Fågelforskning – i BirdLife Sveriges regi
”Ottenby fågelstation har länge haft en positiv spiral. Här har utvecklats duktiga ornitologer som blivit attraktiva för universiteten och som sedan kommit tillbaka och inspirerat nya”, säger fågelstationens chef Magnus Hellström. Men även om Ottenby fågelstation är något av ett nav, så bedrivs fågelforskning i BirdLife Sveriges regi över hela landet.
text Anders Wirdheim
En av många som rört sig genom den positiva spiral som Magnus Hellström nämner är Linus Hedh:
– Bortsett från ett par skolutflykter besökte jag Ottenby fågelstation för första gången när jag var 12 år. Jag hade fått tillåtelse att arbeta som volontär under en helg i juli, mitt under vadarsäsongen. Detta satte självklart sina spår, och Ottenby blev ett andra hem under tonåren. Givetvis var den tiden en dygd för en vetgirig yngling. Inte allt för sällan hade fågelstationen besök av gästande forskare som ägnade sig åt flyttfåglar, och på ett inspirerande sätt uppmuntrade de mig att ställa frågan ”varför är det så här?”. Varför flyttar gamla kärrsnäppor före unga? Varför är sävsångare fetare än rörsångare på hösten? Detta la en ovärderlig grund för min egen nutid som forskarstuderande vid Lunds universitet, på just flyttfåglar.
– Jag gör en stor del av mitt fältarbete vid Ottenby, vilket innebär att jag under vårarna spenderar mycket tid där och på fågelstationen. De nuvarande volontärerna blir delaktiga genom att hjälpa till med utplacering av ljusloggar och andra moment. Förhoppningsvis kan jag på så sätt bidra till att väcka intresse för ornitologi hos andra, säger Linus.
MEN VI KANSKE ska börja från början? Redan när Sveriges Ornitologiska Förening och Ottenby fågelstation såg dagens ljus som en sorts tvillingfödsel i mitten av 1940-talet var fågelforskning en drivande kraft. ”Kunskap är nödvändig för det man vill skydda”, som initiativtagaren Gunnar Svärdsson uttryckte det. Inledningsvis handlade det framför allt om att kartlägga fågelflyttningen med hjälp av ringmärkning och sträckräkning. Mycket av den kunskap som då vanns är allmängods idag, men då handlade det om nya rön. Mängder av ornitologer engagerades, och i sinom tid resulterade arbetet i boken The Visible Migration of Birds at Ottenby, Sweden, författad av Carl Edelstam. Boken var epokgörande och fick stor betydelse för den fortsatta verksamheten vid Ottenby fågelstation. Den fick även ett betydande genomslag internationellt. Men även om många av den tidens ornitologer hade akademisk skolning, Gunnar Svärdsson var till exempel docent i ärftlighetslära, var ornitologi knappast ett forskningsämne på universiteten. Länge var Gustaf Rudebecks doktorsavhandling om rovfågelsträcket vid Falsterbo från 1950 ett lysande undantag, och hugade fågelforskare fick sig tilldelade andra ämnesområden. Exempelvis handlade Staffan Ulfstrands avhandling om bottenfaunan i Vindelälven (1968) och Anders Enemars om hypofysens betydelse hos grod- och kräldjur (1961). Både Staffan och Anders kom emellertid senare att få stor betydelse för svensk ornitologisk forskning, i Anders fall inte minst som initiativtagare till den snart 70-åriga inventeringsserien i Fågelsångsdalen utanför Lund och det snart 60-åriga Luvre-projektet i Ammarnäs.
DET VAR EGENTLIGEN först på 1970-talet som ornitologi blev en brett accepterad disciplin på de svenska universiteten, men därefter har vi sett en fantastisk utveckling. Bara vid Lunds universitet har det fram till det senaste årsskiftet presenterats 101 doktorsavhandlingar som handlat om fåglar, i Uppsala 63, Göteborg 37 (fram till 2010) och vid Stockholms universitet 30. Landets fågelstationer har varit en starkt bidragande faktor till denna utveckling, inte minst genom att många unga ornitologer där fått möjlighet att se lite mer vetenskapligt på sitt intresse. Efter att ha börjat som volontärer på en mindre fågelstation, har många senare gått vidare till Ottenby.
Stationen har fungerat som en veritabel plantskola för fågelforskare, mycket tack vare att verksamheten stramades upp väsentligt under 1970-talet. Den fick en ännu fastare form när Jan Pettersson 1978 anställdes som stationschef på helårsbas – ”med lön för halvtid men med arbetsuppgifter väl överstigande heltid” som det står i en artikel i Vår Fågelvärld några år senare. Jan var inte akademiskt skolad men i hög grad akademiskt inspirerad – och inspirerande. Under hans och Ottenbykommitténs ledning inleddes en era av avancerade studier som gav vida ringar på vattnet och som avspeglas i stationens långa serie av publikationer. På 1980- och 90-talen blev också Ottenby fågelstation en viktig del i fågelforskningen vid universiteten, särskilt i Lund där flera av projekten ledde till samarbete. Därefter har fågelforskningen rusat iväg, såväl när det gäller ekonomi som teknik, men fortfarande levererar fågelstationen viktiga data till universiteten. Dessutom förfogar man över mycket omfattande historiska material.
– Vi har en kollektiv skatt som jag är satt att vakta och som har sin grund i våra långa fångstserier, säger Magnus Hellström.
Sedan 2009 är Magnus heltidsanställd chef för fågelstationen. Dessförinnan hade han tillbringat inte mindre än 32 månader som ringmärkare i Ottenby.
– Vår höstfångst är standardiserad sedan 50 år och vårfångsten sedan 40, men i vissa avseenden går det att använda hela den 75-åriga serien. Så långa perspektiv är mycket värdefulla. Men samtidigt gäller det för oss att fortsätta hålla vår verksamhet relevant för forskningssamarbeten och att fortsätta samla in data på ett metodiskt sätt, säger Magnus.
VID FLERA TILLFÄLLEN har också verksamheten vid Ottenby visat sig mycket värdefull långt i efterhand. Tack vare det systematiska insamlandet av ringmärkningsdata ser vi exempelvis hur klimatförändringarna påverkat fåglarnas ankomst- och avflyttningstider. Likaså har verksamheten vid andfänget gett mycket värdefull information om förekomsten av influensavirus och andra så kallade zoonoser. Detta har bidragit till att stationen under 2010-talet producerade inte mindre än 77 vetenskapliga artiklar – fler än något föregående årtionde. Sammantaget borde det väl också innebära att framtiden ser ljus ut för Ottenby fågelstation?
– Nja, ekonomin är alltid en utmaning och verksamheten baseras till stor del på volontärer. I det sammanhanget är jag lite oroad över att andelen svenskar som söker volontärstjänst hos oss sjunker, säger Magnus Hellström.
Vi har en kollektiv skatt som jag är satt att vakta och som har sin grund i våra långa fångstserier.
MEN FÅGELFORSKNING INOM föreningens hägn har bedrivits i många andra sammanhang än vid Ottenby fågelstation. Just nu pågår riksinventeringar av berguv och backsvala. Detta är en typ av grundläggande undersökningar som funnits med sedan begynnelsen på 1940-talet. De första mer systematiskt genomförda riksinventeringarna startades för drygt 50 år sedan. Innan dess hade man via upprop i Vår Fågelvärld och andra tidskrifter samlat in uppgifter om dåligt kända arter. Från 1968 till 2013 genomfördes drygt 50 riksinventeringar av 28 ”sparsamt förekommande arter”. För flera av dessa arter upprepades inventeringarna med några års mellanrum. Brun kärrhök inventerades fyra gånger, medan kornknarr, rördrom, gråhäger och berguv alla inventerades tre gånger. Eftersom de regionala insatserna efter hand kom att variera betydligt, beslöt föreningens styrelse att lägga ner riksinventeringarna i den gamla formen efter 2013. När de återupptogs med berguv 2019/20 och backsvala 2020 blev det i en fastare form med regionalt ansvariga organisatörer.
ÄNNU EN STOR forskningsinsats av föreningens medlemmar var naturligtvis den atlasinventering som pågick mellan åren 1973 och 1984. Då genomfördes en kvalitativ inventering av fågellivet i rutor på 5 x 5 kilometer över hela landet. Täckningen varierade mellan olika landsdelar och landskap, men totalt sett gav inventeringen av bra bild av de olika arternas häckningsutbredning under denna period. Resultatet presenterades i boken Svensk fågelatlas som kom ut 1999. I några områden, bland annat Skåne, Halland och Närke, har det därefter genomförts en andra atlasinventering under 2000-talet.
NÄR DET GÄLLER inventeringar måste naturligtvis även Svensk Fågeltaxering nämnas. Detta projekt drivs av Lunds universitet med Naturvårdsverket som uppdragsgivare, men det är till mycket stor del landets ornitologer som gör fältarbetet. Redan 1974/75 startades så kallade punktrutter under både vinter och sommar. Dessa rutter läggs ut av inventerarna själva, vilket innebär att de koncentreras till ornitologtäta och fågelrika landsdelar. För att få en mer rättvisande bild av hela landets fågelfauna, drog Sören Svensson 1996 igång systemet med fasta standardrutter. Det består av 716 rutter, var och en åtta kilometer lång, som är systematiskt utlagda över landet. Sedan starten har dessa rutter inventerats i genomsnitt 13 gånger och gett mängder av värdefull kunskap om de svenska fåglarnas häckningsutbredning och trender. Under 2000-talet har Svensk Fågeltaxering utökats med nattinventeringar, kustinventeringar och sjöfågelinventeringar, främst för att täcka in arter som inte fullt ut fångas upp av de andra inventeringarna. Förutom den forskning som bedrivits vid Ottenby fågelstation och i form av inventeringar, har mängder av annan kunskap samlats in av vetgiriga ornitologer under de gångna 75 åren. Bland alla dessa projekt finns även amatörforskning på hög nivå. Sammantaget kan nog sägas att det är ytterst få andra områden där gränsen mellan professionella och amatörer är så tunn som inom ornitologin.
