Den gångna våren och försommaren har landets skarvar i dubbel bemärkelse varit i skottgluggen. Dels har några länsstyrelser kringgått jaktlagstiftningen och tillåtit omfattande jakt på allmänt vatten, dels har tidningar och andra nyhetsförmedlare varit utsatta för ett hårt tryck från skarvmotståndare. Från Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sveriges sida ser vi med stor oro på både myndigheters, medias och privatpersoners inställning till skarven. Därför har vi i ett brev till massmedia gett vår syn på de kampanjer som förekommit mot skarven:
Skarven är havets och sjöarnas ”varg”
Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige ser med stor oro på både myndigheters, medias och privatpersoners inställning till skarven. Under senare tid har vi sett exempel på en motvilja (i vissa fall även hat) mot denna fågel i form av märkliga myndighetsbeslut och illegal skövling av skarvkolonier. Detta har med stor sannolikhet även drabbat andra sjöfågelarter eftersom flera av dessa ofta väljer att häcka i just skarvkolonier. Det allvarligaste med situationen är dock risken att fokus på sjöarnas och havets miljöproblem förskjuts från de verkliga hoten till rena fabuleringar.
Skarven har blivit något av en sjöarnas och havets motsvarighet till vargen i Sveriges inland. På mycket lösa grunder får skarven skulden för att fisket försämrats, men inte bara det: All frustration över landsbygdens avfolkning, försämrad kommunal service, stängda affärer, miljöproblem och mycket annat tas ut i ett oförblommerat hat mot vargen i inlandet och mot skarven längs kuster och vid insjöar. Vargen respektive skarven har blivit syndabocken.
Trycket från dem som inte gillar skarven är också hårt på såväl massmedia som myndigheter. Ett aktuellt exempel är ett par debattartiklar i Aftonbladet. I dessa skyller fiskekonsulenten i Stockholm, Gunnar Berglund, respektive skärgårdslandstingsrådet Gustav Hemmings (c) alla problem för fisket på skarven. En helt annan bedömning görs av HaV (Havs- och vattenmyndigheten). I ett remissvar gällande jakt på skarv skriver HaV 10 juni i år bland annat att ”De studier som finns har inte kunnat påvisa en koppling mellan skarvens närvaro och allvarlig skada på fiskbestånd i öppna hav. Ekosystemen i havet har en komplicerad struktur som är både artberoende och storleksberoende och mycket svår att förutsäga.”
Den forskning som bedrivits kring skarven har visat att skarvarna kan ha betydande påverkan på fisk i fiskeredskap liksom vid utsättningsplatser för fisk. Däremot finns ingenting som tyder på att skarvarna påverkar fiskbestånden i större skala. Forskningen visar även att skarvarna till mycket stor del tar fiskarter som inte är intressanta för yrkes- eller fritidsfisket liksom att en stor majoritet av den fisk som blir uppäten i hav och sjöar äts av annan fisk.
Gunnar Berglund hävdar också att skarven ska betraktas som invasiv eftersom den är ”hitförd till Holland från Kina på 1600-talet”. Det sistnämnda framförs ofta av skarvmotståndarna, men det är inget annat än en påhittad historia som ska vidimera förföljelse av skarven. Genom att stämpla arten som invasiv, och inte hemmahörande i vår fauna, försöker de göra den i princip fredlös. Men det finns såväl subfossila fynd (drygt 3000 år gamla) som flera historiska källor som visar att den s.k. mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis, alltså den ras som häckar i Sverige, förekom i Europa långt innan sjöfarare fann vägen till Kina.
När det gäller myndigheterna har flera länsstyrelser i år gett tillstånd till vad som närmast kan betraktas som förföljelsekampanjer mot skarvarna. I såväl Kalmar län som Blekinge kringgick länsstyrelserna jaktlagstiftningen genom att bevilja s.k. skyddsjakt på öppet vatten. Detta överklagades av oss, och jakten stoppades när frågan prövades i högre instans. Men åtminstone i Kalmar län hade jakten redan hunnit få mycket stor omfattning och även bedrivits nära skarvarnas häckningskolonier på fredade öar.
Ett annat exempel på att en länsstyrelse gett vika kan hämtas från Gävleborgs län där länsstyrelsen så sent som 20 april gav en fiskeförening tillstånd att använda gasolkanon för att skrämma bort skarvarna från en koloni med över 1000 fåglar. I beslutet sades och att det bara var skarvar som fick störas och att det enbart gällde fåglar som inte lagt ägg. Men hur denna åtskillnad skulle ske framgick inte av beslutet. En sådan selektiv störning är för övrigt fullkomligt omöjlig att genomföra. Det hör till saken att skarven lägger ägg tidigt, ofta redan i slutet av mars, och att våren dessutom var tidig i år. När gasolkanonen togs i bruk dagen efter beslutet, 21 april, skrämdes alla fåglar bort, det vill säga även skarvar som lagt ägg och de gråhägrar som häckat tillsammans med skarvarna på ön.
Till dessa av myndigheterna sanktionerade störning kommer illegal förföljelse. Eftersom flera (men långt ifrån alla) skarvkolonier följs av ornitologer, vet vi att det i år förekommit sabotage i sex kolonier i Stockholms skärgård och i en i Gävlebukten. Sannolikt är mörkertalet större.
Vi ser som sagt med stor oro på utvecklingen i denna fråga. Det gör vi inte minst för att flera forskningsrapporter på senare tid pekat på allvarliga miljöproblem i våra kustområden. Denna forskning har bland annat visat att övergödningen, och de förändringar den orsakar i fiskbestånden, har långtgående påverkan. Slutligen visar en studie utförd av SLU att ungefär hälften av de för fisk lämpliga lek- och uppväxtbottnarna i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av exploateringar de senaste 50 åren. Ytterligare områden påverkas negativt av den grumling och slampålagring som båttrafiken innebär. Dessa faktorer är kanske den allra största orsaken till att fisket försämrats i Stockholms skärgård.
Det vore värdefullt om såväl myndigheter som massmedia tog större hänsyn till relevant forskning och inte lät sig förledas av hätska påtryckningar.
Not:
Storskarven Phalacrocorax carbo förekommer med sex olika raser i världen. Två av dessa förekommer i Europa och Sverige. Det gäller den så kallade nominatrasen (den som först namngavs) Phalacrocorax carbo carbo, som häckar längs kusten i Norge och på Kolahalvön och som övervintrar längs Sveriges kuster, samt den så kallade mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis, som häckar med cirka 40 000 par i landet. Den senaste heltäckande inventeringen gjordes 2012. Den visade att beståndet minskat med ca 3000 par jämfört med den förra inventeringen 2006 (från 43 700 år 2006 till 40 600 år 2012).
(AW)
