Det har nog inte undgått någon naturintresserad att det är lämmelår i år. Mindre känt är kanske att det även är ett bra år för fjälltrakternas ripor. Faktum är att dessa båda företeelser ofta sammanfaller, och det är egentligen inte så konstigt. När det börjar bli gott om smågnagare inriktar både fyrfota och bevingade rovdjur sitt födosök på dessa, vilket i sin tur innebär ett lägre tryck på olika fågelarter, däribland ripor.
Nu är nog bakgrunden till goda ripår mera komplicerad än att det enbart handlar om tillgången på smågnagare. En viktig faktor som spelar in är naturligtvis vädret. Mycket snö och kyla spelar kanske inte så stor roll, men det kan bli svårt för riporna om fukt och kyla samverkar så att det bildas isbark på de kvistar som sticker upp ovanför snön. Då får de svårt att komma åt de knoppar som utgör den viktigaste födan under den långa vintern. En annan faktor som säkert kan ha påverkat riporna, åtminstone lokalt, är rödrävens expansion uppåt fjällen under senare tid.
Medan dalripan finns från fjällbjörkskogen genom de norrländska barrskogarna ända ner mot kusten av Bottenviken (och lokalt även ute på öar i Norrbottens skärgård), är fjällripan knuten till högfjällsmiljö. Sommartid hittar man den så gott som uteslutande uppe på kalfjället, ofta i ganska vegetationsfattiga stenskravel och på grushedar. Därifrån kan man höra tuppens torra knarrande och det är också där man kan få syn på fjällripparet i sina kallt kamouflagetecknade fjäderdräkter. Till skillnad från dalripan som är ganska varmt tecknad i gulbrunt (hönan) respektive rödbrunt (tuppen) har fjällripan en färg som mycket väl passar in i grå stenskravel. Det kan vara nästan omöjligt att få sin på en fjällripa som trycker mot marken, så väl kamouflerad är den.
Liksom dalripan har fjällripan vita vingar och svarta stjärtpennor. Vintertid är de svåra att skilja åt då båda är helvita. Det är bara stjärtpennorna och fjällriptuppens svarta tygel som bryter av. Men ser man riporna bra, kan näbben vara avgörande för artbestämning vintertid. Fjällripan har en klenare näbb än dalripan.
Det är alldeles uppenbart att fjällripan hade en mycket större utbredning i Europa under och strax efter den senaste istiden. Idag finns det nämligen flera, från varandra klart åtskilda populationer som inte längre har någon kontakt med varandra. En av dessa finns i den skandinaviska fjällvärlden från södra Norge till Kolahalvön, en annan på Island (där dalripan saknas), en tredje på hög höjd i Skottland, en fjärde i Alperna och en femte i Pyrenéerna. Fjällripan förekommer också på den ryska/sibiriska tundran, på Svalbard, Grönland och i norra Nordamerika. Den har med andra ord en cirkumpolär utbredning.
Som redan antytts finns det många rovdjur som äter ripor, men i fjällripans fall gäller det framför allt kycklingar. När det kommer till de vuxna fåglarna är den en predator som har klart större betydelse än övriga – och på motsvarande sätt har riporna stor betydelse för denna. Det handlar om jaktfalken som året runt har ripor som sitt viktigaste bytesdjur. Jaktfalken jagar både dalripor och fjällripor, men den tar en procentuellt större andel av den sistnämnda.
När småviltjakten släpptes i princip fri i de svenska fjällen för cirka 20 år sedan var därför farhågorna stora från naturvårdshåll att en alltför omfattande ripjakt skulle kunna gå ut över jaktfalken. Nu verkar det inte ha blivit så, i alla fall inte i större skala, men stammarna av ripor har minskat i landet. Det gäller i första hand dalripan, men även fjällripan har haft en nedgång under 2000-talets inledning. Vad dessa nedgångar beror på är emellertid inte klarlagt. Förändrat klimat är en orsak som ofta nämns, men naturligtvis kan även jakten ha spelat in.
Från fågelskyddshåll är vi fortfarande kritiska till mycket inom den fria småviltjakten i fjälltrakterna. Framför allt gäller kritiken den tidiga jaktstarten. I Sverige får man börja jaga ripa redan 25 augusti, medan jakten i Norge startar först 10 september. Särskilt år som detta, med en mycket sen vår i fjällen, finns det många ripkullar där ungarna inte är färdigutvecklade vid denna tid. Det är inte etiskt försvarbart att jag på dessa kullar.
Vi vill att den svenska jaktstarten ska skjutas fram så att jakten inleds samtidigt i Sverige och Norge. Med dagens system blir jakttrycket mycket stort i delar av de svenska fjällen eftersom betydande mängder norska jägare kommer över kölen för att jaga ripa redan ett par veckor innan jakten blir tillåten i hemlandet.
(AW)
