Bivråken är på många sätt en udda rovfågel. Det gäller inte minst den viktigaste födan under häckningstiden, som i bivråkens fall är larver och puppor av getingar. Denna förkärlek för ett i dubbel bemärkelse stingsligt födoslag har fört med sig flera olika anpassningar. En sådan blir uppenbar om man jämför ett porträtt på en bivråk med motsvarande på en ormvråk. Bivråkens “ansikte” är täckt med små, styva fjädrar, medan motsvarande parti på ormvråken till viss del är bart och klätt med borst istället för fjädrar.
Fåglars fjädrar är till sin struktur olika och anpassade för att passa olika funktioner på skilda delar av kroppen. När det gäller bivråken och dess släktingar, som till mycket stor del lever på getingar, har det länge antagits att fjäderdräkten anpassats så att den utgör ett visst skydd mot getingstick. I en artikel i den japanska vetenskapliga tidskriften Zoological Science (juni 2016) redogörs för en studie där man jämfört fjäderdräkten hos tofsbivråk Pernis ptilorhynchus med två andra rovfåglar som lever i samma miljö men med andra födovanor, nämligen gråkindad vråk Butastur indicus och brun glada Milvus migrans.
I studien undersöktes strukturen på fjädrarna från huvud och hals med bland annat svepelektronmikroskop. Strukturen och utseendet hos fjädrarna jämfördes med de båda andra rovfågelarterna. Alla fjädrar av tofsbivråkar som undersöktes var mindre än fjädrar från samma regioner hos de båda andra och var även tätare i sin struktur. De små fjädrarna i bivråkens ansikte beskrevs som närmast ”pansarliknande” (armor-like), vilket bör kunna förhindra att getingstick når in till huden.
Dessutom visade sig alla undersökta fjädrar från tofsbivråk ha en unik trådig fiberstruktur. Denna struktur var särskilt påtaglig på fjädrarna runt ögat hos hannar. Vilken funktion denna struktur har vet man inte, men forskarna bakom studien antar att det kan handla om en typ av kemisk försvarsmekanism för att avskräcka getingar och andra steklar med gadd.
(AW)