Det kan inte hjälpas, veckans fågel denna vecka i skiftet augusti/september blir precis som i fjol bivråken. Det är nämligen just nu som denna getingspecialist är allra lättast att se. Merparten av de äldre fåglarna drar iväg söderut ganska koncentrerat just vid detta månadsskifte. Störst blir koncentrationen av bivråkar på Falsterbonäset, men den som är uppmärksam kan se sydflyttande fåglar i stora delar av landet.
Som getingspecialist är bivråken hänvisad till att flytta söderut när hösten kommer. Då kraschar alla getingsamhällen och det är bara de befruktade drottningarna som övervintrar. Nu kring månadsskiftet är det framför allt äldre bivråkar vi ser, medan årets ungar drar iväg omkring mitten av september. Men frågan är om det har blivit några ungar i år. Vädret i sommar var länge ingalunda getingvänligt utan både svalt och blött. Fanns det egentligen någonstans tillräckligt med getingar för att föda upp några ungar? Det lär vi få veta inom ett par veckor
Det är i första hand getingarnas larver och puppor som bivråkarna matar sina ungar med. Under år med gott om getingar, vilket oftast förutsätter en varm senvår och försommar, har ungarna ett överflöd av föda. Då kantas bobalen hos bivråkarna av både tomma och fulla vaxkakor. Med sådant väder som i år, fanns det definitivt inget överflöd.
En lite speciell sak med bivråken är att äldre fåglar och ungfåglar till stor del väljer olika flyttvägar ner genom Europa och Afrika till vinterkvarteren i tropiska Västafrika. De äldre fåglarna flyger på en västlig rutt och passerar Medelhavet vid Gibraltarsund. Ungfåglarnas väg går istället i huvudsak rakt söderut ner mot Italien och över Medelhavet mot Tunisien. Det innebär att de måste korsa hela Sahara, medan de äldre fåglarna bara tangerar denna enorma öken. En förklaring till denna skillnad kan vara att ungfåglarna har mindre tid på sig och därför måste flytta en kortare, men betydligt mera riskabel, väg.
När ungfåglarna nått ner till vinterkvarteren stannar de kvar där ett par år. Innan de blivit könsmogna har de ingen anledning att flytta den långa vägen upp till Europa. Det har föreslagits att det är denna långa vistelse i vinterkvarteren som ligger bakom att det utvecklats olika färgmorfer hos bivråken. Både unga och äldre, utfärgade, bivråkar varierar kraftigt i färg. Vissa individer är mycket ljusa, andra är mörka och åter andra intar en mellanposition. När det gäller ungfåglarna är de olika färgmorferna påfallande lika andra, betydligt kraftfullare rovfåglar i Afrika. Det handlar om olika arter av hökörnar, och det skulle alltså kunna handla om det som kallas mimikry – det vill säga att luras genom att se ut som något som är farligt. På så vis skulle de unga bivråkarna kunna undgå angrepp från andra rovfåglar.
En intressant ny upptäckt när det gäller bivråkssläktet är att de sannolikt har ett bättre luktsinne än de flesta andra rovfåglar. Att nya världens gamar har bra luktsinne har länge varit känt, men när det gäller övriga rovfåglar i världen har man tidigare trott att luktsinnet varit rudimentärt. Men nya studier av bivråkens nära släkting tofsbivråken (som tar vid i östra Asien) visar att dessa uppenbarligen har ett ganska bra luktsinne och att fåglarna även använder luktsinnet för att lokalisera bon av sociala steklar.
(AW)
