Det påtalas ofta att effekter sällan kan utläsas av kontrollprogram som upprättas efter etablering av vindkraft. Det kan bl.a. bero på naturliga variationer i de (fågel-)bestånd som undersöks samt att synbara förändringar ibland uppstår med avsevärd fördröjning – eller så klart att vindkraftverken inte utgör någon påverkan.
Nu finns emellertid ett intressant exempel från Stor-Rotlidens vindkraftpark i Åsele kommun, Västerbottens län. Granholmsmyran, en myr som tidigare hyste ett vadarsamhälle, saknar mindre än tio år efter etableringen helt häckande vadarfåglar.
Vid basinventeringen 2009 räknades 11 ljungpipare, 4 grönbenor, 6 gluttsnäppor, 2 skogssnäppor samt enstaka exemplar av rödbena och storspov. Ett halvt decennium senare, 2014, hade vadarsamhället minskat till 4 grönbenor, 2 ljungpipare, 1 skogssnäppa samt 1 småspov. Ytterligare två år senare stod alltså inte en enda vadare att finna vid inventeringen.
Detta är givetvis en dramatisk utveckling och även om det inte är vetenskapligt belagt att vindkraftparken är det som har orsakat vadarnas försvinnande så finns det ingen annan uppenbar förklaring.
Det kan i sammanhanget nämnas att det 2016 publicerades ännu en undersökning som påvisade vadares känslighet för vindkraftsetablering. I den brittiska studien minskade antalet häckande ljungpipare med 79 % i anslutning till en vindkraftpark och undanträngningseffekterna var tydliga upp till 400 meter från verken (Sansom et al. 2016. Negative impact of wind energy development on a breeding shorebird assessed with a BACI study design. IBIS 158: 541–555).
Tättingar förefaller mindre känsliga för vindkraftverk än exempelvis vadare. Medan inga vadare längre häckar på Granholmsmyran finns fortfarande flera par av gulärla kvar.
