Kontroversiella domar om skogsbrukets påverkan på lavskrika
BirdLife Sverige valde i oktober 2019 att överklaga mark- och miljödomstolens domar att tillåta avverkning av skog som bedöms vara värdefull för bevarande av lavskrika i Bollnäs kommun, Gävleborgs län. Föreningen har vid några tillfällen kritiserats för detta och vill härmed försöka bringa lite klarhet i anledningen till vårt beslut.
Lavskrikans skyddsvärde
Lavskrikan lever mestadels i olikåldrig skog med rik undervegetation samt riklig förekomst av hänglavar. Lavskrikan har sina tätaste förekomster och bästa häckningsresultat i skogar som är viktiga för biologisk mångfald. Sådana skogar blir allt mer sällsynta och utgör ”tillflyktsort” för organismer med hög hotstatus. Lavskrikan fungerar som en indikator för många andra arter som vi har betydligt mindre kunskap om. Självklart vill vi skydda lavskrikan, men viktigare än så är att bevara dess miljö, som är livsviktig för många djur och växter.
Hur lavskrikan påverkas av skogsbruk (och vice versa)
Lavskrikan missgynnas när flerskiktad skog omvandlas till enskiktade bestånd, vilket oftast blir resultatet vid ”föryngring”. Även skogsskötsel med återkommande röjning och hård gallring är starkt negativ. Särskilt allvarligt är när kärnområdena avverkas. Dessa kärnområden kan vara relativt små (ibland bara några tiotals hektar), varför de ekonomiska ”förlusterna” vid naturvårdshänsyn till lavskrika inte alltid behöver bli särskilt omfattande för skogsbruket.
Befintligt kunskapsunderlag
Mark- och miljödomstolen uttalade tydligt att man satte större tilltro till den inventering som genomförts av jägare jämfört med den undersökning som erfarna ornitologer redovisade. Domstolen menade att jägarnas räkning påvisade att ”det finns gott om lavskrika i närområdet”. Jägarnas inventering täckte ett totalt sett större område och den genomfördes som en ”biprodukt” när jägarna ändå var ute på pass under en höst. Vi ansåg att ornitologernas studie har större trovärdighet, bl.a. eftersom den (genom ringmärkning) kan särskilja individer så att de inte dubbelräknas. En annan skillnad är att ornitologernas studie har pågått sedan 1992, och alltså ger något helt annat än en ögonblicksbild.
Syftet med ornitologernas inventering har hela tiden varit att följa revirens utveckling samt rörelser mellan reviren. Detta genom att tillhandahålla en matningsplats i varje revir och se vilka individer som vid varje tillfälle håller reviret. På senare tid har inventeringsområdet avgränsats till några ”kärnrevir”. Utav tolv revir vid inventeringens början (1992) återstår nu nio. Noterbart är att de ändrade revirgränserna kan kopplas till genomförda avverkningar. De ansökta avverkningarna skulle innebära en så pass försämrad situation för lavskrikan i regionen att det strider mot artskyddsförordningen.
En annan undersökning av lavskrika har alltsedan 1988 bedrivits i norra Gästrikland (huvudsakligen i Ockelbo kommun). Totalt har ca 95 revir konstaterats inom inventeringsområdet och drygt 500 individer har ringmärkts. Populationen har minskat med ca 60 % under de två senaste decennierna och förekomsten förskjuts allt mer åt nordväst. I nästan alla ”försvunna” revir konstateras omfattande avverkningar och fragmenterad skog. Beståndet i norra Gästrikland har minskat och visar på en oroande utveckling för arten i den sydliga delen av utbredningsområdet. Det finns alltså skäl att vara bekymrad för lavskrikan i det nu aktuella området.
Diskvalificering av naturvårdsdata
Denna aspekt är den som vägde allra tyngst när föreningen valde att överklaga. Mark- och miljödomstolens uppenbara degradering av data i Artportalen (samt indirekt alla våra regionalföreningars inventeringar och andra fågelstudier) till ”oanvändbara”, var något vi helt enkelt inte kunde acceptera. Det innebär dessutom att man åsidosätter det system som Skogsstyrelsen förlitar sig på vid avverkningsbeslut, liksom i många fall vad exempelvis länsstyrelser och domstolar har att utgå ifrån vid beslut om vilka platser som ska undantas från exploatering. Det hade kanske varit acceptabelt om det funnits något att ersätta det med, men i dagsläget finns inget alternativ.
I debatten ges det ofta sken av att BirdLife Sverige försöker ändra spelreglerna för skogsbruket. Som ideell naturvårdsorganisation har vi emellertid inget direkt inflytande över sådana frågor. Det vi istället måste förlita oss på är att hänvisa till de lagar och regler som faktiskt gäller idag. Då artskyddsförordningen föreskriver att fåglar ska få fortsätta att ha livskraftiga populationer inom sina naturliga utbredningsområden, är det alltså upp till såväl myndigheter som markägare att förhålla sig till lagen. I annat fall är det vår uppgift att påtala bristerna, om vi anser att betydande naturvärden riskerar att skadas. Sedan är det slutgiltigt upp till domstolar att tolka lagen i enskilda fall.
Framtiden?
BirdLife Sverige har öppet anklagats för att ”beröva enskilda markägare deras pensionsbesparingar” (eftersom Skogsstyrelsens beslut innebar avverkningsstopp). Men vårt syfte är att skydda särskilt viktiga fragment av våra redan utarmade skogar till kommande generationer. Vi anser att såväl staten som skogsindustrin måste ta ett större ansvar än idag för att finna ett system där det blir attraktivt för privata markägare att avstå från att avverka skog som är av stor betydelse för den biologiska mångfalden. Det skulle t.ex. kunna ske genom att skogsbranschen inrättade en naturvårdsfond dit pengar avsattes vid samtliga avverkningar, så att enskilda markägare med stor andel biologiskt värdefull skog kan få bra ersättning utan att avverka den. Sen hoppas vi givetvis i grunden att såväl privatpersoner som skogsbranschen ska få en ökad insikt om vikten av att bevara vårt gemensamma naturarv. Då skulle vi kanske så småningom närma oss den ”likvärdighet” som redan nu påstås råda mellan naturvårdsmålen och produktionsmålen i skogen…
