Sveriges lomarter syns i månadens projekt

Har du mött en lom? Det kan vara ett förtrollande möte.  

I landet häckar två fascinerande lomarter; storlommen vid de klarvattenssjöar som så intimt förknippas med det nordiska landskapet – och smålommen vid små skogstjärnar och gölar, ofta fisktomma och mindre än en hektar. Fisk utgör stapelföda för båda lomarterna. Storlommen fångar fisk till ungarna i häckningssjön, medan smålommen flyger till större sjöar för att hämta fisk till ungarna, på ett avstånd upptill närmare en mil. 

Storlommen med sin karaktäristiska sång, häckar i hela landet. I fält känns den igen på sin grå hjässa, mörka strupfläck och vitmönstrade rygg. Långsiktigt har ungproduktionen varit tillräcklig för att balansera för dödligheten bland äldre fåglar, men med en vikande trend i landets sydöstra delar. Översvämmade bon, om det regnar mycket under ruvningsperioden, är den viktigaste orsaken till misslyckade häckningar, vid sidan av predation. En försämrad överlevnad av ungarna i stora delar av landet sedan mitten av 1990-talet måste ges ökad uppmärksamhet, något man kan läsa mer om i Vår Fågelvärld nr 3/2024. 

Smålommen med sin roströda halsfläck är mer sällsynt än storlommen, och den är skygg och svårsedd. Situationen för smålommen är bekymmersam än för storlommen, med en försämrad häckningsframgång som bland annat bedöms bero på en ökad bopredation. Därutöver har man konstaterat en försämrad överlevnad av ungar i Norrland. Orsaken kan vi bara spekulera om, men möjligen kan en sviktande födotillgång i fiskesjöarna finnas med i bilden.