Fortfarande kan man som fågelskådare vakna av att en gök gal in morgonen. Men nu i början av juli sjunger gökarna på sista versen. Snart är det dags för de vuxna fåglarna att dra iväg – i alla fall en bit söderut. Kvar blir ungarna i sina respektive värdfåglars bon, och det lär dröja ännu en månad eller två innan även ungarna ger sig iväg.
Under senare tid har såväl skandinaviska som brittiska studier lärt oss mycket nytt om gökarnas resor. Vi visste tidigare att europeiska gökar övervintrar ganska långt söderut i Afrika, vid eller strax söder om ekvatorn i Kongo och angränsande länder. Men vilka vägar de tog och hur snabbt flyttningen gick var dåligt känt. Det är först med hjälp av satellitsändare som vi kunnat följa gökarna mera i detalj. De allra senaste åren har intressanta rön publicerats såväl från Sverige och Danmark som från Storbritannien.
De adulta gökarna lämnar sin respektive häckningsområden tidigt, ofta redan under första halvan av juli månad. Men då flyger de endast en kortare etapp. Gökar från Abiskotrakten drar iväg till centrala Finland, medan de sydsvenska gökarna flyttar till Polen. På dessa platser stannar de en tid, oftast minst en vecka, innan färden söderut fortsätter. Varför de tar detta första steg är nog inte helt klarlagt, men en teori är att det handlar om att lägga på fett inför den fortsatta resan. Under högsommaren är det mera gott om fjärilslarver i områden med ett kontinentalt och varmt klimat än i det kyliga och fuktiga Skandinavien. Fjärilslarver utgör de adulta gökarnas huvudföda.
De sydskandinaviska gökarna gör ofta ännu ett stopp i sydöstra Europa, medan gökarna från Abisko gör ett andra etappstopp i Polen och angränsande delar av Osteuropa. Först därefter tas det långa steget över Medelhavet och Sahara ner till de östra delarna av Sahel, det vill säga savannområdet söder om Sahara. Där blir det ännu ett etappstopp innan färden fortsätter ner till vinterkvarteren runt ekvatorn.
Även återflyttningen mot häckningsplatserna sker i etapper, och en spännande upptäckt är att gökarna inte väljer samma väg tillbaka som under färden söderut. Såväl syd- och nordskandinaviska som brittiska individer flyger först en bra bit västerut för att rasta en längre tid i Västafrika innan de är mogna att ge sig in på flygningen över Sahara. Denna stora och ogästvänliga öken korsas några hundra mil längre västerut än under höstflyttningen. Förmodligen utgör denna passage något av en flaskhals. En av de sändarförsedda Abisko-gökarna försvann i Atlasbergen i slutet av ökenpassagen, och liknande studier av långflyttande rovfåglar har visat att vårflyttningen över Sahara är den mest riskabla delen av hela flyttningsresan.
Gökens flyttning från Nordeuropa till Centralafrika beskriver alltså något av en ögla, och denna komplicerade färdväg måste alltså ungfåglarna ha nedärvd eftersom de flyttar för sig själva ett par månader efter sina biologiska föräldrar. Sannolikt är det naturligt urval som genom årtusenden har utmejslat denna färdväg. Man skulle kunna spekulera i att en återresa över östra Sahara är så krävande att inga gökar som försökt sig på den vägen överlevt. Det är bara de som flyttat i en ögla, med en västligare återresa, som överlevt och förmått föra sina arvsanlag vidare.
När årets ungfåglar ska ge sig iväg om en månad eller två, flyttar de som sagt ensamma – utan kontakt med vare sig de biologiska föräldrarna eller värdföräldrarna. De sistnämnda kan ju dessutom ha vitt skilda vinterkvarter. Ängspiplärkor, som är en vanlig värdfågel i norra Skandinavien, övervintrar huvudsakligen inom Europa, medan rörsångare, som är vanliga värdar längre söderut, har sina vinterkvarter i Västafrika. Åter andra värdfåglar övervintrar i Östafrika.
Gökhonorna är specialiserade på samma värdfågel som de själva vuxit upp hos (liksom deras mor, mormor, mormorsmor och alla tidigare hon-generationer). Att det ändå inte utvecklas en rad olika gökarter förklaras av att gökhannarna inte är lika specialiserade. De parar sig med alla gökhonor som de lyckas attrahera med sitt galande – oberoende av vilken värdart dessa är inriktade på.
Men nu sjunger som sagt göken på sista versen för i år. Inom några dagar ger de vuxna gökarna sig iväg för att äta sig feta på näringsrika och ofta håriga fjärilslarver. Medan vi människor, liksom andra fåglar, lätt ”bränner” oss på larvernas nässelhår, verkar gökarna vara immuna och äter obekymrat även de hårigaste larverna.
(AW)
