Vi är otroligt fascinerade över flyttfåglars förmåga att hitta rätt över mycket långa avstånd. När frågan ställs om hur exempelvis en årsunge av lövsångare ensam kan hitta från födelseplatsen hos oss till vinterkvarteret i södra Afrika, svarar vi som ornitologer att förmågan är ”nedärvd”. Nu har amerikanska forskare lokaliserat ett kluster av omkring 60 gener som styr det mesta som har med flyttningen att göra. Detta kluster verkar fungera som en genetisk ”karta”.
Under de senaste årtiondena har flyttfågelforskare skaffat sig en bra bild av hur fåglar navigerar under sina långa flyttningsresor. Med hjälp av främst jordens magnetfält, stjärnhimlen, solens position och detaljerade minnesbilder hittar fåglarna mellan häckningsplatser och vinterkvarter. Forskningsresultaten visar också att ju fler gånger en fågel gjort en resa, desto effektivare genomförs den.
Men även ungfåglar har alltså kapaciteten att hitta rätt, och forskare har länge misstänkt att det finns en genetisk komponent, dvs. att orienteringsförmågan är kopplad till vissa speciella gener. I en studie som nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Current Biology har forskare från University of British Columbia i Kanada studerat och jämfört två skilda populationer av beigekindad skogstrast. De båda populationerna häckar i olika delar av Nordamerika och flyttar också till olika vinterkvarter i Central- och Sydamerika. Det innebär att de sällan har kontakt med varandra, liksom att parbildning över populationsgränserna är ovanligt.
När parbildning ändå sker mellan individer från de båda populationerna, har det visat sig att avkomman inte följer någon av föräldrafåglarnas flyttningsrutter utan väljer en rutt som ligger mitt emellan föräldrarnas.
Genom att jämföra generna hos individer från de båda populationerna och ”hybrider” mellan de båda, lyckades forskarna isolera en grupp med cirka 60 gener som verkar ha avgörande betydelse. Denna upptäckt är intressant i sig, men det visade sig också att hybridernas flyttningsväg var betydligt sämre än föräldrafåglarnas. Hybridernas resa gick genom öknar, över berg och annan ogästvänlig terräng, vilket innebar mycket större risker än de båda ursprungliga resvägarna och därmed minskade möjligheter att överleva flyttningen.
Detta förklarar också varför de båda populationerna har kunnat bibehålla sina genetiska särdrag: De hybrider som kläcks i naturen har helt enkelt betydligt sämre förutsättningar att klara flyttningen än ungar som kläcks inom de båda populationerna.
De båda populationerna av beigekindad skogstrast tillhör fortfarande samma art, men om dessa fortsätter att häcka utan kontakt med varandra, kommer små mutationer inom respektive population på lång sikt att leda till att de blir så skilda åt att de kan betraktas som två olika arter (om än systerarter).
(AW)
Källa: https://www.cell.com/current-biology/abstract/S0960-9822(16)30654-6
