Med ekoskådning i blickfånget
I serien om ekoskådning har Vår Fågelvärld träffat en av pionjärerna, Annika Rastén, som delar med sig av sina bästa tips. Som att en påse linschips kan vara räddningen efter ett cykeldrag.
Några mil norr om Uppsala ligger Mumsarby, nära Dannemora och Österbybruk. Där bor Annika Rastén sedan många år. Hon är en av de mest tongivande personligheterna inom ekoskådarskrået. En av hennes favoritlokaler heter Vendelsjön, inte långt från platsen där en vilsekommen wilsonbeckasin höll hov i våras. Jag letar mig fram längs de blomsterrika grusvägarna en ljuvlig dag i mitten av juli, på väg mot Vendelsjöns sydände där vi stämt träff vid Varggropens fågeltorn. Några kilometer från mötesplatsen rundar jag ett skogsparti och ser en kvinna stå vid en cykel spanande över trädtopparna på andra sidan av den smala Vendelsjön. Jag förstår snabbt att det är Annika som är på väg till fågeltornet.
– Det är en bivråk där uppe över skogen, säger hon med ett leende.
Jag ser fågeln skruva högt över träden, och kort därefter ror en havsörn förbi med tunga djupa vingslag över vassruggarna. Annikas cykel har sett sina bästa dagar, pakethållaren sitter fast med hjälp av ståltråd men den håller ännu, trots många tillryggalagda mil. Annika är 39 år och det är samma cykel som hon använde när hon började ekoskåda i slutet av 1990-talet.
Till slut är vi framme vid fågeltornet vid sjöns ände och det som en gång ska ha varit en varggrop, men som numera är en liten sänka som knappast ens skulle hålla en igelkott fången.
Från fågeltornet har man fin utsikt över det grunda vattnet som är fyllt av ruggande grågäss och på de små holmarna brinner det av blommande fackelblomster. En överflygande brun kärrhökshona får ett dussintal grönbenor att högljutt lyfta tillsammans med en större grupp tofsvipor. De vimsar omkring en stund och får sällskap av några brushanar innan lugnet åter lägrar sig. Någon tereksnäppa hittar vi inte, hur mycket vi än letar. En raritet förstås och inget man kan hoppas på egentligen, men det har setts en individ någon dag tidigare vid Tåkern i Östergötland, vilket har får Annika att börja drömma om att hitta en terek att ekokryssa på hemmaplan. Även om det mer vardagliga fågellivet lockar så är rariteter något som får Annikas hjärta att slå snabbare, men då är det nästan alltid cykel som gäller.
– Jag har körkort och egen bil men använder den väldigt sällan för privat skådning. I första hand använder jag den i jobbet eller för att handla.
Sedan mitten av 2000-talet arbetar hon som forskningsassistent vid Sveriges lantbruksuniversitet där hon studerar stenskvättor under vår och försommar. Det arbetet kombinerar Annika med rovfågelinventeringar, också det vår och sommar. Resten av året är hon ofta ledig och kan lägga mycket tid på fågelskådning.
– Det funkar eftersom jag har väldigt låga utgifter, är frivilligt barnlös och lever enkelt.
Ekoskådningen har funnits med nästan så länge som Annika har fågelskådat, eller åtminstone sedan vuxen ålder. Hon började skåda tillsammans med sin mamma redan när hon var 7–8 år.
– Vi matade fåglar och hon lärde mig namnen på de vanligaste arterna. När jag var tio släpade hon med sig hela familjen till Hjälstaviken och kusten.
Ett par år senare kom en svacka där Annika tappade intresset under några år, även om hon inte kunde låta bli att dra på en långnäbbad mås i Uppsala 1994. Mot slutet av 1990-talet kom intresset tillbaka. Ett skäl var att familjen åkte till Getterön i Halland.
– Jag satt i gömslet och hade vadarna på fem meters håll, och inte på 500 meters håll som i Uppland. Plötsligt kunde jag se skillnad på skogssnäppa och grönbena. Det var en aha-upplevelse.
Ungefär vid samma tidpunkt startas en mejlinglista för ungdomar, med bland andra en annan av ekoskådandets förespråkare, Per Gustafsson.
– Han började prata om ekoskådning och gav oss andra en utmaning som jag tyckte var rolig. Kunde vi få ihop 100 arter med bara muskelkraft som hjälpmedel?
Vid det tillfället brukade hon cykla till skolan varje dag, en mil från dåvarande bostaden utanför Uppsala, så själva utmaningen i sig var inte så tuff.
– Jag tränade jättemycket då, sprang flera mil i veckan. Idag har jag inte samma överskottsenergi, säger hon.
Vid ett tillfälle då Annika cyklade till Hjälstaviken, fyra mil hemifrån, för att ekokryssa ägretthäger kom hon till parkeringen som var överfull med bilar. Hon tänkte att det var lite märkligt att så många ville se en ägretthäger som stått där i flera veckor. På vägen till fågeltornet mötte hon skådare som hälsade på henne och sa att ”den” var kvar. ”Den” visade sig vara en sibirisk tundrapipare som hon fick som bonuskryss på ekolistan.
För Annikas del startade ekoskådandet mer som ett fysiskt och naturligt sätt att skåda, än som ett klimatmässigt hållbart sätt att skåda.
– Det perspektivet har ju kommit med tiden och jag har väldigt mycket miljötänk i mig, säger hon.
Förutom motion och det klimatsmarta med ekoskådning gillar Annika frihetskänslan.
– Ekoskådningen gör att jag är i naturen hela tiden. Jag hade inte sett den där bivråken för en stund sedan annars. På samma sätt har jag upptäckt lundsångare, tajgasångare och brandkronad kungsfågel från cykeln, fåglar jag garanterat hade missat om jag åkt bil. Man skådar hela tiden när man sitter på en cykel.
Annika understryker att man inte behöver cykla långt för att ekoskåda. Att det oftast räcker med kortare sträckor.
– Vi skådare måste bli bättre på att inte bara åka till ställen som vi definierat som fågellokaler. Det finns fåglar överallt. Alldeles intill Dannemorasjön, som är min hemmalokal, har jag upptäckt det jag kallar Mumsarbyängarna. Jag har lagt mycket tid där och varit i rätt tid för olika arter. Det har gett bland annat två bruna glador, fyra stäpphökar, ägretthäger, flodsångare, ringtrast, lappsparv, snösparv, tallbit, dvärgbeckasin, dubbelbeckasin, rödstrupig piplärka och kungsörn. Trots att lokalen vid en första anblick ser ganska död ut, säger hon.
Till Vendelsjön där vi befinner oss, brukar hon cykla en gång i veckan under högsäsong. Totalt blir det någonstans mellan 300 och 350 mil per säsong på cykeln. Ifjol fick hon till exempel ihop 209 ekokryss och cyklade 319 mil, medan de 340 mil hon cyklade 2017 gav henne 210 kryss.
– Mitt längsta drag under samma dag var på tolv mil. Jag drog på pungmes i Uppsala, från Mumsarby. När jag kom dit larmades det ut både fjällpipare och gulhämpling vid Vendelsjön. Jag kände mig pigg så jag trampade en omväg på vägen hem för att se även dessa bägge.
Så värst mycket matsäck har hon inte med sig. Ett par mackor, någon bulle, ett par liter vatten och så en påse med linschips.
– Det verkar vara precis det min kropp behöver: fett och salt. Viljestyrka kommer man otroligt långt på, säger hon.
Annika besitter både det och ett enormt tålamod, något hon tror kommer från en barndom där hon ofta var ensam och lärde sig att vara självständig. Social har hon fått lära sig att vara senare i livet.
ANNIKAS FEM BÄSTA TIPS
-
Var inte överambitiös.
Cykla korta sträckor. Man måste inte cykla tio mil för att ekoskåda. -
Tomtskåda mer.
Gräv där du står. Skåda mer i trädgården. Alltså det som heter tomtskåda. -
Vidga ditt sinne.
Lås dig inte vid vad som är en fågellokal. Det går att skåda även om det inte finns ett fågeltorn på platsen. -
Lär dig värdesätta.
Uppskatta det du ser mer än att bli besviken över det du inte ser. -
Primärskåda.
Hitta fåglarna själv istället för att dra på det andra upptäcker, även om det också är roligt.
Ekoskådningen gör att jag är i naturen hela tiden.
För henne innebär ekoskådning att enbart muskelkraft används.
– Jag tycker folk tramsar för mycket med reglerna. Ska det räknas som ekoskådning får man inte åka gula färjor eller ta bussen. Folk är lite bekväma av sig och vill gärna kalla det ekoskådning ändå. I mitt fall ekoskådar jag 90 procent av tiden. På samma sätt som jag uppmuntrar initiativ som att ha en köttfri dag i veckan, så välkomnar jag skådare som byter vanlig skådning mot ekoskådning ibland.
Även för Annika händer det att raritetsdjävulen griper tag i henne. Som i våras när hon drog på den gråhuvade vipan i Värmland.
– Jag hade dåligt samvete alla 60 milen, men tänkte att jag som vegan, barnfri och ekoskådare förmodligen redan har kompenserat för den där resan många gånger om.
Totalt hart Annika skrapat ihop 245 ekokryss. Det inkluderar knappt tio kryss på en annan adress, något som hon själv tycker man kan diskutera, det vill säga om man inte behöver börja om på en ny lista när man flyttar. Hon har därför satt kryssen på den gamla Uppsala-adressen med små kryss i den lista som finns att ladda ned under ”meddelanden” i Facebook-gruppen Ekoskådare. Det är en grupp som Annika startade för två år sedan, då med 20 skådare i gruppen. Idag består den av närmare 250 personer.
– Intresset har definitivt ökat även om jag inte kan säga exakt hur många av medlemmarna som verkligen ekoskådar.
Annika ser en rad skäl till att ekoskåda.
– Du kommer i form, sover bättre, mår bättre psykiskt, bidrar inte till negativa miljöförändringar och, inte minst, du får se och höra mycket mer.
Text och bild: Niklas Aronsson
