20 november, 2020

Fågelskydd – ett av tre ben

BirdLife Sverige vilar idag på tre ben: fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. När föreningen nu fyller 75 år tittar vi närmare på hur arbetet med fågelskydd har utvecklats under de gångna åren liksom vad som har krävt föreningens insatser från tid till annan.

 

text Anders Wirdheim

 

 

Det tog sin tid innan fågelskyddet blev en viktig del i föreningens verksamhet. Det var å andra sidan inte så konstigt. Dels gällde det för den unga föreningen att få ordentligt fäste och utveckla arbetet vid Ottenby fågelstation, dels hade frågor om skydd av fåglar och natur ingen stark ställning i samhället.

 

Fram till 1968 var exempelvis alla fåglar jaktbara förutom de som enligt beslut blivit fridlysta (och de var en minoritet). Först då ändrades jaktlagstiftningen till det omvända: Fåglarna var i princip fredade såvida det inte beslutats om jakttid. Men det ska också sägas att duvhök och sparvhök fortfarande var i stort sett fredlösa och att arter som jaktfalk, lappuggla och fjälluggla fick jagas.

Det kom att dröja åtta år efter grundandet 1945 innan det bildades en särskild fågelskyddskommitté. Fram till dess var ärendena som rörde fågelskydd få, liksom artiklar i ämnet i Vår Fågelvärld (VF). Den första publicerades 1947 och var något av ett försvarstal för hägern eftersom ”fiskare och fiskodlare kommit att betrakta hägern som fiende”. Året därpå refererades ett möte i Stockholm om den ”brännande frågan om våra rovfåglars roll i markerna”.

 

Flera namnkunniga ornitologer, bland andra Gustaf Rudebeck, försvarade rovfåglarna, men jägmästaren Bertil Haglund ansåg att totalskydd av sparvhök och duvhök vore olyckligt – ”folk vill ha möjlighet att försvara sina höns och småvilt”.

För att bättre kunna verka för ”skyddet av vårt lands fågelfauna” tillsatte föreningens styrelse en fågelskyddskommitté 1953. De kommande åren dominerade jaktfrågorna. Svenska Jägareförbundet hade sedan 1938 ett ”allmänt uppdrag” att leda jakten i Sverige, och det var också Jägareförbundet som tog fram förslag till jakttider. I processen ingick att dåvarande SOF fick förslagen på remiss.

Från mitten av 1950-talet blev föreningen remissinstans även i andra sammanhang, vilket nog kan ses som att den blivit en faktor att ta hänsyn till.

Det var många som satt med svaret på förra numrets undran om vilka personerna på bilden är. Bilden är publicerad i boken Ölands södra udde – klassisk fågelmark av Boris Engström. Stående Arne Orvelius, sittande Tore Andersson och Gunnar Svärdson. Vid tubkikarna Boris Engström och Sven Armington. Foto: Gustav Danielsson

I MITTEN AV 1950-talet började SOF även agera när det gällde skydd av viktiga fågellokaler som hotades. Det gällde bland annat Getterön, Asköviken och Lina myr. I en del fall nåddes framgång, i andra förlorade man.

 

Mot slutet av 1950-talet seglade två stora fågelskyddsfrågor upp, oljeutsläpp i haven och användningen av gifter i jordbruket. En internationell konvention mot oljeutsläpp hade antagits 1954, men den innebar inget totalförbud mot utsläpp.

I ett större område söder om Gotland var det fortfarande tillåtet att släppa ut olja. Till detta kom omfattande illegala utsläpp även i andra svenska farvatten. Dessa utsläpp innebar att det årligen dog tiotusentals sjöfåglar i svenska vatten, och det var först mot slutet av 1900-talet som vi kunde se riktigt påtagliga minskningar av oljedöden.

 

EN FÖRSTA ARTIKEL SOM antyder att jordbruksgifter påverkar fåglarna publicerades i VF i slutet av 1958 och handlar om en omfattande dödlighet bland starar runt Krankesjön i Skåne. Man misstänker starkt att bruk av DDT och andra gifter bidragit, och artikeln avslutas med ”Förgiftningar som härjar i smyg i småfågelbestånden kan icke tolereras”.

Frågan om jordbruksgifter var även uppe till diskussion vid en internationell konferens i Helsingfors samma år, där det konstaterades att situationen i flertalet länder är kaotisk och att problemet måste ges större uppmärksamhet.

 

Läget för fåglarna fortsatte att förvärras, men det var först några år in på 1960-talet som användningen av gifter började ifrågasättas på allvar.

Hösten 1962 publicerades Rachel Carsons bok Silent Spring i USA. Några månadersenare, våren 1963, kom den i svensk översättning med titeln Tyst vår. Trots att boken angreps häftigt av den kemisk-tekniska industrin, inte minst i USA, fick den mycket stor betydelse. Boken handlade i första hand om DDT och andra insektsgifter, men i Sverige och övriga Europa kom det även att handla om den betning av utsäde som gjordes med kvicksilverpreparat.

Förgiftningar som härjar i smyg i småfågelbestånden kan icke tolereras

Vår Fågelvärld i slutet av 1958

Den svenska debatten tog fart under hösten 1963, men företrädare för både jordbruket och den kemiska industrin bagatelliserade problemen: ”Om det dör fåglar på grund av växtskyddsmedel, är det er uppgift att bevisa det”, sades det bland annat.

Frågan gavs stort utrymme inom både SOF och i VF, och i januari 1964 sände föreningen ut ett upprop om iakttagelser som kunde sättas i samband med giftanvändningen (döda eller förlamade fåglar, påverkan på häckning, minskande antal med mera).

Svar begärdes inom tio dagar eftersom underlaget behövdes för en begäran om åtgärder från statsmakternas sida. Gensvaret blev mycket stort, och redan efter några dagar hade cirka 100 rapporter kommit in. Den bild som redovisades i VF nummer 4 1964 var mycket dyster.

 

Negativa effekter rapporterades från hela landet och för många arter var läget kritiskt. Trots motståndet från både industri och jordbruk fick debatten effekt. Det blev förbjudet att behandla utsäde med metylkvicksilver 1966, och 1969 var Sverige först i världen med att förbjuda DDT. Men då hade också följderna för många fågelarter blivit påtagliga.

Många jordbruksfåglar, som tidigare varit vanliga, hade försvunnit från stora områden och flera rovfåglar stod nära utrotningens gräns. Hos många människor fanns en uppgivenhet om att det var för sent att vända utvecklingen. Med dagens facit i hand, ser vi att det ändå gick!

TVEKLÖST HADE DENNA biocidkatastrof även stor betydelse för miljöfrågornas framväxt i samhällsdebatten. Allt sedan dess dagar har fågelskyddsfrågorna också haft en framträdande plats inom BirdLife Sverige.

De senaste årtiondena har det handlat mer om effekterna av industrialiserat jordbruk och skogsbruk, även om det också dykt upp nya giftfrågor, till exempel så kallade neonikotinoider inom jordbruket.

En sak är sig dock lik: Våra varningar om negativ påverkan bemöts fortfarande av förnekande eller bagatelliserande.

Gilla gärna