Vi använder cookies på den här webbplatsen. Vissa behövs för att sidan ska fungera korrekt (funktionella). Andra för att analysera hur vår webbplats används (statistik & marknadsföring). Läs mer om cookies här.
Hur fungerar våtmarker
Vad krävs för att en våtmark skall fungera?
Här listas tips på vad som krävs för att en igenvuxen och torrlagd våtmark/slättsjö skall förvandlas till en våtmark med ett fungerande ekosystem. Forskningen har visat att följande faktorer är av stor betydelse för att biodiversiteten i våtmarkerna:
- Våtmarken skall vara långgrund med ett medeldjup mindre än 1,5 m.
- Våtmarken skall till större delen vara öppen och solbelyst vilket ger snabbare uppvärmning av vattenmassan och bättre syresättning genom att vinden ger en omrörning. Stränderna bör även vara fria från buskar och slyvegetation.
- Strandängarna hävdas regelbundet genom slåtter eller bete.
- Vattnet som rinner till skall vara näringsrikt (för växter lättupptaglig näring).
- Orenat avloppsvatten får ej tillföras sjön i större omfattning. Dock kan många våtmarker utnyttjas som “reningsverk” för närsaltrikt vatten under förutsättning att de sköts på rätt sätt.
- Vattnet får inte ha för lågt pH-värde (neutralt till svagt basiskt är lämpligast). Denna faktor tillsammans med kravet på näringsrikt vatten gör att det framför allt är de kalkbuffrade slättsjöarna i Uppland, Närke, Östergötland, Västergötland och Skånes slättbygder som har potentialen att bli bra “fågelsjöar”
- Vattnet bör utsättas för naturlig omrörning ett par gånger om året. Syrebrist kan förekomma under vintertid, men det behöver inte vara en nackdel ur fågelsynpunkt.
- Helofytvegetationen (t ex bladvass, kaveldun, tuvtåtel och säv) får inte vara alltför dominerande. Mer än 70% täckningsgrad av dessa gör att sjön på sikt oåterkalleligt växer igen helt om inget ingrepp görs.
- Vattenståndet måste vara fluktuerande med årliga högvattentoppar under vår och höst, men även viss variation mellan åren. Detta är den viktigaste faktorn som också starkt påverkar vilken vegetation som gynnas och hur sjön utvecklas. Det är framför allt dikningar som under det senaste seklet har förstört de flesta “levande våtmarker”.
- Undersökningar i bl a Skåne, Närke och Östergötland har visat att karpfiskar som mört, ruda, sarv och sutare inte får dominera fiskfaunan. Om karpfiskarna dominerar medför det att vattnet grumlas och att vissa alger (blågröna alger, grönalger) dominerar över eller slår ut viktiga undervattensväxter och kransalger.
- Det bästa förhållandena vad gäller biologisk mångfald är sjöar med en hög andel (mer än 30% av fiskbiomassan) rovfiskar (gädda, större abborrar, gös) eller där hela eller delar av våtmarken är helt fria från karpfiskar. Förekomst av småspigg och god förkomst av groddjuret “mindre vattenödla” brukar vara en bra indikator på hög biologisk mångfald i slättsjömiljöer.
Våtmarkernas roll som naturliga närsaltfällor
Under det senaste decenniet har insikten om våtmarkernas betydelse som naturliga “reningsverk” för kväve och fosfor gjort att en omvärdering skett av våtmarker i hela landet. Forskningen har visat att stora bottenområden i Östersjön och utmed västkusten är döende p g a övergödningen. Under de senaste 25 åren har fosforreningssteg byggts till många avloppsreningsverk. Kvävet i avloppsvattnet har man inte uppmärksammat förrän på senare tid. Att bygga ut kvävereningssteg i alla reningsverk skulle kosta åtskilliga miljarder. Lägg därtill att stora mängder kväve årligen tillförs våra vattendrag från luftföroreningar och jord- och skogsbrukets markgödsling. Eftersom större delen av alla våtmarker i syd och mellansveriges odlingsbygd dikats ut finns det inte längre några naturliga reningsfilter. Det är också i dessa bygder som tillförseln av närsalter är som störst.
I pilotprojekt som gjorts i bl a Halland och Skåne har man kunnat konstatera att restaurerade våtmarker fungerar utmärkt som kvävefällor. De har många fördelar framför utbyggnad av reningsverk. Dels tar de inte enbart hand om kväve i avloppsvattnet utan också från andra källor. Dessutom är de åtskilligt billigare att anlägga. Erfarenheter visar att det kostar mellan 4 och 65 kr per kilo kväve jämfört med mellan 20 och 310 kr att anlägga ett kvävereningssteg i ett reningsverk. På köpet får man ett vackrare landskap och en bättre miljö för vattenväxter, fåglar och allehanda småkryp. Därför ter det sig naturligt att man i många kommuner nu satsar intensivt på restaureringar samt anläggande av nya våtmarker. Fler sjöar och våtmarker ger förbättrad kväverening.
I tidskriften Ambio nr 6/94 beskrivs en rad forskningsprojekt där man har studerat våtmarker som kvävefällor. Den forskning som publiceras är utförd inom ramen för Naturvårdsverkets forskningsprogram “Våtmarker och sjöar som kvävefällor”. Bland annat konstateras där att om 10% av avvattningsområdet för ett vattendrag utgörs av våtmarker, försvinner 63% av allt kväve innan det når havet jämfört med 2% om det endast finns 0,1% våtmarker. Detta avsnitt är överkurs och kan hoppas över.
De viktigaste mekanismerna som bidrar till borttagning (retention) av kväve är:
- sedimentation
- upptagning av vegetationen
- denitrifikation, genom bakteriell nedbrytning av nitrit och nitratkväve via kväveoxid N2O till kvävgas (N2) som avges till atmosfären. Detta är den viktigaste mekanismen och svarar för över 50% av kväveretentionen i våtmarker och sjöar.
- hur stor den totala kväveretentionen blir avgörs av följande faktorer:
- vattnets uppehållstid i våtmarken. Ju längre uppehållstiden är, desto mera kväve avlägsnas.
- koncentrationen av kväveföreningar i vatten. En högre koncentration gör att kvantitativt större del av kvävet avlägsnas. Av denna anledning är våtmarker som ligger närmare källan bättre kvävefällor än de som ligger närmare kusten.
- vegetationens sammansättning och utbredning: Ju större variation och mer submersvegetation desto bättre kväverening.
- kanteffekten: Ju större yta som utnyttjas ger bättre retention. Detta innebär att en långgrund strand ger bättre retention än en brant stupande strandzon.
- tidpunkten på året och rådande vattentemperatur.
- förekomsten av en lämplig mix av syrefria respektive syresatta bottnar. De viktigaste kväve-bakterierna är fakultativt anaeroba. Det är därför viktigt att det även finns syrefattiga bottenytor