Koltrasten är och förblir Sveriges nationalfågel, i alla fall som inofficiell symbol. För att få den anammad som officiell nationalfågel måste vi nog gå till kungs eller i alla fall till riksdagen, och det är knappast aktuellt. Det duger gott att vår stora omröstning gav ett mycket klart resultat. Närmare 75 000 personer deltog i omröstningens olika delar, och koltrasten ledde från början till slut.
I den första röstningsomgången, som bara pågick en månad och som avslutades sista februari, fick koltrasten 5725 röster, medan blåmesen kom tvåa med 3436 och domherren trea med 3511. I den andra omgången, som pågick från första mars till sista april, kom koltrasten åter etta med 10014 röster följd av blåmesen med 6051 och domherren med 5446 röster. Även i den tredje omgången under maj och juni blev ordningen den samma: Koltrasten etta med 9444 röster, blåmesen tvåa (6016) och domherren trea (5058).
Den slutgiltiga tvåan skatan förde länge en undanskymd tillvaro i omröstningen: Efter första omgången låg den på 12:e plats med 1073 röster, efter den andra på 14:e plats med 2036, men efter den tredje hade den tagit sig upp till 9:e plats och därmed med ganska knapp marginal kommit med i finalen. Det var också under den tredje omgången som podcasten ”Alla mina kamrater” drog igång kampanjen för skatan. Utan den kampanjen skulle inte skatan ha varit med i finalomgången.
Men åter till koltrasten. Den är en favorit hos väldigt många och skälen till detta är nog framför allt två: Den sjunger vackert, inte minst på våren då dess sång är ett av de första vårtecknen. Den är också en fågel som lever nära inpå oss och som många därför har någon form av relation till. Den finns i våra trädgårdar och parker en mycket stor del av året.
Kanske invänder någon att koltrasten saknas i betydande delar av norra Sverige. Det är riktigt (se kartan här intill som visar registreringar under Svensk Fågeltaxerings så kallade fasta standardrutter). Men koltrasten är på viss frammarsch norrut och den har framför allt utvidgat sitt vinterområde väsentligt under senare tid. Numera övervintrar koltrasten ganska talrikt även i delar av Norrland, främst i samhällen längs kusten av Bottniska viken.
I södra Sverige hör koltrasten till de arter som kan lägga flera kullar under en och samma säsong. Såväl i Skåne som i Halland har det konstaterats att ett koltrastpar haft inte mindre än fyra kullar under ett år. Den första kullen har då blivit flygfärdig redan i april, den sista först i augusti månad. Inför varje kull sjunger hannen, vilket innebär att man kan höra koltrastsång från februari ända fram månadsskiftet juli/augusti – i alla fall i de södra delarna av landet. Under den senare delen av häckningssäsongen sjunger hannen främst tidigt på morgnarna – och det är inte alltid populärt.
Hur märkligt den än kan låta, har det faktiskt förekommit vid flera tillfällen att människor som känt sig störda av koltrastsång vänt sig till sitt lokala miljö- och hälsoskyddskontor och krävt skyddsjakt på koltrastar som sjunger under tidiga sommarmorgnar. Dessa personer har hävdat att deras nattsömn störs på ett hälsovådligt vis. Så vitt känt har deras klagomål emellertid aldrig vunnit gehör.
Under vinterhalvåret försöker koltrastar hävda ett födosöksrevir. Många har säkert noterat det nästa eviga kivet mellan koltrastarna vid fågelmatningen. Men det verkar finnas en gräns för när koltrastarna finner det lönt att försöka jaga bort artfränder/konkurrenter. Är det upp till fem eller sex koltrastar i en trädgård kivas det frekvent. Men är det flera, verkar fåglarna inse att det kostar mer än det smakar att försöka vara herre på täppan. I samband med Vinterfåglar Inpå Knuten för något år sedan fick vi en rapport från Lund om ett tjugotal koltrastar som fredligt satt intill varandra och kalasade på äpplen.
(AW)
