BirdLife International är världens största medlemsbaserade naturvårdsorganisation med nationella partners i 120 länder. En av dessa är vi. Med andra ord är Sveriges Ornitologiska Förening alltså BirdLife i Sverige.
En av de riktigt stora fördelarna med BirdLife internationals partnerskap är att denna världsomspännande organisation byggs underifrån och vilar på nationella ornitologiska föreningar eller naturvårdsorganisationer. Detta innebär bland annat att det snart sagt alltid går att få aktuell och detaljerad information – även om enskilda arter. Just nu pågår ett arbete för att få stopp på jakten på övervintrande sparvar i Kina, och som ett led i arbetet har man vänt sig till BirdLife-partners runt om i Europa och Asien för att få bättre grepp om utvecklingen för de två arter som anses vara mest drabbade, gyllensparv och videsparv. För att, om inte annat, ge en bild av vad vårt dagliga arbete inom BirdLife i Sverige kan bestå av, redovisar vi vårt svar.
Gyllensparven har påträffats total 34 gånger i Sverige. Men bakom denna summa gömmer sig det faktum att den såg ut att vara på väg att etablera sig som häckfågel i de nordöstra delarna av landet under 1900-talets avslutande årtionden.
Det första fyndet i Sverige var en sjungande hanne i Lappland i juni 1957. Då hade arten ganska nyligen invandrat till norra Finland och häckade med en mindre population nära Oulo, ca 120 km från den svenska gränsen. Fram till mitten av 1990-talet sågs gyllensparven ganska regelbundet i Sverige, varav ett tiotal fynd gjordes under häckningstid i de norra delarna av landet.
De senaste 20 åren har emellertid endast två fynd gjorts, en ad. hanne i juni 2001 och en ungfågel i augusti 2012, båda i södra delarna av landet. Samtidigt har arten minskat i Finland för att helt försvinna som häckfågel under början av 2000-talet.
Videsparven invandrade till Fennoskandien österifrån under 1800-talet, först till Finland och senare även till Sverige. Det första fyndet i Sverige gjordes 1821, men det var först i slutet av samma sekel som arten började bli någorlunda talrik i de nordöstra delarna av landet. Därefter spred den sig stadigt söderut för att under den svenska atlasinventeringen 1974–84 förekomma i två tredjedelar av landet, ned till norra Värmland och nordligaste Uppland. Till de södra delarna av detta utbredningsområde nådde videsparven först under 1960-talet.
Därefter planade expansionen ut och mot slutet av 1900-talet började den vändas i en tillbakagång. År 2014 hade den försvunnit från de södra delarna av det tidigare utbredningsområdet, och beståndet hade även glesats ut längre norrut. Det totala beståndet uppskattades 2008 till 40 000 par, men torde ha uppgått till minst det dubbla under senare delen av 1900-talet. Idag kan det ha skett ytterligare en halvering (beräknat utifrån de årliga inventeringar som görs i landet).
(AW)
Videsparvens svenska bestånd har sannolikt mer än halverats under de senaste årtiondena. Foto: Lars Petersson
