En simmande garfågel utanför ett skär vid Bohuskusten . . . Nej, det kan inte vara sant, och det är det inte heller! Men det skulle kunna bli sant, i alla fall om en grupp forskare lyckas med sina planer. En internationell forskargrupp har nämligen träffats för att diskutera ett återinförande av den flygoförmögna garfågeln på Farne-öarna utanför nordöstra Englands kust. Därifrån hoppas man att den omsider ska kunna sprida sig av egen kraft.
På Revive & Restore, ett amerikanskt institut som strävar efter att genetiskt bevara hotade och utdöda arter, tror man att det ska gå att återskapa garfågeln och sakta men säkert även återföra den till naturen. Forskarna vill extrahera garfågel-DNA från fossil eller bevarade organ och därefter försöka sekvensera hela den genetiska koden. De viktigaste generna, särskilt utmärkande för garfågeln, skulle sedan föras in i celler hos dess närmaste levande släkting, tordmulen. Om detta lyckas, och försöken leder fram till befruktade embryon, hoppas man därefter kunna implantera äggen i en fågel stor nog att lägga garfågelägg, sannolikt en gås.
Det låter som Science fiction, men detta är inte det enda exemplet i världen där man försöker återskapa utdöda djur med hjälp av avancerad genteknik. Liknande planer finns även för bland andra den ullhåriga mammuten och vandringsduvan.
Fram till garfågelns slutliga utrotning i mitten av 1800-talet, förekom den över större delen av norra Atlanten från Europa till Island, Kanada och östra USA. Någon enstaka observation gjordes även i Sverige i mera modern tid (Mollösund, Boh, 18.12 1783), men det finns också fynd av äggskal i gamla bosättningar som tyder på att garfågeln kan ha häckat utanför västkusten längre tillbaka i tiden.
Garfågeln var betydligt större än den närmaste släktingen tordmule. Den levde i huvudsak på öppet hav med undantag för under häckningstiden, då den gick i land för att lägga ägg och ruva. Oförmögen att flyga var den sårbar på land, något som många fiskare och andra sjöfarare inte var sena att utnyttja.
Redan på 1500-talet, gjordes fruktlösa försök att begränsa jakten på garfågeln, men i takt med att deras antal stadigt krympte, blev garfåglarna ännu mer eftertraktade av samlare, något som påskyndade nedgången i beståndet. År 1844 dödades de sista garfåglarna på en ö utanför Island.
(AW)
