75 år för fåglarnas bästa
I år fyller BirdLife Sverige 75 år. Den 16 januari 1945 bildades Sveriges Ornitologiska Förening vid ett välbesökt möte i Stockholm. Det var en av många efterlängtad händelse, men den hade trots det föregåtts av både dramatik och osäkerhet. Med denna artikel inleds en serie som under jubileumsåret ska skildra utvecklingen fram till dagens BirdLife Sverige.
text Anders Wirdheim
Under 1900-talets inledande årtionden var varken ornitologi eller fågelintresse något som stod starkt i Sverige. Det kan verka märkligt med tanke på föregångare som Olof Rudbeck d.y. och Carl von Linné på 1700-talet, respektive Sven Nilsson och Gustaf Kolthoff på 1800-talet. Visst förekom det artiklar och notiser om fåglar i dåtidens främsta naturtidskrifter, men något organiserat fågelintresse fanns inte och det skulle dröja länge innan ornitologi blev accepterat som ett ämne på landets universitet.
Antalet aktiva fågelskådare var blygsamt, och hos de få som fanns anades en viss frustration. ”När alla andra kunde, varför skulle inte vi svenskar kunna”, skrev exempelvis Gunnar Svärdson om organiserad ringmärkning 1937. Några år senare beskrev han läget på följande vis: ”Ornitologerna blev misslynta. Allt fler pekade på grannländerna Finland och Danmark som hade livskraftiga föreningar med egna tidskrifter.”
I Danmark hade Dansk Ornitologisk Forening bildats redan 1907 och man hade allt sedan dess gett ut en egen tidskrift med gott renommé. I Finland startade utgivningen av Ornis Fennica 1924 och några år därefter, 1927, startades landets första fågelstation, Signilskär på Åland.
Går vi utanför Norden hade en ornitologisk förening bildats i Tyskland redan 1850, och 1901 startades världens första fågelstation, Vogelwarte Rositten, på Kuriska näset i dåvarande Ostpreussen (idag Rybachi i Kaliningrad).
MOT SLUTET AV 1930-talet började saker hända även i Sverige. Den 10 februari 1939 bildades en fågelsektion inom Svenska Naturskyddsföreningen. Kort därpå lade andra världskriget sordin över det mesta, men 1942 fick fågelsektionen tillstånd av Naturskyddsföreningen att börja ge ut en egen tidskrift – Vår Fågelvärld. Om namnet skriver Gunnar Svärdson att det var en kompromiss mellan de olika intresseinriktningarna. Själv var han rädd att det skulle vara för populärt och inte internationellt gångbart: ”Vi såg en fara med att låta fågelintresset alltför mycket spåra in på estetiska och skönlitterära eller populära linjer, vilket på sikt skulle hindra utveckling och forskning”.
När kriget led mot sitt slut ökade trycket att bilda en helt fristående ornitologisk förening. Men det fanns starka krafter som höll emot. Vid den tiden var Svenska Naturskyddsföreningen en liten organisation med endast några tusen medlemmar och man var helt enkelt rädd att förlora medlemmar vid en separation. Ett uppenbarligen stormigt möte hölls i Stockholm hösten 1944, där ornitologerna gick till hårt angrepp mot dem som inte ville se en fristående fågelförening. Sannolikt hade detta möte betydelse för att Naturskyddsföreningen ganska plötsligt bytte fot i slutet av 1944.
”Efter flera år av spänning och irritation blev lättnaden stor”, skrev Gunnar Svärdson om bildandet av Sveriges Ornitologiska Förening i Stockholm den 16 januari 1945. Det beslöts att utgivningen av Vår Fågelvärld (VF) skulle fortsätta i den nya föreningens regi, och det var ett krav från Naturskyddsföreningen att namnet behölls. De första åren hade Nils Dahlbeck varit redaktör för VF, men från och med 1945 tog Ulf Bergström över. Hans far hette Sigge Bergström och var en berömd konstnär och grafiker. Det var också han som fick uppdraget att rita den nya föreningens emblem:
”… idén kom blixtsnabbt ur mitt huvud, när det gällde en tidskrift, som från alla världens kanter skulle samla vetande om fåglar. Det var ju dessa mytologiska korpars uppgift att vara kunskapare åt Odin.” Det handlade alltså om Hugin och Munin, och Sigge Bergströms förslag vann snabbt gehör. Men det ska sägas att det fanns de som tyckte att hans korpar mer såg ut som ”skabbiga, flygande hönor” än som kraftfulla korpar. Men de låg lågt med sin kritik eftersom Sigge Bergström var en upphöjd konstnär med nationell berömmelse.
... Bakgrunden till det för SOF dynamiska 1970-talet var nog i första hand Fältbiologernas kraftiga tillväxt.
DEN NYA FÖRENINGEN fick en mycket bra start. Vid det första årets slut uppgick medlemsantalet till 1 033, något som innebar att Sveriges Ornitologiska Förening ganska plötsligt blev en av Europas största organisationer av sitt slag. Men ekonomin var ett bekymmer, och mycket tyder på att en överenskommelse med den fågelintresserade Victor Hasselblad hade avgörande betydelse. I ett brev våren 1945 bekräftar han att han bundit sig för att annonsera de två första åren för sammanlagt 5 000 kronor, vilket innebar en helsida på baksidan av tidskriften och ett närmast ovärderligt tillskott till föreningens ekonomi. Victor Hasselblad avrundar diskussionen med ”Efter denna tid får vi se hur det gestaltar sig med tidskriftens ekonomi.”
Så här, långt i efterhand, kan vi konstatera att Hasselblads stöd blev långvarigt. Annonserna för företaget fanns kvar på VF:s baksida i ytterligare 33 år, till 1979 års sista nummer.
Bara några få år efter bildandet ställdes den unga föreningen inför ett verkligt eldprov. Den tionde internationella ornitologkongressen skulle egentligen ha hållits i USA 1942, men kriget kom emellan. Några år efter krigsslutet fick därför den unga svenska föreningen frågan om man kunde åta sig värdskapet. Svaret blev ja och valet föll på Uppsala 10–17 juni. Kongressen blev en mycket stor framgång och lockade 370 personer från 26 nationer, däribland många av den tidens mest berömda ornitologer, bland andra Julian Huxley, Niko Tinbergen, Alexander Wetmore, Ernst Mayr, David Lack och Erwin Stresemann.
Såväl före som efter kongressen anordnades resor runt om i landet, bland annat till Öland och Gotland samt till fjällvärlden i både Jämtland och Lappland.
Brevet från Victor Hasselblad där han berättar att han kommer att stödja den nybildade föreningen med annonser i Vår Fågelvärld. Enligt Gunnar Svärdson var detta en viktig anledning till att man kunde kasta loss från Svenska Naturskyddsföreningen.
EN ANNAN VIKTIG milstolpe för svensk ornitologi 1950 var Gustaf Rudebecks doktorsavhandling om flyttfågelsträcket över sydvästra Sverige. Innan dess hade ingen avlagt en (modern) doktorsavhandling inom ämnet ornitologi i Sverige. Mycket mer av den varan skulle komma senare, men ännu under 1950-talet var det trögt i portgången.
Under 1950-talet växte föreningen ganska stadigt så att medlemsantalet i början av 1960-talet närmade sig 4 000. Men trots en växande miljödebatt som hade sitt ursprung i iakttagelser av fåglar (inte minst boken Tyst vår av Rachel Carson) stod föreningen och stampade på samma nivå de följande tio åren. Det var först under 1970-talet som något stort hände. Under detta årtionde mer än fördubblades föreningens medlemsantal och det bildades regionala och lokala fågelföreningar runt om i landet. Som en följd av det växte det också fram en mycket rik flora av regionala fågeltidskrifter.
BAKGRUNDEN TILL DET för SOF dynamiska 1970-talet var nog i första hand Fältbiologernas kraftiga tillväxt. Även om det fanns många ornitologer och vanliga fågelskådare som inte gillade Fältbiologernas ofta lite militanta framtoning, så var det en verklig plantskola för naturintresse i allmänhet och fågelintresse i synnerhet. Men det ska samtidigt sägas att tillväxten inom dåtida SOF nästan enbart utgjordes av män i huvudsak unga män. De nytillkomna medlemmarna under 1970-talet utgjordes endast till någon ynka procent av kvinnor.
Föreningen fortsatte att expandera några år in på 1980-talet. Vår Fågelvärld gick från fyra nummer per år 1979 till sex nummer åren 1980–83 och åtta nummer från och med 1984. Medlemsantalet nådde cirka 10 500 i mitten av samma årtionde. Men därefter inträffade en ny fas av stagnation, och medlemsantalet snarare minskade än ökade de kommande åren. Det satte fart på en diskussion som funnits redan tidigare, men som nu fick ny aktualitet: Var det dags att dela tidskriften i två: en populär och en mer vetenskaplig?
Så blev det, och 1991 föddes den nya, vetenskapligt inriktade, Ornis Svecica, samtidigt som Vår Fågelvärld fick ett nytt utseende och ett delvis annorlunda, mer lättsamt, innehåll. Förändringen gick inte omärkt förbi – tvärtom! Det stora flertalet var positiva, men det fanns också de som inte alls uppskattade nyordningen. Ett exempel var en svavelosande kulturartikel i Sydsvenska Dagbladet. Den artikeln ledde i sin tur till en mycket välbesökt debatt i Lund, där nya VF jämfördes med Svensk Damtidning och där föreningens styrelse ställdes till svars. Efterhand lade sig vågorna, men de fick ny kraft ett par år senare när fågelrapporterna och de årliga meddelandena från landets fågelstationer lyftes ut ur Vår Fågelvärld till en ny årsbok, Fågelåret. Det ledde till en intensiv debatt om svek (Fågelåret innebar nämligen en merkostnad för de medlemmar som ville ha den). Även den debatten ebbade ut, och kanske var det nyordningen med två tidskrifter som gjorde att medlemsantalet åter ökade, om än inte alls i samma omfattning som på 1970-talet. Men framgången blev inte bestående, och fortfarande hade föreningen svårt att nå ut till en bredare, fågelintresserad allmänhet. För att om möjligt nå ut även till dessa startades tidskriften Fågelvännen i slutet av 1990-talet. Den hittade efter hand några tusen läsare, men det var först med fågelräkningen Vinterfåglar Inpå Knuten som föreningen fick ett större genomslag bland både allmänhet och i massmedia.
DEN KANSKE STÖRSTA förändringen sedan millennieskiftet är nog inte att föreningen nått ut till en bredare allmänhet. Det är i stället kvinnornas intåg i fågelskådarvärlden. Som redan nämnts utgjorde kvinnorna inte mer än någon procent av nyrekryteringen på det expansiva 1970-talet. Det senaste årtiondet har det istället handlat om mellan 40 och 45 procent varje år.
Nu är det inte enbart gröna gubbar man möter i fågelmarkerna utan ett betydligt mer färgglatt och färgstarkt gäng.
... nya VF jämfördes med Svensk Damtidning och där föreningens styrelse ställdes till svars.
