Om någon på 1970-talet stötte på änder som stjärtand och årta under häckningstid resulterade det oftast i en sansad, ja närmast alldaglig, notering i anteckningsboken. Om samma fågelskådare däremot såg en snatterand, kom versalerna fram: SNATTERAND, stod det då i samma anteckningsbok. Men så var förhållandena för 40 år sedan: Stjärtand och årta var visserligen ovanliga men ändå regelbundna. Snatteranden var däremot en sällsynthet. Idag är förhållandet närmast det omvända.
Den kyliga våren i år har inneburit att många fåglar är sena med sin häckning. I vissa fall rör det sig om omläggningar efter ett misslyckat första försök, men det verkar också handla om att fåglarna har väntat in lite bättre förhållanden och därmed blivit fördröjda. Men så finns det också fåglar som normalt är senare än andra med sin häckning. En sådan art är snatteranden, andra är vigg och brunand. Gemensamt för dessa tre änder är att de, om möjligheten finns, gärna placerar sina bon inne i kolonier av skrattmåsar. Ofta verkar de invänta att måskolonin är ordentligt etablerad innan de själva skrider till häckning.
I flera grunda fågelsjöar kan man nu se snatterandshonor med små ungar. På samma platser, men även på många andra håll runt om i landet, finns flockar av hannar som i varierande grad bytt ut vårens diskreta men eleganta praktdräkt mot den honlika eklipsdräkten. Änder ruggar alla sina vingpennor samtidigt, vilket innebär att de inte kan flyga under den tid det tar innan nya pennor vuxit ut. Därför gäller det också att inte vara iögonfallande utan snarare skyddstecknad som honorna. Dessutom måste uppehållsorten under ruggningen vara rik på både föda och skyddande växtlighet.
Som redan nämnts har snatteranden gått från att vara en sällsynthet i stora delar av landet till att bli ganska väl spridd i lämpliga miljöer. Favoritmiljön verkar utgöras av grunda och näringsrika sjöar eller vikar. Östra Mälarens vikar och angränsande områden var länge något av ett kärnområde för snatteranden i Sverige. Det var i denna trakt den först beskrevs redan i slutet av 1600-talet, och det var också här som i stort sett hela det svenska beståndet fanns under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Men sedan inleddes en tillbakagång, och på 1930-talet såg snatteranden ut att vara på väg att försvinna ur den svenska faunan.
En ny uppgång kom emellertid tiotalet år senare, och därefter pendlade det svenska beståndet upp och ner. Ännu på 1970-talet ansågs det inte finnas mer än cirka 100 par i hela landet. Det kan jämföras med den senaste uppskattningen i boken Fåglarna i Sverige – antal och förekomst från 2012 som anger 1600 par och en betydligt mera spridd förekomst än tidigare. Som jämförelse kan nämnas att antalet stjärtandpar i landet beräknas till 820 och antalet årtpar till 600. Fortfarande är dock östra Svealand och nordöstra Götaland något av ett kärnområde för snatteranden med drygt hälften av landets par i de tre landskapen Uppland, Sörmland och Östergötland.
En aktuell fråga när det gäller snatteranden är att vi nog måste vänja oss vid ett nytt vetenskapligt namn. Linné samlade i princip alla änder inom släktet Anas, och under senare årtionden har detta släkte använts för de så kallade simänderna. Men senare tiders genetiska studier visar att de simänder som förekommer i Sverige bör delas upp i tre olika släkten. Gräsanden, krickan och stjärtanden blir kvar i släktet Anas, skedanden och årtan förs till släktet Spatula, medan bläsanden och snatteranden återfinns i släktet Mareca. Denna förändring har inte slagit igenom helt, men lär nog göra det eftersom de riktigt stora drakarna i sammanhanget redan anammat den. Snatterandens vetenskapliga namn lär hädanefter alltså bli Mareca strepera.
(AW)
