”Öppet brev till Herman Sundqvist, generaldirektör på Skogsstyrelsen”
Herman Sundqvist generaldirektör för Skogsstyrelsen skrev på DN-debatt 9 mars att man nu tar en paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Huruvida det blir någon paus i avverkad skyddsvärd skog har han däremot ingen aning om. Detta betyder att det under obestämd tid framåt är fritt fram att avverka skyddsvärd skog i det sista sammanhållna naturskogslandskapet vi har i landet. Det är denna form av avsaknad av kontroll vi brukar förknippa med regnskogsskövling i Brasilien och Indonesien, och för all del på senare tid även i Europas sista urskog Bialowieza i Polen och Vitryssland. Nu sker det i vårt land i vårt sista sammanhållna naturskogslandskap! VI ANSER ATT DETTA ÄR FULLSTÄNDIGT OACCEPTABELT!
Det är uppenbart att Hermans Sundqvist och skogsstyrelsen har svårt att hantera värdefulla landskap med de vanliga struktur- och artinventeringar man använder vid nyckelbiotopinventeringar. Man är helt enkelt van att kunna avsätta mindre områden på några hektar med värdefull skog som nyckelbiotop. När arealen växer upp mot hundra hektar saknar man verktyg och väljer då att helt sluta med att göra inventeringar, men avverkningståget kommer inte att stanna för det. Det kommer att fortsätta, men utan att myndigheten, i det här fallet Skogsstyrelsen, tar sitt ansvar!
Låt oss ta ett parallell från Baltikum. När skogsbruket tog fart där för ett par decennier sedan, med stor ”hjälp” från svenska skogsföretag, fanns egentligen bara värdefull skog i dessa länder. Naturvårdsexperter som kom över från bland annat Sverige för att hjälpa till med naturvärdesbedömningar hade svårigheter att bedöma skyddsvärt från icke skyddsvärt, eftersom skogen som fanns redan hade så höga naturvärden att den inte borde huggas. Experterna åkte hem och skövlingen av naturskogslandskapet tog fart även här. Då hade man ändå tur att man hade med sig en stark lagstiftning på naturskyddsområdet från Sovjettiden som innebar att man kunde inrätta mikrosreservat för arter som svart stork, mindre skrikörn och tjäder. Idag finns det cirka 3 000 mikroreservat bara i Lettland med arealer på 2 till 200 hektar, bildade för att säkra fortlevnaden av dessa arter, vilket också har varit räddningen för många andra arter. Så har det varit möjligt att skapa både uthålliga populationer och ge dessa arter spridningsmöjligheter.
Samma situation har vi nu i nordvästra Sverige, vår sista sammanhållna naturskogsrest. Det är dags att börja använda landskapskrävande fågelarter som naturvårdsindikatorer som komplement till nyckelbiotoper!
Två av de mest användbara arterna i nordvästra Sverige är lappmes och tallbit. Dessa bägge är synnerligen goda indikatorer på skyddsvärd naturskog. Arterna visar en långsiktigt negativ populationstrend och är mycket känsliga för landskapsfragmentering. De är arealkrävande, och behöver 15 till 70 hektar, vilket gör dem synnerligen lämpade att skapa mikroreservat för, som i den baltiska modellen.
Landskapsvärden som är svåra att avgränsa med nyckelbiotopsinventering bör kompletteras med goda fågelindikatorer, vilket man även är skyldig att göra genom artskyddsförordningen. Implementeringen av denna har hittills varit bristfällig, vilket bland annat har tagit sig uttryck i undermåliga förslag från Skogsstyrelsen om artvisa vägledningar för dessa arter, vägledningar som inte gynnar arternas fortlevnad. Här behövs nytänkande, och bildande av mikroreservat för dessa arter är en sådan väg!
En sökning på Artportalen på lappmes och tallbit i de kommuner där nyckelbiotopinventeringar nu ska pausas, visar att 90 procent av Sveriges häckande lappmesar finns i dessa 16 kommuner. Här finns även 75 procent av alla häckande tallbitar. Detta är inte förvånande då arterna är starkt beroende av naturskogsartade skogsmiljöer, och lika starkt hotade av den fragmentering som ett fortsatt kalhyggesbruk i dessa delar kommer att innebära. Vi kräver därför att förslaget om indragna nyckelbiotopbedömningar dras tillbaka, eller att avverkningsförbud införs i de aktuella kommunerna. Vi lever i en rättsstat med höga naturvårdsambitioner. Beskedet från Herman Sundqvist visar att detta kan ifrågasättas, vilket är mycket olyckligt. För att visa hur stor areal värdefull skog som kan försvinna, utan att bli naturvårdsbedömd, kan nämnas att under perioden 1–10 mars har drygt 560 hektar skog med potentiella nyckelbiotopskvaliteter avverkningsanmälts i de aktuella kommunerna. Inget pekar på att avverkningsanmälningarna plötsligt skulle minska, bara för att man slutar bedöma nyckelbiotoper!
Christer Johansson, Skogsansvarig, BirdLife Sverige
Dennis Kraft, Ordförande, BirdLife Sverige
Dennis Kraft, ordförande och Christer Johansson, skogsansvarig i BirdLife Sverige.
