Vart är Sverige på väg?

Igår måndag var det tänkt att restaureringsförordningen – ett av Europas hittills absolut viktigaste lagförslag – skulle godkännas slutgiltigt vid EU:s ministerråd. Normalt sett brukar den omröstningen vara en ren formalitet efter att parlamentet har röstat i förslagets favör, men den här gången har några länders regeringsföreträdare valt att gå emot unionsdemokratiskt fattade beslut för att istället desperat driva sin nationalistiska agenda. Ungern har plötsligt bytt fot och sällar sig till Italien, Sverige och Finland som öppna motståndare mot förslaget. Polen, Österrike och Nederländerna verkar mer osäkra men mer emot än för. Därmed uppfattas majoriteten som för svag för att ordförandelandet Belgien ska våga genomföra omröstningen, med konsekvensen att lagförslaget kan bli liggande tills efter EU-valet. 

Detta vågspel riskerar inte bara att ytterligare fördröja återhämtningen av Europas ekosystem, vilket krävs för långsiktigt hållbara ekonomier, men innebär också att Sverige tar täten i att stjälpa hela den gröna given som varit den sittande EU-kommissionens flaggskepp och ovärderliga insats för att stoppa och vända den naturförstörelse som – tillsammans med klimatförändringarna – innebär ett mycket påtagligt hot mot vår existens. Om förslaget genomförs innebär det en unik möjlighet att vända den destruktiva trenden vi nu ser och återskapa hållbara ekosystem som framtida generationer kommer att vara helt beroende av. 

Det är sorgligt att Sverige tillhör den minoritet som motsätter sig den nödvändiga ”livlina” som restaureringsförordningen innebär för Europas biologiska mångfald. Orsaken förefaller vara att alltför många politiker håller fast vid villfarelsen att det svenska skogsbruket är hållbart, och skogsindustrins framgångsrika propaganda att sälja in skogsprodukter som vägen till klimatneutralitet, trots att den största andelen skogsråvara omsätts till kortlivade produkter eller eldas upp direkt och därmed bidrar på samma sätt som olja till klimatförändringarna. Vi undrar hur vi ska få våra politiker att acceptera att deras egen känslomässiga uppfattning inte kan väga lika tungt som vetenskapliga bevis, eller att kortsiktiga ekonomiska vinster inte kan rättfärdiga att riskera vår gemensamma framtid.

Spaniens miljöminister Ribera sammanfattade de opponerande ländernas ställningstagande: ”Det skulle vara enormt oansvarigt att släppa EU:s gröna agenda. Europa har helt enkelt inte råd med det, på samma sätt som vi inte har råd med att låta ekosystemen utarmas och dö, när vi som allra mest behöver dem.”