Förslag om nya jakttider
BirdLife Sverige är i grunden inte emot jakt som syftar till att ta tillvara en resurs som naturen erbjuder. Men jakten måste bedrivas med god etik och får inte orsaka stor skada eller allvarlig störning. Spridning av blyhagel i naturen samt häckningar som störs (eller förstörs) under jakt är exempel som gör oss negativa till jakt.
Naturvårdsverket fick 2018 i uppdrag av regeringen att minst vart sjätte år se över de jakttider som regleras i jakttidsförordningen, vilket inte har gjorts sedan år 2000. Sedan dess har flera viltpopulationer ökat eller minskat och flyttningsmönster har ändrats, till följd av bl.a. klimatförändringar och ändrad markanvändning.
Naturvårdsverket avslutade i juni 2020 sin översyn av Sveriges jakttider genom att överlämna ett förslag på nya jakttider till regeringen. Förslaget har nu skickats ut på ny remissrunda t.o.m. den 5 oktober, varefter regeringen avgör vilka slutliga ändringar av jakttiderna som beslutas och när de träder i kraft.
Vi tycker att Naturvårdsverket lagt fram ett i stora delar bra och balanserat förslag, där man tagit hänsyn till en del av våra framförda synpunkter såväl som inspel från EU-kommissionen och AEWA (Avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien) samt den uppdaterade svenska rödlistan. Naturvårdsverket har redovisat sina utgångspunkter och gett utförliga motiveringar till föreslagna förändringar (något vi till viss del saknade i den senaste uppdateringen av rödlistan från ArtDatabanken).
Ett exempel där Naturvårdsverket uppenbarligen tagit till sig av framförd kritik är det tillbakadragna förslaget om återinförande av allmän jakt på enkelbeckasin. I stora delar av södra och mellersta Sverige är denna art på tillbakagång, och enkelbeckasinen kan inte heller anses som försvarbart jaktobjekt vad gäller resursen föda. Dessutom gör dess litenhet och snabba flykt den till ett byte som sannolikt kräver många skott för att fällas. Den angivna motiveringen till varför Naturvårdsverket inte tar förslaget vidare är förväxlingsrisken med dvärg- och dubbelbeckasin, som båda anses särskilt skyddsvärda.
Snatteranden är den enda fågelart som tilldelas ny allmän jakttid, men ”i gengäld” föreslås slopad allmän jakttid för sädgås, kricka, bläsand, alfågel, ejder, småskrake, gråtrut och havstrut. Järpe får heller inte längre jagas i Götaland, där Naturvårdsverket gör bedömningen att ”även om jakt i sig inte är en faktor som påverkar populationsutvecklingen för järpe, bör jakt inte tillåtas på en art som är nära hotad i område med särskilt gles förekomst… Åtgärden vidtas för att minska de kumulativa effekter som tillsammans riskerar att påverka populationen negativt.” Vi hade gärna sett liknande justeringar för orre och tjäder, men dessa får fortsatt jagas i nuvarande omfattning (t.o.m. utökad jakttid för tuppar 1 – 15 februari i större delen av landet).
BirdLife Sverige menar att den tidiga jaktstarten (25 augusti) för ripor är fel, främst eftersom den inbjuder ett stort inflöde av utländska jägare (från bl.a. Norge där jaktstart för ripa är 10 september). Det finns indikationer på att dessa inte är lika hänsynstagande som svenska ripjägare, vilket kanske förklaras av att de upplever att de skördar ”någon annans” resurs. Risken är överhängande att en stor del av de jaktbara riporna skjuts bort på kort tid. Vi anser vidare att ripjakten borde koncentreras till fjälltrakterna där bestånden är starkast. Slutligen borde jakten inte förlängas enligt nuvarande förslag, vilket innebär tillåten jakt på ripor som börjat spela (och alltså påbörjat häckningssäsong).
Många jägare motsätter sig att jakten på ejder slopas och anser det vara motstridigt med att jakten på kråkfågel och trutar reduceras. Jägareförbundet menar att kråkfågel- och trutjakten minskar predationen på ejderungar och att den därigenom gynnar ejderpopulationen. Åtminstone för vissa jägare verkar det dock främst handla om att det är roligt att skjuta kråkfåglar och trutar, ett nöje som förstärks av exempelvis Jaktjournalens ”Rovdjurskampanj” som går ut på att fälla så många poänggivande ”rovdjur” som möjligt. Bästa sättet att vinna tävlingen verkar vara att stationera sig vid en soptipp och skjuta så många trutar och kråkor som möjligt… BirdLife Sverige anser att inskränkningarna i kråkfågel- och trutjakten är motiverade utifrån minskande populationer, samtidigt som vi tycker det är självklart att sluta jaga ejder med tanke på att stammen gått tillbaka kraftigt.
Skyddsjakt på enskilds initiativ
Enligt Naturvårdsverkets förslag införs skyddsjakt på enskilds initiativ för storskarv, sångsvan och trana. Ingen av dessa finns med på EU:s lista över arter som får tilldelas allmän jakttid, varför skyddsjakt är det enda som står till buds för att avhjälpa individer som orsakar allvarlig skada på exempelvis fiskeutrustning eller oskördad gröda. Förslaget innebär alltså att var och en som har jakträtt omedelbart får skjuta (alternativt delegera uppgiften att göra det) storskarvar, sångsvanar eller tranor som bedöms falla inom ramen för skyddsjakt. Hittills har tillstånd från länsstyrelsen krävts för detta.
Storskarv kommer därmed sannolikt att framöver få jagas för att förebygga skada i fredningsområden för fisk samt vid fasta och rörliga fiskeredskap (ej handredskap) och inom ett avstånd av 300 meter från sådana redskap under perioden 1 augusti – 28 (29) februari. Vid fiskodling och utsättningsplatser (inom sju dygn innan och sju dygn efter utsättningstillfälle) samt inom ett avstånd av 300 meter från sådana områden får skyddsjakt bedrivas året runt. Jakten får emellertid inte bedrivas närmare än 300 meter från boplats för skarv, havsörn eller fiskgjuse.
Tranor som uppträder i flock om minst fem individer får jagas vid fält med oskördad gröda (om det behövs för att förebygga skada) under perioderna 1 augusti – 30 september samt 1 april – 30 maj. För sångsvan gäller samma sak 1 oktober – 31 mars.
Skyddsjakt kan leda till ökad avskjutning när tillstånd inte längre måste sökas, eftersom administrationen säkert avskräcker en del markägare. Men uppenbar risk finns också för att skyddsjakt kommer att utövas när motiverande kriterier inte är uppfyllda. Detta gäller kanske främst storskarven, som i vissa läger har oförtjänt dåligt rykte. I dagsläget saknas ett system för hur skyddsjakt på enskilds initiativ ska rapporteras och därmed riskerar effekterna att bli omöjliga att utvärdera.
Bly
I en konsekvensanalys av föreslagna ändringar måste användning av blyammunition vägas in. Varje år sprids nämligen 580 ton bly i samband med jakt, och blyförgiftning tillhör fortsatt de vanligaste dödsorsakerna för svenska örnar. BirdLife Sverige anser att det både för djur och människors hälsa är hög tid att stoppa en av de mest omfattande spridningarna av tungmetall i den svenska naturen. Det är redan idag förbjudet att använda blyammunition vid t.ex. ”öppet grunt vatten”, men vi ser tydliga indikationer på att efterlevnaden i vissa fall är begränsad. Skyddsjakt på skarv sker så gott som alltid i anslutning till grunda vatten, varför ett grundläggande villkor för skyddsjakt på skarv borde vara att blyfri ammunition används. Stora mängder hagel träffar inte sitt mål, varför omhändertagande av fällda skarvar endast delvis begränsar spridningen av bly i naturen.
Vad gäller blyfrågan innebär jakttidsförslaget tyvärr inga framsteg. Istället riskerar spridningen att öka, främst i och med förslagen om skyddsjakt på enskilds initiativ. När BirdLife Sverige de senaste åren uppvaktat regeringen i frågan har vi fått beskedet att Sverige avvaktar pågående EU-processer. Kanske kan vi snart hoppas på ett förbud mot blyammunition inom EU?
