Våren är på väg att gå över i försommar och det råder en febril aktivitet ute i naturen. Det är lika fantastiskt att uppleva denna tid, år efter år efter år. Det är också nu som vi möter de första fågelungarna för året, och det kan också hända att vi stöter på fågelföräldrar som försvarar sina ungar. Båda företeelserna engagerar, i det ena fallet av omtanke, i det andra snarare av rädsla. Därför kan det finnas anledning att ge några enkla råd.
Fågelungar
Stöter man på en fågelunge, är det lätt att tro att den är övergiven. Men så är nästan aldrig fallet. Även om man inte ser föräldrarna, finns de i regel i närheten och har full uppsikt över ungen. Lämna därför ungen i fred och ta inte hand om den. Det är i regel dessutom mycket svårt att förse en fågelunge med tillräckligt näringsrik föda. Fågelföräldrarna är mycket bättre på att föda upp ungarna än den mest omtänksamma människa.
I många fall blir både fågelungar och däggdjursungar omhändertagna på grund av den utbredda tron att ungar som vidrörts av människor inte längre accepteras av sina föräldrar. Detta är fel, och det gäller inte enbart fåglar (som i regel har dåligt utvecklat luktsinne) utan även däggdjur med mycket bättre luktsinne än vårt.
När det gäller omhändertagande av vilda djur är det också viktigt att veta vad lagar och regler säger. Som privatperson får man inte ta hand om ett skadat djur i mer än 48 timmar. Därefter måste djuret lämnas vidare till någon som har särskilt tillstånd. Sådana anläggningar finns spridda över landet. Sammanfattningsvis: Stöter man på en fågelunge, är första rådet att lämna den i fred (den är i regel inte övergiven). Men om en fågel tas om hand, måste den snabbt lämnas vidare till någon som har tillstånd och som kan sin sak
Arga fågelföräldrar
Från slutet av maj och fram till början av juli får vi som är engagerade i fågelföreningar många samtal från arga eller rädda personer. De har blivit attackerade av fåglar, ofta utan att förstå varför. Det handlar oftast om måsar inne i stadsmiljö, men det kan också vara björktrastar i stadsparken, kattugglor i närmaste skogsdunge eller tärnor på någon ö eller ett skär. Dessa fåglar är inte arga av okynne – de har ett mycket fullgott skäl eftersom de har ägg eller ungar i närheten.
Stöter man på en fågel som attackerar, bör man flytta sig därifrån. Undvik den plats i samhället där fiskmåsarna störtdyker, välj en annan runda genom parken eller i skogen och lämna ön eller skäret där tärnor eller andra fåglar visar sitt missnöje.
När det gäller ugglor kan det också vara på plats med en varning. Rör inte uggleungar även om de ser ut att vara helt ensamma. Ugglemor eller ugglefar finns i närheten och vissa individer drar sig inte för attackera – ibland med allvarliga skador som följd.
En fråga som dyker upp varje år kommer från motionärer som längs sin joggingrunda blir anfallna av fiskmåsar. Dessa måsar attackerar nästan alltid bakifrån, vilket gör det extra svårt att skydda sig.
En joggare hittade av en tillfällighet en bra en lösning. Han hade en keps i form av Kalle Ankas huvud. När han satte kepsen bak och fram, och därmed hade Kalles ögon i nacken, upphörde måsattackerna. Förklaringen är sannolikt att måsarna attackerar bakifrån eftersom de känner sig trygga när de inte själva är iakttagna. Om offret för attacken ser måsen komma, finns ju risken att offret försvarar sig. Nu är det kanske inte alla som vill klä sig i en Kalle Anka-keps. Då kan man istället välja en vanlig vit keps eller mössa och rita två enkla ögon baktill.
Ringmärkta duvor
En annan mycket vanlig anledning till samtal eller e-post under sommarmånaderna är att man fått besök av en ringmärkt duva. Helt naturligt tänker många att den bör rapporteras eftersom den är ringmärkt. Och vad ska man göra med den – duvan i fråga verkar ofta vara både trött och hungrig? Men det är ingen vild fågel det handlar om utan om en brevduva som kommit på avvägar eller helt enkelt inte orkat flyga längre. Ofta dyker dessa fåglar upp i trädgårdar, på balkonger eller på gårdar i samband med brevduvetävlingar.
Vårt råd är att man inte ska ge duvorna mat eller vatten. Erfarenheterna visar nämligen att fågeln i fråga då ofta stannar. Istället ska man låta den vara. Den brukar då ge sig iväg efter ett tag, och förhoppningsvis hittar den hem till sitt duvslag. Ett annat alternativ är försöka ta kontakt med närmaste brevduveförening.
Text: Anders Wirdheim
