Visa fåglarna hänsyn under häckningstiden
Unden de senaste dagarna har det hettat till gällande fåglar på debattsidan på Svenska Dagbladet. Det började med en artikel från Skogsstyrelsens generaldirektör som skarpt kritiserade den svenska artskyddsförordningen. BirdLife Sveriges fågelskyddsansvarig Daniel Bengtsson svarade i debatten i Svenska Dagbladet och nedan kan du läsa en längre version av hans debattartikel.
Skogsstyrelsen gick i förra veckan ut med ett pressmeddelande där myndighetens tolkning av den senaste tidens domar från mark- och miljödomstolar, Mark- och miljööverdomstolen samt EU-domstolen klargjordes. Innebörden har uppfattats som att hänsyn vid exploatering – i detta fall skogsbruk – ska tas till varje individ av alla fågelarter. BirdLife Sverige menar att Skogsstyrelsen övertolkar (och därmed förvrider) hänsynskraven, vilket lett till missuppfattningar som späder på den redan besvärliga konfliktsituationer där såväl markägare som biologisk mångfald riskerar att drabbas.
Naturvårdsdirektivens syften är att bibehålla (och återupprätta) livskraftiga populationer. I de förenade målen C-473/19 och C-474/19 Skydda skogen påpekar EU-domstolen tydligt Sveriges brister när det gäller att implementera naturvårdsdirektiven i en nationell lagstiftning som resulterar i ett förebyggande och hållbart skogsbruk som är förenligt med bevarandekraven i direktiven: ”Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida skogsbruksåtgärder, såsom dem som är aktuella i de nationella målen, grundar sig på en förebyggande strategi som tar i beaktande behovet att bevara de berörda arterna och huruvida åtgärderna planerats och kommer att utföras på ett sätt som inte åsidosätter förbuden i artikel 12.1 a–c i livsmiljödirektivet, med hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag i enlighet med vad som framgår av artikel 2.3 i samma direktiv.”
Såväl EU-domstolen som nationella domstolar har tydligt framhållit vikten av att bibehålla ”kontinuerlig ekologisk funktionalitet” för berörda arter. Därom nämns emellertid ingenting i Skogsstyrelsens utspel, vilket gjort att den efterföljande debatten nästan enbart kommit att handla om det orimliga scenario som målats upp, nämligen att lagstiftningen kräver att all exploatering ska stoppas så fort en fågelindivid riskerar att påverkas. Men stämmer det överens med verkligheten? -Naturligtvis inte!
BirdLife Sverige anser det vara fullt rimligt att hänsyn tas till fåglar på individnivå i sådan mån att skogsbruk i möjligaste mån bedrivs utanför fåglarnas häckningsperiod. Med god planering förefaller det oerhört märkligt att skogsindustrin inte skulle kunna planera för en ojämn men förutsägbar leveranshastighet från skogen. En sådan generell regel faller helt inom ramen för vad EU-domstolen och sedermera svenska domstolar menar med ”en förebyggande strategi som tar i beaktande behovet att bevara de berörda arterna och huruvida åtgärderna planerats och kommer att utföras på ett sätt som inte åsidosätter förbuden”.
Generella regler som innebär att det svenska skogsbruket verkligen skulle bli hållbart ur biologiskt perspektiv är också den absolut enklaste vägen för att även markägare ska uppfatta kunskapskravet som rimligt. Om metoderna för avverkning inte ödelägger ekosystem (som trakthyggesbruket i många fall gör för flera hundra år framåt), utan istället visar sådan hänsyn att de flesta organismer kan fortleva i livskraftiga bestånd, så blir det ju bara de allra mest hotade och skyddsvärda arterna som behöver inventeras inför en avverkningsanmälan. Den ”bördan” måste givetvis staten och markägaransvaret kunna lösa gemensamt. Intressant – och uppenbart motstridigt – i sammanhanget är att skogsindustrin framgångsrikt lobbat för att lägga ner nyckelbiotopsinventeringarna men nu kräver att staten ska ansvara för att uppfylla kunskapskravet (det vill säga kartlägga var viktiga naturvärden finns).
I en av domarna som Skogsstyrelsen grundar sin ”nyordning” på motsägs Skogsstyrelsens tolkning väldigt tydligt. Domstolen slår fast att ”generell bedömning av området och berörda arters habitatkrav, kan ge tillräcklig säkerhet i fråga om förutsättningarna för bibehållen kontinuerlig ekologisk funktionalitet när det gäller vanliga arter, med mindre specifika livsmiljökrav och vars livsmiljöer generellt inte hotas av skogsbruksåtgärder…” Hur kan Skogsstyrelsen tolka det som att domstolen kräver kunskap om varje enskild fågelindivid?!
Verktygen för ett hållbart skogsbruk finns redan idag i form av vägledningar för prioriterade fågelarter, men eftersom det uppenbarligen inte är tillräckligt med frivillighet för att vi ska leva upp till de krav som ställs från såväl naturvårdsdirektiven som av riksdagsbeslut (och inte minst av den planet som vi håller på att utarma), så måste lagstiftningen och rättspraxis skärpas. Det är det som EU-domstolen och det svenska domstolsväsendet tydliggjort på sistone.
Svaret från skogsindustrin är – inte helt oväntat – att vi måste ändra den svenska lagstiftningen (på liknande sätt som cementindustrin försökte kringgå lagstiftningen när Cementa inte kunde uppfylla miljölagstiftningen förra året).
”Problemet” med den inställningen är att naturvårdsdirektiven är en garant för att medlemsstaterna i EU inte ska kunna begå övergrepp på naturen och således kommer det även framöver att krävas en lagstiftning som överensstämmer med naturvårdsdirektiven i sådan mån att kontinuerlig ekologisk funktionalitet bibehålls i vårt skogsbrukslandskap.
Det är intressant att företrädare för svenskt skogsbruk på DN Debatt (17 februari) nämner att en sådan ”överimplementering” som Skogsstyrelsen föreslår skulle kunna slå mot allemansrätten och orienteringstävlingar. Det finns nämligen sedan länge (efter krav från främst markägare och jägare) regler om att orienteringstävlingar inte arrangeras under föryngringsperioden för fåglar och annat vilt, eftersom de då riskerar att utsättas för allvarlig störning. I Naturvårdsverkets Allmänna Råd för orientering och andra friluftsarrangemang stipuleras att ”Under vårdatumperioden bör i princip inget annat än mindre, begränsade friluftsarrangemang genomföras… När det gäller orienteringsidrotten innebär detta att inga öppna arrangemang sanktioneras under vårdatumperioden.” Innebörden av detta är att orienterare inte får störa fåglarna så att deras häckningar spolieras, men skogsindustrin får skövla hela livsmiljöer under samma period. Var finns rimligheten i detta?
Vad skogsindustrin med flera nu hoppas få ut genom att kräva en ”uppdelning av direktiven” är att skogsbruket inte ska behöva ta hänsyn till fåglarnas livsmiljöer, eftersom formuleringarna kring livsmiljöer uppfattas som svagare i fågeldirektivet jämfört med livsmiljödirektivet. Av artikel 4.4 fågeldirektivet framgår emellertid med önskvärd tydlighet att fåglarnas skydd också omfattar deras livsmiljöer och såväl EU-kommissionen som EU-domstolen har vid upprepade tillfällen klargjort att direktiven ska tolkas likvärdigt (konformt). Vad är annars skyddet för fåglarna värt om de inte har kvar sina livsmiljöer? Återigen, det handlar om ekologisk funktionalitet och livskraftiga populationer.
Skogsindustrin framför återigen krav på att staten är skyldig att ersätta markägare så fort artskyddet innebär att skogsbruket måste visa större hänsyn än om det inte förekommit några skyddsvärda arter på platsen. Är detta verkligen rimligt?
Borde inte skogsbranschen själv kunna bidra med åtminstone någon liten del för att bevara den biologiska mångfald som drabbas av att industrin tjänar pengar på att exploatera den gemensamma resurs för samhället och mänskligheten som skogen utgör?
Från naturvårdens sida har vi föreslagit en ”fondlösning” med innebörden att en liten del av ekonomiskt överskott från de markägare som inte behöver ta så stor hänsyn till naturvärden (eftersom deras mark redan förlorat mycket av de ursprungliga värdena) enkelt kan täcka ”kostnaderna” för de markägare som behöver undanta större arealer skog från avverkning. På det sättet kunde de så avgörande ekonomiska incitamenten skapas för att varje markägare verkligen skulle värdera biologisk mångfald och därmed bidra till att uppfylla miljömålen. Skogsindustrin har emellertid konsekvent ställt sig totalt kallsinnig till sådana förslag, senast inom ramen för Artskyddsutredningen.
För att knyta ihop säcken så handlar det nu alltså inte om en överimplementering av naturvårdsdirektiven utan en övertolkning av det skärpta kunskapskravet som svenska domstolar i vägledande beslut har ålagt Skogsstyrelsen att implementera genom att kräva trovärdiga underlag som gör det möjligt att bedöma miljökonsekvenserna inför skogsavverkning. Hur kan det anses vara orimligt? Skogsindustrin verkar anse att om vi blundar för vilka arter som finns och vilken påverkan som skogsavverkningen innebär, så är det inga problem. Naturvårdsdirektiven, EU-domstolen, vårt sunda förnuft och en rimlig hänsyn till naturen säger något annat.
Självklart måste vi skilja på vilken hänsyn som krävs för olika arter. Att bibehålla den kontinuerliga ekologiska funktionaliteten för talgoxe och bofink är betydligt lättare än att göra det för exempelvis tjäder, kungsörn eller den starkt minskande talltitan. Därför finns det vägledningar för skogsbruksåtgärder i tjäderbiotoper, i närheten av kungsörnsbon och i skogar där talltitan trivs. Dessa måste följas, och då kan det handla om hänsyn till enskilda spelplatser, revir och bon. Om skogsbruket verkligen skulle visa den hänsyn som lagen kräver för dessa och andra mer ”krävande” arter, så bibehålls den kontinuerliga ekologiska funktionen för alla de vanligare arterna på samma gång. Svårare än så är det inte!
Swisha en gåva till fågelskyddet!
Betala in valfritt belopp till:
123 – 900 56 53
När du swishar till en organisation med ett 90-konto så visas en röd sida med ett hjärta i appen som bekräftelse på din gåva. Stort tack!
