I vadarnas värld kommer hösten tidigt – veckans fågel

Det är midsommar i Sverige, men trots det har några vadarfåglar redan varit på väg söderut i ett par veckor! Först ut var skogssnäpporna, och de har senare följts av bland annat storspovar och svartsnäppor. Nu börjar det även dyka upp gluttsnäppor, grönbenor och enstaka småvadare. För vadarna verkar vistelsen i höga nord vara något av ett nödvändigt ont, men man stannar inte heller mer än absolut nödvändigt.

Hos flera av de varare som inleder höstflyttningen tidigt är det honorna som först ger sig iväg. Så är det hos skogssnäppan, liksom hos svartsnäppan och storspoven. När skogssnäppehonan lagt sina fyra ägg i ett trastbo, överlämnar hon ansvaret för ruvning och ungar till sin hanne. Huruvida hon deltar vid ruvningen råder det lite delade meningar om, och kanske finns det en viss variation där vid lag. Men det händer faktiskt att man som fågelskådare kan möta sydflyttande skogssnäppor redan i slutet av maj månad!

En förklaring som lagts fram till detta beteende är att vadarfåglarnas ägg är så stora, och kräver så mycket kraft att producera, att honorna helt enkelt måste ta ”semester” så snart de lagt äggen. Detta kan låta rimligt, men det motsägs av det faktum att flera arter småvadare tillämpar en metod som kallas ”double-clutching”. När honan hos exempelvis småsnäppor och mosnäppor lagt en kull om fyra ägg, överlåter hon ruvningen åt hannen, varpå hon parar sig på nytt och lägger en ny kull som hon själv ruvar. I de fallen blir ansträngningen dubbel – och det är då rakt ingen semester som väntar ännu på ett bra tag.

Hos andra arter vadare är det dessutom honorna som blir lämnade helt ensamma med ruvning och ansvar för ungarna. Det gäller hos morkullan såväl som hos de arenaspelande arterna dubbelbeckasin och brushane. Även hos tuvsnäppan inskränker sig hannens omsorg om det kommande släktet till att de nya individerna helst ska bära hans gener. Därför omger sig spelande tuvsnäppehannar med små harem av honor.

Det behövs nog en annan förklaring (än stor ansträngning på grund av stora ägg) till att det hos vadare är så vanligt med ”ombytta roller”. Hos några arter är det ju dessutom så att honorna bär den vackraste dräkten och även är de som står för spel och inviter. Det gäller hos simsnäpporna, men också hos fjällpiparen och ett antal andra arter runt om i världen (bland annat rallbeckasinerna).

En skogssnäppehona tillbringar bara några få veckor varje år i Sverige. Resten av året befinner hon sig på flyttning eller i vinterkvarteret, som för våra skogssnäppor finns i tropiska Afrika. Man kan ju fråga sig varför hon (och hennes hanne) över huvud taget gör sig besväret att flytta den långa och farofyllda vägen från en ångande, rik våtmark i Kongo till en skogsgöl i Sverige? Svaret står nog att finna i såväl födotillgång som i tillgången på säkra boplatser.

Den korta men intensiva sommaren i norr är överflödande rik på liv. Det kryper och krälar av mygglarver, harkrankslarver och mycket annat liv snart sagt överallt. Dessutom är det förhållandevis gott om undanskymda och skyddade platser där fåglarna kan gömma sitt bo och betydligt färre predatorer (rovdjur) och parasiter än i tropikerna. Den kombinationen gör det värt för skogssnäppan att flyga fram och tillbaka mellan Kongo och Sverige varje år – även om det bara blir en mycket kort visit hos oss.

#birdlifesverige