Korpen flyger och ropar över hyggeslandet. Sveaskogs marker, bild tagen från Ekopark Käringbergets topp, Västerbottens inland. Foto. Rolf Segerstedt

Brev till Sveaskog från BirdLife Sverige

Sveaskog och ekoparkerna

(Debattartikeln i Altinget finns att läsa här!)

Ekoparksplan 2.0 för Sveaskogs ekoparker

När Sveaskogs ekoparker skapades var det något helt nytt: frivilligt avsatta, stora landskapsavsnitt där landskapsplanering och naturvård var i fokus. Ambitionen är att Sveaskogs ekoparker ska drivas med högt ställda mål, där ekologi skall gå före ekonomi. Ekoparkerna har tveklöst betytt mycket för naturvården i synen på landskapsplaneringens betydelse, och konceptet har spritt sig och fått flera följare bl.a. genom bildande av mångfaldsparker inom SCA. Naturvårdsambitionen varierar mellan olika ekoparker, men avgörs i varje enskild ekopark efter en biotop- och landskapsanalys.

Det har dock inte saknats kritik mot ambitionerna i ekoparkerna. Kritiken har framförallt handlat om att användningen av hyggesmetoderna som används inte skiljer sig från andra skogar där Sveaskog bedriver produktionsskogsbruk, samt att man avverkat skyddsvärda och äldre skogar i ekoparkerna[1].

Sveaskog skriver om sina ekoparker att: ”Den naturvårdsstrategiska tanken bakom ekoparkerna är att skapa förutsättningar så att hotade arter kan utveckla livskraftiga populationer. Ekoparkerna ska utgöra spridningskällor för biologisk mångfald så att hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden. Denna ambition ställer dock numera större krav på den landskapsekologiska planeringen, i ljuset av att artskyddsförordningen och regeringsuppdraget kring grön infrastruktur presenterades. Grön infrastruktur definieras som ett ekologiskt funktionellt nätverk av livsmiljöer och strukturer, naturområden samt anlagda element som utformas, brukas och förvaltas på ett sätt så att biologisk mångfald bevaras och för samhället viktiga ekosystemtjänster främjas i hela landskapet. Grön infrastruktur ställer frågor som vi inte ställt förut, genom att lyfta ekosystemens funktionalitet, fokusera på kvalitet, sammanhang och avstånd i landskapet samt på möjligheter för arter att sprida och förflytta sig i landskapet[2].I skogsbruket innebär artskyddet att skogliga åtgärder ska anpassas så att det inte blir negativ påverkan på arterna. För flera arter räcker mindre hänsynsåtgärder, medan för andra arter krävs långtgående hänsyn som att anpassa brukningsmetoden. Det ställs därmed större krav på landskapsplanering för att tillgodose kraven för arter som har landskapskrav.

Fågelinventeringen  i ekoparken  Halle- och Hunneberg har visat på brister för arter som har landskapsekologiska krav. Minst en lekplats av tjäder har drabbats av avverkningar som lett till att spelplatsen försvunnit. Borttagande av habitat och kontakt mellan habitat för tretåig hackspett har gjort att denna art fått försämrade möjligheterna för en permanent och stabil population på Halle-Hunneberg. De åtgärder som vi föreslår skulle öka möjligheten att arten permanent etablerar sig på bergen. Det krävs stora områden med äldre, grandominerade bestånd som får utvecklas fritt. Mängden nydöd gran kommer då hela tiden fyllas på, och de tretåiga hackspettarna skulle ha chans att etablera sig; utifrån de fåtal exemplar som finns idag, eller –  framför allt  – efterpåfyllning av migrerande tretåiga hackspettar som dyker upp utanför häckningstid. Den tretåiga hackspetten är idag en hårt trängd art i skogsproduktionslandskapet. Artens utbredning är nu rent boreal, men historiskt var utbredningsområdet sannolikt betydligt större och sträckte sig med all säkerhet även ner i södra delarna av landet.

Vår sammanställning visar att ett traditionellt hyggesbruk fungerar dåligt för många av de mer krävande arterna om dessa ska kunna utveckla livskraftiga populationer, vilket Sveaskogs ambitioner innebär. Det har också visat sig svårt att kombinera traditionellt hyggesbruk med hotade arter som är beroende av kontinuerligt skogstäcke. Ett annat problem är att det saknas effektiva spridningsvägar för att arterna ska kunna ”sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden”. .

BirdLife Sverige har gått igenom Sveaskogs alla ekoparker och konstaterat att alla ekoparkerna har och lyfter fram arter med landskapsekologiska krav (sammanställning finns här). Dessa riskerar att drabbas negativt av ett fortsatt hyggesbruk i ekoparkerna.

Vi tror därför det krävs ett omtag, ett slags ekoparksplan 2.0, för att Sveaskogs höga ambitioner med sina ekoparker ska kunna uppfyllas. Dessutom ska de lagkrav som finns i och med Artskyddsförordningen följas, och planen ska också vara ett viktigt bidrag till en effektiv grön infrastruktur.

En första åtgärd vore att man avsatte medel för att inventera de landskapskrävande arter som förekommer i ekoparkerna. I många av ekoparkerna har ingen egentlig inventering genomförts. Ekoparksambitionen bör dock kunna utökas  genom att landskapsplanerna kompletteras med information om vilka arter man har, var de finns och vilka krav som ställs.

De fågelarter som berörs bedömer vi, efter att gått igenom alla ekoparksplaner och de arter man lyfter fram i dessa, vara följande: tjäder, tretåig hackspett, mindre hackspett, järpe, mindre flugsnappare, lavskrika, lappmes, duvhök, bivråk, talltita och tallbit.

BirdLife Sverige föreslår att Sveaskog gradvis avvecklar hyggesbruket i alla sina ekoparker. Istället bör man använda ekoparkerna för att lära sig mera om hur hyggesfria alternativ kan utvecklas. I samband med detta bör man ytterligare satsa på att utveckla ekoturismen.  

I de fem sydliga ekoparkerna Halle-Hunneberg, Hornsö, Raslången, Böda och Omberg föreslår vi dessutom att inriktningen på naturvårdande skötsel ytterligare ska utökas. De sydliga ekoparkerna är välbesökta – Halle-Hunneberg har idag närmare en halv miljon besökare per år, och är därmed ett av de mest besökta skogsområdena i hela landet.  Både turist-/rekreationsvärdena och de biologiska värdena borde kunna utvecklas ytterligare i ekoparkerna.

Bakgrund och fördjupning

BirdLife Sverige deltog tillsammans med 22 andra organisationer i en kampanj om att höja Sveaskogs naturvårdsambitioner. Ett av de tre förslagen handlade om att ”Sveaskog ska vara ett föredöme med ett hållbart och ekosystembaserat naturnära skogsbruk i skogar utan höga naturvärden. Det statliga skogsbruket måste också ligga i framkant för att öka användandet av hyggesfria metoder och vara en förebild för andra skogsbrukare i landet.” Följande förslag är en del i denna kampanj med anledning av den inventering som gjorts i Ekopark Halle-Hunneberg

BirdLife Sverige har i samarbete med Sveaskog inventerat ekopark Halle-Hunneberg under 2018-2019. Resultatet finns sammanställt i en rapport som finns här. (Känsliga uppgifter med lokalisering av tjäderlekplatser har tagits bort ur rapporten, som annars är fullständig.)

Syftet med inventeringen var att se hur Sveaskog lever upp till sina ambitioner i ekoparkerna. I de ekologiska landskapsplanerna för ekoparkerna står bl.a. att:  ”… det ekologiska syftet med ekoparkerna är att gynna arter med landskapsekologiska krav samt att skapa förutsättningar för livskraftiga populationer av hotade arter. Ekoparkerna kommer genom sin storlek och Sveaskogs höga miljöambitioner att kunna fungera som spridningskällor för landskapets arter. I en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människan välbefinnande sätts i fokus.”

De arter vi tillsammans med Sveaskog valde att fokusera på var tretåig hackspett, tjäder och järpe. Alla tre arterna har funnits mer eller mindre permanent på bergen under lång tid. Det finns således miljöer för arterna, men har skötselåtgärderna gynnat dessa arter med landskapsekologiska krav, och har det skapats förutsättningar för livskraftiga populationer av dessa regionalt hotade arter?

Inventeringens resultat

Tretåig hackspett har en lång och förmodligen samman­hängande förekomst på Halle-Hunneberg. Vid en inven­tering av Halle-Hunneberg 1974-1975 betecknades arten som ”regelbunden vintergäst. Artportalen visar att arten förekommit under hela 2000-talet, med toppar efter stormarna. Indi­vidantalet har efter detta minskat. Vårt fynd av en hona under häckningstid visar dock på att en kontinuerlig före­komst kan ha förekommit av denna svårinventerade art. Totalt hittades fyra tjäderlekplatser, varav tre på Hunne­berg. Dessutom finns misstanke om ytterligare en lekplats på sydöstra Hunneberg. Ytterligare två har funnits tidiga­re, men sannolikt har inga nya lekplatser ännu etablerats efter det att de gamla existerande har upplöst i och med avverkningar som skett i dessa områden. Järpe observerades inte under inventeringen, även fast det finns årliga fynd av arten. Arten verkar vara mycket ovanlig inom ekoparken i dagsläget.

Vilken hänsynsnivå för arterna är rimlig inom Ekopark Halle-Hunneberg?

Våra slutsatser är att artskyddsförordningens krav och bevarandeåtgärderna för Natura 2000-området Öjemossarna är långtgående, och att de också sammanfaller med de ambitioner som Sveaskog själva presenterar i sin ekoparksplan samt med intentionerna kring grön infrastruktur i värdetrakter, som Halle-Hunneberg är utsedd till. Vi föreslår därför nivåer som säkerställer god bevarandestatus för de arter som förekommer på Halle-Hunneberg. Nedan sammanfattas innehållet i de styrande dokument som rör bevarande och krav på landskapsplanering.

EU:s naturvårdsdirektiv (Artskyddsförordningen)

I skogsbruket innebär artskyddet att skogliga åtgärder ska anpassas så att de inte resulterar i negativ påverkan på arterna. För många arter räcker god miljöhänsyn, som att till exempel spara boträd eller zoner och att undvika åtgärder under häckningstid. I vissa fall kan det dock innebära mer långtgående hänsyn som att anpassa skogsbruksmetod eller att helt undvika åtgärden. Reglerna ska säkra god bevarandestatus för arterna som tas upp i Artskyddsförordningen. Alla arter omfattas inte alltid av artskyddsreglerna, utan en bedömning av artens bevarandestatus och hur den påverkas av åtgärden bör göras. För prioriterade fågelarter finns artvisa vägledningar där arternas behov av hänsyn beskrivs.

I detta ansvarstagande ingår enligt vår mening att man även, särskilt inom en Ekopark, genomför inventeringar innan skogsbruksåtgärder vidtas. I samband med inventeringar i ekoparkerna bör arternas behov av livsmiljöer, utrymme och substrat analyseras. Därefter kan ekoparksplanen behöva revideras och ny ställning tas till vilka åtgärder som kan/bör vidtas.

Vår bedömning är att de arter på Halle-Hunneberg som har regionalt otillfredsställande bevarandestatus är tjäder, tretåig hackspett, mindre hackspett, spillkråka, talltita, havsörn och orre.

Bevarandeplan för Natura 2000-område SE0530030 Öjemossarna

Öjemossarna är ett naturreservat och Natura 2000-område som ligger centralt på Halle-Hunneberg. Syftet med Natura 2000-området är att de naturtyper och arter som finns i området ska bevaras långsiktigt. Varje naturtyp och art ska ha gynnsam bevarandestatus inom sin biogeografiska region; det här området utgör en viktig del i det ekologiska nätverk av områden som Natura 2000 bygger på.

Följande arter beskrivs i Natura 2000-dokumentet:

Järpe.  Samarbete med markägare utanför reservatet bör ge lämpliga habitat för järpen i ett område som totalt sett är uppemot en kvadratmil (se vidare avsnitt om järpe).

Tjäder.  Ett samarbete med markägare utanför objektet behövs så att artens krav på lämpliga livsmiljöer kan bli tillfredsställda inom åtminstone 75–100 km² (se vidare avsnitt om tjäder).

Orre  För att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för orren krävs planering på landskapsnivå samt ett samarbete med  – och en förståelse från – omkringliggande markägare, så att artens krav på lämpliga livsmiljöer kan bli tillfredsställda inom åtminstone 75-100 km² . Planeringen på landskapsnivå innebär bl.a. att naturvårdshänsynen i produktionsskogarna bör ändras så att lövskog prioriteras i högre utsträckning än idag, att luckiga, flerskiktade lövrika skogar tillåts existera samt att man regelbundet genomför naturvårdsbränningar som får utvecklas till lövbrännor (se vidare avsnitt om orre).

Ekoparksplanen

I de ekologiska landskapsplanerna för Sveaskog står bl.a. att:  ”. det ekologiska syftet med ekoparkerna är att gynna arter med landskapsekologiska krav samt att skapa förutsättningar för livskraftiga populationer av hotade arter. Ekoparkerna kommer genom sin storlek och Sveaskogs höga miljöambitioner att kunna fungera som spridningskällor för landskapets arter. I en ekopark styr ekologiska värden över ekonomiska samtidigt som skogens betydelse för friluftslivet och människan välbefinnande sätts i fokus.”

Grön infrastruktur i värdetrakter  (Halle-Hunneberg är utsedd till värdetrakt)

Syftet med regeringsuppdraget ”Grön infrastruktur” är att ”identifiera landskapets biotoper, strukturer, element och naturområden som tillsammans skapar ett ekologiskt sammanhang och som utgör förutsättningar för att bevara landskapets biologiska mångfald och främja ekosystemtjänster”. Arbetet är ett regeringsuppdrag och har sin grund bl. a. i miljömålen, EU:s målsättningar för biologisk mångfald och de internationella konventioner Sverige undertecknat. Sveaskogs ekoparker är viktiga områden i det nätverk av grön infrastruktur som skall upprättas. Dessa ambitioner förstärks ytterligare i och med att Halle-Hunneberg är utsett till en värdetrakt i Länsstyrelsens och skogsstyrelsens skogsstrategi. I remissrapporten för denna står att: ”Värdetrakter omfattar landskapsavsnitt med en högre grad av ekologisk funktionalitet. De har därmed avgörande betydelse för att säkerställa en grön infrastruktur som tillgodoser behoven också hos arter med speciella krav på areal, kvalitet och konnektivitet. Värdetrakter har därför ett tydligt fokus på att bevara biologisk mångfald^[3]. Nedan lämnar vi förslag på åtgärder för att säkerställa en grön infrastruktur som tillgodoser behoven för några arter med speciella krav på areal, kvalitet och konnektivitet.

Våra förslag för några landskapskrävande fågelarter på ekopark Halle-Hunneberg

Förslag för tretåig hackspett

Sveaskog avsätter sex kärn-/buffertområden för tretåig hackspett på sammanlagt ca 870 ha. Denna ambition ligger i linje med Artskyddsförordningens krav för arten[4] i områden med förekomst eller särskilt goda förutsättningar. Den stämmer också med ekoparkens ambitioner samt de krav som kan ställas på värdetrakter i Länsstyrelsens och skogsstyrelsens skogsstrategi.

Förslag för järpe

För att kunna återfå en häckande och livskraftig population av järpe i ekoparken rekommenderas att skogsmiljöerna inom några områden på bergen restaureras för att på sikt bli bra livsmiljöer för arten. Vi föreslår att man inriktar sig på fyra stråk på bergen, tre större stråk och ett mindre.

Förslag för tjäder

För en ekopark bör hänsynsnivån vara högre än i andra områden och anpassningen till tjädern bör därför omfatta hela populationens teoretiska upptagningsområde (1 km från lekplatsen) och uppfylla de skogliga parametrarnas tröskelvärden. Rekommendationen är att skötselförslaget enligt figuren nedan bör gälla för samtliga lekplatser inklusive de två övergivna lekplatserna. Dessa två lekplatser kommer att återkomma på sikt om skogen sköts enligt rekommendationerna i figuren.

Förslag för orre

Orre är i behov av breda kantzoner, som vi bedömer behöver vara minst 25 meter breda. För att gynna lövrika skogar (vilket betonas i bevarandeplanen) föreslår vi att naturvårdsbränningar görs. Dessa kan  komma att gynna både orre, tretåig hackspett och andra hackspettar om de utförs i rätt miljöer.

Styrelsen i BirdLife Sverige 2019-05-24

[1] Land Lantbruk nr 29-30: 2018, Striden om statens skogar, Kaliber SR, https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/993738?programid=1316  ,  https://www.landskogsbruk.se/debatt/anta-utmaningen-sveaskog/?fbclid=IwAR1j9c27olis__gg2U4DPUotOShF3vcTqnMHyO-uZCNrtmGgZ2jNSeY5CvE , https://www.natursidan.se/nyheter/ny-bok-om-hyggeslandet-sverige/

[2] https://www.naturvardsverket.se/gron-infrastruktur

[3] (s 12 Grön infrastruktur – regional handlingsplan för Västra Götalands län Remissversion april 2018)

[4] I större landskapsavsnitt med kända förekomster, eller särskilt goda förutsättningar för en livskraftig population av arten, är det lämpligt med planering ur ett landskapsperspektiv.