Den svala och blöta våren och försommaren har inneburit stora svårigheter för många av landets häckfåglar. Redan på senvåren kom rapporter om en mycket hög andel döda ungar i mesholkar och därefter har rapporter om dåligt häckningsresultat kommit för en lång rad arter. Det senaste exemplet gäller ängshök på Öland. På ”Ölandsskådarnas” sida på Facebook skriver Staffan Rodebrand att det är det är det sämsta resultatet på 40 år.
Ängshöken har sitt starkaste fäste i Sverige på Öland. Av de 59 par som boken ”Fåglarna i Sverige – antal och förekomst” räknade med 2010 fanns 33 par på Öland. De övriga 26 paren var då spridda på Uppland, Närke, Östergötland, Dalsland, Småland, Skåne och Gotland. I år, 2015, var antalet öländska par lägre, och Staffan Rodebrand skriver: ”Av 28 par blev det till slut bara 9 som lyckades. Vi får gå tillbaka 40 år i tiden för att hitta ett sämre resultat.”
Även om ängshöken inte var känd från Sverige under Linnés tid, har den troligen en lång historia på Öland. I utgrävningar som gjorts vid Eketorp på södra delen av ön har man hittat skelettdelar av ängshök som daterats till järnåldern. De första fynden från Sverige i mera modern tid utgörs av ungfåglar som sköts i Skåne i mitten av 1800-talet, men zoologiprofessorn Sven Nilsson anger även flera exemplar från Gotland åren 1832–1840. Det första säkra häckningsfyndet i Sverige gjordes så sent som 1923. Den första häckningen på Öland i modern tid konstaterades 1942.
Ängshöken förekommer från nordvästligaste Afrika och Iberiska halvön i ett brett bälte österut till Centralasien. Den svenska populationen befinner sig vid artens absoluta nordvästgräns. Vinterkvarteren finns i savannområden i Afrika söder om Sahara samt (för de östligaste populationerna) i Indien. Studier med hjälp av satellitsändare som genomförts i både Holland och Danmark har visat att dessa fåglar främst övervintrar i Västafrika och att de under flyttningen passerar rakt över Sahara såväl vår som höst.
Under vintervistelsen i Sahelområdets savanner rör sig ängshökarna långsamt söderut. De följer då gräshoppornas rörelser i takt med att områdena torkar ut efter regntiden.
Under vinteruppehållet lever ängshökarna till stor del av större insekter. Finns det svärmande gräshoppor, följer de ofta dessa. Likaså har större mängder setts i anslutning till omfattande gräsbränder. De lever då också främst på insekter som skräms iväg av elden. Under sommarmånaderna i Sverige är dieten mera varierad och består av smågnagare, fåglar och fågelungar samt insekter. Särskilt på sensommaren, inför flyttningen söderut, verkar insekter utgöra en betydande del av kosten. Det är också då det finns som mest trollsländor, vårtbitare och andra stora och ”matnyttiga” insekter.
Under häckningstid har för övrigt ängshökar ett oväntat stort födosöksområde. Områdets storlek avgörs troligen av tillgången på föda. På Öland jagar hannarna sällan mer än fem km från boet, medan de i nordöstra Skånes jordbruksbygder setts jaga upp till tio km från boet. I Holland har studier av sändarförsedda ängshökar visat att de kan jaga så långt bort från boet som 20 km.
Utanför häckningstiden samlas ängshökar, likt andra kärrhökar, ofta på gemensamma övernattningsplatser. Det handlar ofta om några tiotal fåglar på samma plats, men betydligt större antal har också räknats, särskilt i vinterkvarteren. Vintern 2008 räknade holländska forskare inte mindre än 1300 ängshökar på en och samma övernattningsplats i Senegal!
(AW)
Källor:
Ölandsskådarna på Facebook
Olofsson, P. 2011. Kroknäbbarnas tid. Sveriges Ornitologiska Förening
