forskare när Wader Study Group för några år sedan höll ett av sina möten i Höllviken i Skåne. Forskarna arbetade på en station långt norrut på Ellesmereön (i höjd med nordligaste Grönland). I området häckade bland annat större mängder kustsnäppor och roskarlar. Under år då hösten kom till tidigt var det inte många av ungfåglarna som lyckades bygga upp tillräckligt med reserver för att klara den långa flygningen över Grönland till Island. Det hände att de kvardröjande ungfåglarna till slut koncentrerades till ett avloppsdike från forskningsstationen (det enda stället med öppet vatten), där de efterhand blev tagna av korpar, vittrutar och jaktfalkar.

Å andra sidan kunde reproduktionen vara mycket god med hög överlevnad hos ungarna de år då hösten lät vänta på sig. För även om sommaren är mycket kort i Arktis, är den mycket intensiv med lokalt väldigt hög produktion av de småkryp som kustsnäpporna lever av. Dessutom är det normalt långt mellan predatorerna. Finns det utöver detta gott om lämlar, har rovdjur och rovfåglar annat att tänka på. Dessa faktorer är nog också det viktigaste skälet till att många arter vadare varje år flyttar enorma sträckor från vinterkvarter i söder till häckningsplatser i norr. I söder kan det möjligen finnas mat året om, men där råder stor brist på skyddade häcknings- och uppväxtplatser.

(AW)