Mitt emot mig på uteserveringen sitter den och tittar stint med sina ljusa ögon. Ja, kajan är faktiskt en av de få varelser över huvud taget som man faktiskt kan se i vitögat, rent bokstavligt talat, men mer om det senare. Anledningen till denna kajas skarpa uppmärksamhet finns nog snarare på min tallrik än hos mig som medvarelse på denna jord. Som synnerligen anpassningsbar fågel har kajan etablerat sig i våra samhällen – och där förmår den verkligen dra nytta av oss människor.
Man kan med fog påstå att vi har den fågelfauna vi förtjänar. Vi människor omdanar landskapet och naturen i så stor omfattning att vi ofta även stakar ut gränserna för de fåglar som finns runt omkring – på gott och ont. Ytterst få beklagar nog att koltrastar och tornseglare förgyller vår tillvaro i samhällena, men desto fler klagar över kajor och fiskmåsar. Ändå kan de sägas vara sidor av samma mynt. Dessa arter har funnit sig väl tillrätta i vår närhet och har betydligt högre tätheter där än ute i den mindre påverkade naturen.
När Sigge Svensk i Ljungby och hans kumpaner utser sig själva till någon sorts ställföreträdande gud i naturen med uppdraget att decimera kajan så långt möjligt är, gör de sig till talesmän för en unken och nattstånden natursyn. Dessutom kan de sägas göra det klassiska misstaget att angripa symptomen och inte själva sjukdomen. Skulle man vilja begränsa antalet kajor vore det mycket mera effektivt att minska nedskräpningen och konsekvent ”kajsäkra” skorstenar, ventilationstrummor och prång på byggnader där kajorna bygger sina bon.
Sigge Svensk försvarar sitt illdåd att döda fler än tusen kajor på mindre än två veckor med att de är ”rovfåglar som tar andra fåglar”. Följer vi det resonemanget, skulle vi även ge oss på tranor, hägrar, storkar, talgoxar, nötkråkor, törnskator och många, många andra arter. Precis som kajan är dessa fåglar generalister och opportunister när det gäller födovalet. De äter det mesta som kommer i deras väg och griper ofta så att säga tillfället i flykten.
Att Sigge Svensk och hans kumpaner över huvud taget kan ägna sig åt sitt smutsiga värv är den svenska jaktlagstiftningens fel. Enligt denna är skata, kaja och kråka tillåtna att jaga (som allmän jakt) från 1 juli till 15 april. I dessa fall säger inte lagen någonting om hur många fåglar som får jagas vid varje enskilt tillfälle utan detta lämnas åt den enskilde jägaren att avgöra. Därför kan Sigge Svensk sägas följa lagen hur osmaklig hans jakt på kajor än är.
Det borde vara hög tid att kvarlevor från gammalt nyttighetstänkande, där fåglar och andra djur grupperas i nyttiga och onyttiga, ersätts med en modern jaktlagstiftning. Inga fåglar bör vara föremål för allmän jakt under sommaren. Skulle det uppstå problem, finns det möjlighet till skyddsjakt – och dessa möjligheter är stora.
När det gäller kråkfåglar finns en annan aspekt som kan vara värd att fundera över – och fascineras av. Kråkfåglar lever i regel i långa förhållanden, ibland livslånga! En kajhona och en kajhanne, som en gång fattat tycke för varandra, håller ofta ihop livet ut. Tar man sig tid att följa en flock kajor som går och plockar i exempelvis en gräsmatta, kan man se hur de liksom går två och två i flocken. Det ser ut som att ett osynligt band förbinder de båda. Kajor kan bli gamla – de äldsta ringmärkta svenska kajorna blev nästan 20 år gamla, och det finns säkert individer som blivit äldre än så. Rent teoretiskt skulle ett par kajor nog kunna fira silverböllop!
Men hur är det då med kajans vitöga? Jo. kajans vita iris fyller uppenbarligen en viktig funktion under häckningen. I Staffan Ulfstrands senaste bok Fågelgrannar berättar han om en brittisk studie där man testat effekten av modeller av fyra olika ”kajansikten” som placerades inne i tänkta bohål. Den första var helsvart, den andra svart med två små vita ringar, den tredje ett naturtroget kajporträtt och den fjärde ett kajansikte men med mörka ögon. Det visade sig att bohålen med varianterna två och tre fick betydligt färre besök av boletande kajor än de övriga. De vita ögonen fungerar tydligen som en signal: här är upptaget, så dra åt . . ., skriver Staffan Ulfstrand.
Allra sist är det nog även dags att avliva en gammal missuppfattning gällande kajan. I svenska språket har vi uttryck som ”full som en kaja” respektive ”fyllekaja”. Med stor sannolikhet bygger dessa på en gammal feltolkning. Uttrycken är ursprungligen danska, där kajan kallas allike (skånska alika). Från början handlade det troligen om alk och inte allike, dvs. om tordmule eller andra alkor och inte om kaja, och syftade på en alkas ostadiga gång på land.
(AW)
I en flock med kajor uppträder fåglarna ofta två och två, det vill säga parvis. Men så lever de också i regel i långa förhållanden. Foto: John Larsen
