Varför rösta i EU-valet?
Vid en ansenlig ålder av 20 år fick jag den demokratiska möjligheten att rösta om Sveriges medlemskap i EU. Det kändes inte som en central fråga för mig som ung biolog, då jag trodde att EU mest handlade om samsyn och utveckling som syftade till starkare demokrati, ekonomi och fred. Även om dessa är viktiga aspekter av samarbetet så har det med tiden blivit allt tydligare att EU – i alla fall för mig – i första hand har blivit en garant för att begränsa förstörelsen och exploateringen av svensk natur. Utan EU:s naturvårdslagstiftning, däribland fågeldirektivet, skulle egoistiska/ekonomiska intressen ha tillåtits förstöra ännu mer av våra höga naturvärden än vad som idag är fallet.
Sverige har tills för inte så länge sedan lyckats upprätthålla en ganska god miljöprofil, uppbackad bland annat av att vi har en relativt god miljöövervakning och att våra myndigheter med naturvårdsuppdrag (länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket…) i mer eller mindre stor utsträckning har följt gällande direktiv. På senare tid har emellertid de politiska ambitionerna på miljöområdet successivt försvagats, anslagen för naturvård har minskat och möjligheterna att bibehålla samt uppfylla gällande lagstiftning likaså.
Från tidigare ambition att framstå som ”världsledande” på miljö- och klimatområdet har Sverige sjunkit som en sten i anseende och uppfattas nu som en av EU:s största ”bromsklossar” för ett konstruktivt och progressivt miljöarbete. Som talande exempel kan nämnas att det i slutet av mars var tänkt att restaureringsförordningen – ett av Europas hittills absolut viktigaste lagförslag – skulle godkännas slutgiltigt vid EU:s ministerråd. Normalt sett brukar den omröstningen vara en ren formalitet efter att parlamentet har röstat i förslagets favör, men den här gången valde regeringsföreträdare från Ungern, Sverige, Finland, Polen, Italien, Österrike, Belgien och Nederländerna att gå emot unionsdemokratiskt fattade beslut för att gynna egna agendor.
Sverige har i detta fall lierat sig med Ungern, som tämligen unisont har kritiserats för att inte följa EU-direktiv gällande demokratiska rättigheter. Det kan i det sammanhanget vara relevant att påtala att den svenska regeringen alldeles nyligen har uppdragit en utredning att ”se över” möjligheterna för miljöorganisationer att överklaga beslut som riskerar att skada skogar med höga naturvärden. Denna rättighet att ”föra naturens talan” framgår mycket tydligt av den EU-lagstiftning som benämns Århuskonventionen, vilken regeringen å skogsindustrins vägnar gärna skulle vilja kringgå. Även i demokratifrågor utmärker sig vårt land alltså alltmer i negativ bemärkelse.
En avgörande orsak till att många svenska politiker ”hamnat snett” förefaller vara att de – med starkt bistånd av skogsindustrin – krampaktigt håller fast vid chimären att det svenska skogsbruket är hållbart. Skogsindustrin har nämligen framgångsrikt lyckats sälja in skogsprodukter som vägen till klimatneutralitet, trots att den största andelen skogsråvara omsätts till kortlivade produkter eller eldas upp direkt och därmed bidrar på liknande sätt som olja till klimatförändringarna. Men ett skogsbruk som kontinuerligt avverkar de naturskogar med höga naturvärden som såväl EU som Sveriges riksdag har konstaterat måste bevaras för framtiden, och som lämnar efter sig ett alltmer fragmenterat skogslandskap som utarmas på biologisk mångfald, kan aldrig definieras som hållbart. Kring detta måste det anses råda vetenskaplig samsyn. Problemet är att allt färre människor, inklusive politiker, lyssnar på vetenskapliga fakta.
Ett annat tydligt exempel på hur Sverige söker att kringgå EU:s lagstiftning som syftar till att skydda natur och klimat från allvarliga skador är implementeringen av förnybartdirektivet (Renewable Energy Directive III). I det sammanhanget kämpar Sverige hårt för att klassas som ett så kallat A-land, vilket är förbehållet de ”lågriskländer” där skyddsvärda skogar i dagsläget inte uppenbart avverkas för att eldas upp. Då detta definitivt pågår i Sverige förtjänar vi alltså inte en sådan ”mildare” behandling/granskning, vilket såväl regeringen som skogsindustrin säkerligen är medveten om men gör sitt bästa för att mörklägga.
Säkerligen är det av samma anledning som regeringen hittat på en alldeles egen och ovetenskaplig definition av ”gammelskogar”, i syfte att det inte ska klassas som olagligt att avverka de naturskogar som vi egentligen är skyldiga att avsätta för bevarande. Samma resonemang förefaller också vara huvudorsaken till varför Sverige motsätter sig en EU-lagstiftning som kräver att EU:s skogar med höga naturvärden kartläggs (den föreslagna Forest Monitoring Law).
Den svåraste uppgiften för oss som vill se en ljus framtid för Europas natur och de generationer som kommer att behöva leva i och av den i framtiden, är att nå förbi den framträdande egoistiska sidan av vad människor bryr sig om. Att döma av hur våra folkvalda politiker resonerar för att behålla sina uppdrag, så är det för majoriteten av befolkningen viktigare att en biltankning kostar 50 kr mindre än att våra barn och barnbarn drabbas mindre av översvämningar, stormar och missväxt på grund av torka. En logisk förklaring till denna uppenbara kortsiktighet är att evolutionen har favoriserat hjärnor som fokuserar på vad vi uppfattar som akuta hot, även om senare följdeffekter är mycket allvarligare. Vi kan kanske bara hoppas att vi så småningom kan få tillräckligt många svenskar och européer att ändra sitt perspektiv till förmån för mänsklighetens framtid.
Det är nämligen essensen av vad till exempel restaureringsförordningen handlar om. Den enkla orsaken till att EU-kommissionen har lagt fram en rad nya lagförslag är insikten om att Europas framtid är hotad, om vi inte gör något drastiskt – och det tämligen omgående – för att förhindra den pågående förstörelsen av våra ekosystem som våra levnadsvanor och konsumtion har lett fram till. Även på den här punkten är vetenskapen klar och tydlig. Det kommer inte att räcka med att vi bromsar den negativa utvecklingen, vi måste även se till att vända den genom att bland annat återskapa (restaurera) natur. I annat fall väntar en alltmer dyster framtid, som inte bara kommer göra livet svårare för jord- och skogsbrukare, utan även riskerar att öka de politiska spänningarna mellan länder, vilket skapar oro och instabilitet för hela ekonomier och samhällen.
För den som vill undvika att svensk och europeisk natur för en alltmer tynande tillvaro, vilket på sikt leder till att nödvändiga ekosystemtjänster som livsmedelsförsörjning och klimatbalansering försvagas, borde det vara en självklarhet att i det kommande EU-valet rösta på någon av de kandidater som förespråkar ”den gröna given” och bibehållande/återskapande av europeisk natur och minskad klimatpåverkan. Förespråkare för dessa värden motverkar samtidigt de populistiska och nationalistiska krafter som söker splittra EU och ifrågasätter dess grundläggande syfte om att hålla krig borta från Europa. Med den pågående katastrofen i Ukraina borde detta vara mer självklart än någonsin tidigare under efterkrigstiden.
Vår förhoppning är att DU vill bidra till vår vision om en ljus framtid för natur, fåglar och människor genom att sprida kunskap och hopp om hur vi kan göra det tillsammans. Det allra enklaste du kan göra för att säkra en framtid med rent vatten, hälsosam luft, vacker natur som är tillgänglig för ett aktivt friluftsliv och fungerande ekosystem som kan livnära mänskligheten är att rösta i EU-valet den 9 juni.
Daniel Bengtsson
