Kvinnorna har brutit prestigen
Årsmötet i Närke 1988 blev historiskt. Då, 43 år efter Sveriges Ornitologiska Förenings bildande, valdes för första gången en kvinna in i styrelsen. Det var Ulla Falkdalen från Jämtland, och med henne inleddes en ny och mycket positiv era i föreningens historia.
text Anders Wirdheim
Egentligen är det lite märkligt att det skulle dröja så länge innan kvinnorna på allvar började påverka fågelskådandet i Sverige, för att inte säga hela Nordeuropa. Jämför vi med förhållandena i USA har nämligen kvinnorna länge spelat framträdande roller inom fågelintresset. Redan för 50 år sedan var det ofta fler kvinnor än män på exkursioner och fågelresor i USA, och ledarna var påfallande ofta kvinnor.
Men i Sverige dröjde det. Länge, länge dominerades fågelintresset på alla plan av killar och män. Så var det även på 1970-tal- et, då föreningen växte kraftigt. Mindre än en procent av alla de nya medlemmarna, som då kom till föreningen, var kvinnor. Idag närmar den andelen sig 50 procent!
Förhållandet var inte lika uttalat på lokal och regional nivå, men även där dominerade männen. Jag har själv en minnesbild från när jag som tolvåring i mitten av 1960-talet var med på en av mina första exkursioner med vår lokala fågelklubb. I klubben fanns en mycket duktig kvinnlig fågelskådare som hette Hanna. På en tur i Påarp visade hon mig och min jämnårige kompis en vilande skogssnäppa bara för att stunden därpå bli rättad av en av de äldre männen: ”Det är en grönbena”, hävdade han. Hanna skakade lite försiktigt på huvudet men fann sig i att bli tillrättavisad. Kort därefter flög vadaren iväg och avslöjade sig som – just det – en skogssnäppa.
Denna episod var säkert inte unik. Det var männen som styrde och ställde. Kvinnor var naturligtvis välkomna på exkursioner, men de räknades liksom inte när det gällde fågelkunnande. Påfallande ofta utvecklades det även kotterier, där en grupp män höll mer än armlängds avstånd till andra grupper. Det smusslades och smögs mycket med de fågelfynd som gjordes och det var mycket prestige i fågelskådandet.
NÄR ULLA FALKDALEN valdes in i styrelsen 1988 hade saker och ting börjat förändras. Runt om i såväl Sverige som våra grannländer var det många kvinnor och tjejer som ville utveckla sitt fågelintresse. Ett exempel på det var den träff för kvinnliga fågelintresserade som anordnades vid Ånnsjön i juni 1991. Närmare 30 kvinnor från Sverige och Norge träffades för att under fem dagar lära sig mer om allt från fågelskådning till avancerad forskning.
Åren därpå följde flera liknande träffar, och ganska snart blev fågelskådande kvinnor ett mer påtagligt inslag i markerna.
Detta fick flera positiva följder. En var lätt att märka genom att den hegemoni som tidigare rått när det gällde klädsel bröts. Tidigare hade skådarleden dominerats av gröna gubbar, iförda antingen kläder från militärens överskottslager eller Fjällrävenjackor. Nu lyste det både gult, rött och blått från skådarleden. En annan förändring var att de allt fler kvinnorna började bryta ner både kotterierna och prestigen. Detta blev ännu mer påtagligt några år in på 2000-talet då nätverket Rapphönorna, anförda av Gigi Sahlstrand och Eva Stenvång Lindqvist, bildades.
ÄVEN INOM FÅGELFORSKNINGEN var det länge glest bland kvinnorna. Ett lysande undantag var Berith Persson (senare Cavallin). Hon var den första kvinnan i Sverige att lägga fram en doktorsavhandling gällande fåglar. Den presenterades 1973 och handlade om hur törnsångare påverkades av de gifter som användes inom jordbruket. Det kom sedan att dröja tolv år till nästa avhandling skriven av kvinna presenterades på ett svenskt universitet, men därefter har de kvinnliga ”fågeldoktorerna” kommit allt tätare. Bland annat disputerade både Susanne Åkesson och Anna Qvarnström på 1990-talet, två forskare som gjort betydande avtryck inom svensk ornitologi.
Det kan idag kanske vara svårt att föreställa sig den manliga dominansen under föreningens första dryga 40 år, men på de bilder som bevarats från årsstämmor och ombudsmöten är det enbart män, ofta ganska allvarliga och uppsträckta. När kvinnor nämns i referaten från mötena, handlar det i regel om att de tackas för att ha skött förplägnaden.
MEN EN FÖRÄNDRING påbörjades i och med årsmötet 1988 när Ulla Falkdalen valdes in som den första kvinnan i föreningens styrelse. Var hon medveten om att hon var pionjär?
– Nej, jag tänkte inte ens på att det inte fanns fler kvinnor i styrelsen då jag tillfrågades. Jag tackade ja främst för att öka engagemanget för fågelskydd i fjällområdet, säger Ulla.
Fick du någon gång ett bemötande inom föreningen som färgades av att du är kvinna?
– Det tror jag inte. Det var nog snarare så att den starka dominansen av män höll mig själv tillbaka lite grand. Styrelseledamoten Kjell Sjöberg stöttade och sa att det borde vara minst tre kvinnor i styrelsen. Efter de första tjejkurserna vid Ånnsjön fick vi ytterligare kvinnor i styrelsen. Det kändes bra med Cecilia Wides sällskap i styrelsen, hon var också mycket engagerad i fågelskyddsfrågor. Att det nu är en i princip jämställd styrelse och dessutom en kvinnlig ordförande är ju fantastiskt!
Förutom Ulla var Marian de Boom och Lena Bondestad initiativtagare till de första tjejkurserna för snart 30 år sedan. Vilken var anledningen? Frågan går till Lena Bondestad:
– Vi tyckte att det fanns för få kvinnliga fågelskådare. Många gick ju på studiecirklar men sen fortsatte de flesta inte längre med skådning i någon högre grad. Vi såg i alla fall inte till dem på platser där ornitologer träffas. De borde ha varit där för att få hjälp och kunskap av andra men tyckte nog att det var lite läskigt att vara bland (nästan) enbart manliga fågelskådare med ibland lite överlägsen attityd. Det fanns väldigt få kvinnor aktiva i fågelföreningarna också.
Hade killar och män en nedvärderande syn på fågelskådande kvinnor på den tiden?
– Jag vet många kvinnor som tyckte det, men jag upplevde aldrig det själv.
Hur ser du på utvecklingen fram till idag när det gäller kvinnor och fågelskådning?
– Jag hade inte förstått hur starkt kvinnorna hade kommit i fågelsammanhang förrän jag var på Falsterbo Bird Show för ett par år sen! Massor av kvinnor deltog, höll i aktiviteter och var närvarande från styrelsen. Jag var helt tagen! Och jag ser ju hur det ökar fortfarande. Det är himla, himla kul! Så några specialkurser med tidigare syfte behövs ju verkligen inte alls längre, säger Lena Bondestad.
