Snäckglada är en högt specialiserad rovfågel som huvudsakligen finns i Syd- och Mellanamerika, men med en liten population i Florida samt på Kuba och några andra öar i Karibien. Beståndet i Everglades i Florida är som sagt litet, endast några hundra par, men det har vuxit under senare tid. Detta har faktiskt skett tack vare en invasiv art, en snäcka från Sydamerika. Men nu ser en invasiv växt ut att indirekt kunna bli ett mycket allvarligt hot mot snäckgladan.
Som namnet säger lever snäckgladan av snäckor. Den långa och böjda näbben utgör ett utmärkt verktyg för att pilla ut sniglarna ur sina skal. Men det krävs ganska många sniglar för att föda en snäckglada och ännu fler om den även har ungar att försörja.
Under senare delen av 1900-talet minskade antalet snäckglador i Florida som en följd av att dess vanligaste föda, en inhemsk snäcka, gick kraftigt tillbaka. Det berodde i sin tur på att stora delar av Everglades dikades ut eller exploaterades på annat vis. År 2008 beräknades hela beståndet av snäckglador till 800 individer.
Men när det såg som mörkast ut, kom räddningen från oväntat håll. På grund av att akvarieägare som tröttnat dumpade resterna från sina akvarier i våtmarkerna började en golfbollstor snäcka från Sydamerika sprida sig i området. Denna Apple Snail, som den kallas over there, är mycket tåligare mot både översvämning och uttorkning än snäckgladans ursprungliga föda. Den lägger dessutom fler ägg och lever längre. Beståndet av Apple Snail närmast exploderade och snäckgladan följde efter. År 2014 hade beståndet vuxit till fler än 1700 individer.
Men nu tornar nya mörka moln upp sig. Anledningen är giftiga cyanobakterier (”blågröna alger”) som orsakar svåra hjärnskador hos fåglar. Dessa cyanobakterier har en särskild förkärlek för att växa på vattenväxter av släktet Hydrilla (vattenkransar). Även Hydrilla betraktas som invasiv, och precis som de stora snäckorna har den nått våtmarkerna i Everglades genom att akvarieägare dumpat innehållet i sina akvarier i våtmarkerna.
Cyanobakterierna kan orsaka en hjärnsjukdom hos fåglar kallad Avian vacuolar myelinopathy, AVM. Denna sjukdom är känd sedan 1994, och dess enda fysiska spår är mikroskopiska hjärnskador, synliga hos fåglar först sedan de insjuknat och dött. När våtmarksfåglar som sothöns och änder äter av Hydrilla med påväxt av cyanobakterier, kan de infekteras och utveckla hjärnsjukdomen. Sjuka fåglar blir slöa och förlorar så småningom förmågan att flyga och äta. Deras udda beteende attraherar rovfåglar, och när rovfåglarna äter infekterade vattenfåglar, kan även de utveckla sjukdomen.
Nu har Hydrilla med kraftig påväxt av cyanobakterier påträffats i flera sjöar i Florida. Mest oroande är att sjön Toho visade sig vara omgärdad av Hydrilla med påväxt av cyanobakterier. Sjön har även ett mycket kraftigt bestånd av de invasiva snäckorna och hyser många par snäckglador. Även om snäckgladorna inte äter växterna, kan de via snäckorna, som lever på bland annat Hydrilla, komma i kontakt med sjukdomen.
I ett försök utfodrades kycklingar med snäckor som ätit infekterad Hydrilla. Tre av fem kycklingar visade snabbt symptom som tydde på sjukdomen, och när alla fem senare obducerades, påträffades hos samtliga den typ av mikroskopiska hjärnskador som är karaktäristiska för sjukdomen AVM.
Hittills finns inga kända dödsfall hos snäckglador på grund av AVM. Men för att diagnostisera sjukdomen, måste en död fågel obduceras inom en dag. Sannolikheten att hitta en snäckglada som dött av AVM är mycket liten eftersom fåglarna lever det mesta av sitt liv över våtmarker och troligen faller i vattnet om de dör. Känt är däremot att sjukdomen dödat tusentals vattenfåglar (främst sothöns), liksom nästan 200 örnar och ett mindre antal hökar och ugglor. Det faktum att även en skrikstrandpipare konstaterats ha dött på grund av AVM visar att sjukdomen kan spridas på oväntade vägar.
(AW)
Källa: National Geographic, maj 2016.
