Nu är det dags för den svartvita flugsnapparen att återvända från sitt vinterkvarter i västra Afrika. Men kommer den att över huvud taget återvända? Frågan känns befogad i alla fall i sydvästra Sverige, liksom för övrigt i Danmark. Enligt en deltidsrapport från den tredje danska atlasinventeringen ser arten utan att ha minskat med två tredjedelar sedan slutet av 1990-talet. Ett mångårigt holkprojekt i Halland talar samma språk.
Den tredje danska atlasinventeringen har nått drygt halvvägs. Den startade 2014 och ska pågå till 2017. I en deltidsrapport som presenteras i senaste numret av Fugle og natur visas att svartvit flugsnappare hittills enbart påträffats i 225 rutor. Det kan jämföras med 731 rutor under Atlas I (1971–74) och 840 rutor under Atlas II (1993–96).
Nu är som sagt atlasprojektet inte avslutat ännu, men delresultatet oroar ändå Dansk Ornitologisk Forening. Täckningen under de första två åren är så pass stor att det borde vara betydligt fler rutor med svartvit flugsnappare. Därtill visar den danska fågelövervakningen, som bygger på punktrutter, en nedgång för svartvit flugsnappare med 40 procent i landet jämfört med 1980-talet.
En mångårig holkstudie i Halland pekar på en lika drastisk nedgång. På gården Björkelund i Halmstads kommun har det sedan början av 1960-talet funnits runt 220 holkar. Efter hand som gamla holkar gått sönder har de ersatts med nya, men det totala antalet har legat på ungefär samma nivå varje år. Under 1970- och 1980-talen pendlade antalet flugsnapparpar mellan 60 och drygt 100 med ett genomsnitt på 78 häckningar per år. Toppåren 1980 och 1990 noterades 105 respektive 107 häckningar.
En nedgång kunde skönjas redan under 1990-talet, och de senaste åren har antalet häckningar av svartvit flugsnappare legat på mellan 30 och 40 per år. Det är med andra ord ett mönster som är mycket likt det danska.
Någon motsvarande nedgång finns emellertid inte i svensk Fågeltaxerings material. Standardrutterna, som är jämnt spridda över landet, antyder snarare en ökning sedan slutet av 1990-talet med en nedgång först de senaste två åren. Punktrutterna, med en koncentration till södra Sverige, visar däremot en ganska stadig minskning de senaste 15 åren.
Vad som orsakar artens tillbakagång i sydvästra Skandinavien är inte klarlagt. I artikeln i Fugle og natur antas att det handlar om en indirekt effekt av en alltmer omfattande fågelmatning. Denna gynnar mesarna som får högre överlevnad och lägger beslag på allt fler lämpliga bohål, vilket innebär att flugsnapparna missgynnas. Det finns också spekulationer om att flugsnapparna kommit i otakt med den viktigaste födoresursen till ungarna, olika småfjärilslarver. Dessa har numera sin topp tidigare än förut, medan flugsnapparna inte tidigarelagt sin häckning i motsvarande grad. Det skulle alltså finnas mindre mat tillgänglig när ungarna behöver som mest.
(AW)
